Kröningen 1809 (1/3 Riksdaler)
Myntfakta:
Stockholm 1809 9,75 g ca 30 mm 87,8% silver vinkelräfflad rand
Upplaga: 16923 ex
Myntmästare: Olof Lidijn
Gravör: Carl Enhörning
| År | Variant | Sm-nr | Förekomst | |
| Typ 1:1a | 1809 | stor bild | 31a | ganska vanlig |
| Typ 1:1b | 1809 | liten bild | 31b | R |
Varianter
A litet porträtt, motställda bladpar 1 känt ex (Spinks auktion 2000)
B litet porträtt, korslagda blad 1 känt ex (SNF auktion 1974)
C litet porträtt, motställda bladknippen
D stort porträtt, motställda bladpar
E stort porträtt, korslagda blad
F stort porträtt, motställda bladknippen 1 känt ex (Nordlinds auktion 2006)
Litet porträtt till vänster och det större (och vanligare) porträttet till höger. Ett enkelt sätt att se skillnaden om man inte har en jämförelse är att man får plats med en punkt efter 1809 vid det lilla porträttet. (Foto MISAB 8)
Nu har det visat sig att man även gjort flera frånsidesstampar med olika kransar. Vid ett första påseende ser kransarna nog så lika ut, men vid ett närmare betraktande finner man ganska stora skillnader. Det är alltså inte bara några bär eller blad mer eller mindre, i stället kan man säga att det är tre olika kransar som har en del likheter. För att bättre se skillnaderna är det lämpligt att koncentrera sig på några få tydliga kännetecken och i det här fallet passar myntens övre del bäst.
Den översta bilden visar den vanligaste av dessa tre frånsidor med kanske 3/4 av förekomsten, här kallad ”motstående bladpar”. Den mittersta bilden visar den näst vanligaste varianten, ”korslagda blad” med kanske 20% av förekomsten. Den nedersta bilden den mycket sällsynta varianten med ”motstående bladknippen”. Intressant dock att den rara åtsidan med litet porträtt, faktiskt har alla tre frånsidor representerade.
Vid sekelskiftet 1700/1800 började man i Stockholm begagna sig av myntmatriser, vilket kort sagt var stampar till stamparna. Detta säkerställde att man kunde göra ett stort antal exakt likadana stampar och det underlättade ju arbetet betydligt. Det är ju en händelse som ser ut som en tanke att denna inovation uppfanns i samma veva som Lars Grandel, den kanske senfärdigaste myntgravör som jobbat på myntverket, anställdes. Nu var det inte Grandel som graverade Karl XIII:s kastmynt, till detta ändamål anlitade man frilansgravören Carl Enhörning (se nedan). Det är mycket troligt att Enhörning jobbade på det gamla sättet och hade ett flertal åtsides- och frånsidesstampar färdiga, alltså hade flera förslag som myntstyrelsen fick ta ställning till. Man vet nu att det blev i första hand variant D och i andra hand E som blev präglade i stora mängder. Övriga varianter blev nog bara präglade i ett fåtal demonstrationsex.
Gravören Lars Grandel var på grund av en stroke i 45-årsåldern något invalidiserad vilket mest märktes av hans långsamma arbetstakt. Att utforma kastmynt krävde dock mer än så. Beställningar på begravningsmynt kan ju knappast ha gjorts före dödsfallet, möjligtvis mycket diskret i så fall, och dom måste ha varit klara till begravningen några veckor senare. Grandel vågade nog inte ta risken att bli försenad och antagligen är detta anledningen till att man anlitade frilansaren Carl Enhörning när man behövde ett kastmynt. Enhörning var dock 73 år 1818 när han skulle göra begravningsmynten till kungen och drottningen, och det är en mycket hög ålder med tanke på det goda resultatet. Graveringskonsten kräver ju både stadig hand och god syn. Frånsidan på konungens begravningsmynt behövde ju dessutom ändras med kort varsel. Minst sagt imponerande! Idag kan vi nog bara spekulera i om även Enhörning, på sina sista jobb, fick hjälp av någon yngre förmåga, exempelvis Mauritz Frumerie, som graverade efter hans skisser.