I princip kan man säga att det inte finns något som heter “100% säkerhet” inom raritets- och proveniensforskningen. Det vanligaste problemet är att man vet att man förmodligen inte känner till alla exemplar som finns på marknaden. Ett mycket tydligt exempel på detta är dukaten 1756:
Sedan numismatikens barndom har det bara funnits 1 känt exemplar av denna årgång och det har legat i Erimitagets samlingar i St. Petersburg. Så dyker det här exemplaret upp på Morton & Edens auktion 116 (2022) och skapar uppståndelse. En nästan 100%-ig säkerhet har i ett slag förbytts mot en osäkerhet huruvida det nu finns 2 exemplar eller om det kanske är Erimitagets ex som kommit på avvägar. I dagsläget är det av kända orsaker inte så lätt att fråga Erimitaget om något, och om det hade gått så är det långt ifrån säkert att man fått svar.
I vanliga fall är de avväganden man måste göra mindre spektakulära än detta. De val jag oftast blir tvingad till är att avgöra är om katalogförfattarna gett rätt objektsbeskrivning och ifall de visar rätt bild. Det stämmer nästan alltid, men det händer att det blir fel ibland. Vid ett tillfälle hade exempelvis C.O. Algård två exemplar av en sällsynt dukat, varav han säljer den ena till Julius Hagander. Han uppger dock det andra exemplarets proveniens vilket får till följd att proveniensen blir fel även i katalogen när Haganders samling säljs. I det här fallet hade jag bild på båda Algårds dukater så det var ju lätt att upptäcka felet.
Avväganden om sannolikheter behöver inte alltid vara ett problem, det kan ibland också vara ett redskap i forskningen. Ett exempel är Hans Schulmans auktion i New York den 23/3 1956. Den svenska delen där tillhör det bästa som har sålts utanför Sveriges gränser och utgjordes av den Malmöfödde svenskamerikanen Holger Nyströms samling, vilken innehöll totalt 242 guldmynt från åren 1632-1925, varav 165 dukatvalörer.
Bilden visar ett utdrag från Schulmans auktion (kryssen längst till höger betyder att dessa mynt återfanns i Kinnmarks lagerkatalog).
På grund av fåtaliga och dåliga bilder har tyvärr de flesta mynten förlorat sin fina proveniens. Jag är dock helt övertygad om att Håkan Kinnmark, Moneta i Göteborg, direkt eller indirekt, var en storköpare på auktionen. I sin 6:e lagerkatalog (1958) hade han ett ovanligt stort utbud av guldmynt med; 91 st dukatvalörer för att vara exakt. Av dessa hade 52 st (57%) sina direkta motsvarigheter i Schulmans auktion vilket är en alldeles för hög andel för att bero på slumpen. Jag har inte brytt mig om att räkna hur stor andel av de samlingsbara svenska dukatvalörersårtalen som Nyström ägde, men det behövs inte heller. Det räcker exempelvis med att konstatera att han hade 13 av 36 från Gustav III. Om man så slumpvis väljer en av Gustavs dukater så är det alltså bara 13/36 = 36% chans att den råkar ha en motsvarighet i Holger Nyströms samling. Håkan Kinnmark lyckades med bedriften att pricka in 3 av 3 och sannolikheten för det ligger på under 5%. Försök sedan att slumpvis välja 91 dukater så kommer ni att finna att det i praktiken är omöjligt att 57% av dem har sina motsvarigheter i Nyströms samling. Det är bara att konstatera att många av Kinnmarks mynt kom från Schulmans auktion.
Samma fenomen hittar man även hos Harry Glück, men i betydligt mindre skala. I nästa steg kan jag, enligt min Hellströmföteckning, också konstatera att Per Hellström köpte 10 guldmynt av Kinnmark och Glück under 1957-1958, varav 6 hade motsvarigheter i Holger Nyströms samling. Därefter kommer man dessvärre inte så mycket längre eftersom ingen av herrarna Kinnmark, Glück eller Hellström visade bilder på mynten. Slutresultatet är att en Dukat 1800 som såldes på SNY 300 (1996) och dukater 1720 och 1787 som såldes på Ahlström 63 (2001) med rätt stor säkerhet kommer från Holger Nyströms samling. Det får man vara nöjd med i det här gebitet, men förhoppningen är ju att man med tiden ska hitta fler pusselbitar som förbättrar resultatet.
