Förra veckan hade jag nöjet att gå igenom en samling med 678 utländska myntkataloger i mitt sökande efter svenska rariteter. Katalogerna var mestadels från perioden 1960-2000, men det fanns en del både äldre och senare också. Ja, ”nöje” är väl kanske fel ord i sammanhanget eftersom själva sökandet är en rätt tröttsam historia. Nöjet kommer efteråt när man kan sammanställa det man funnit. I det här fallet hittade jag 30 intressanta kataloger som jag inte haft möjlighet att gå igenom tidigare. Resten av katalogerna innehöll mestadels antika och utländska mynt. Detta är dock inget ovanligt, det är helt enkelt så det förhåller sig. Jag brukar räkna med att för varje utländsk katalog med svenska mynt så går det minst 10 kataloger där det inte finns något svenskt alls och det brukar krävas 60-70 utländska kataloger som innehåller svenska mynt för att man ska hitta lika många rariteter som det finns på en genomsnittlig svensk auktion (MISAB eller Myntkompaniet). Eftersom jag denna gång fick anledning att uppdatera 50 raritetssidor så kan man såga att utbytet var ovanligt bra.

En pärla jag måste nämna i sammanhanget är Leu Numismatiks auktion 58 från 1993 Inte nog med att det fanns 7 rariteter i katalogen, samtliga var dessutom tidigare sålda på Stockholms Auktionsverks auktion i mars 1991. Det vill säga när mynten från Hirsch konsortier blev sålda. Jag blev naturligtvis nyfiken och kollade samtliga 32 svenska mynt i Leus katalog och kom fram till att 18 gick att identifiera i Auktionsverkets katalog. Detta framkallar givetvis fler frågor men det blir nog svårt att få reda på vem som ägt mynten mellan 1991 och 1993.

En annan rolig sak var att jag hittade den här bilden i en onumrerad Hess-auktion från 1955. Först kände jag inte igen myntet, men när jag satt ihop och redigerat bilden så såg jag ju att det var Haganders exemplar (se nedan). Han köpte myntet på Hess/Leu 34 (1967) när Graf Robert Douglas samling såldes och det var ett av Haganders första mynt. Att upptäcka var Douglas måste ha köpt myntet var ju en bonus.

Tja, så går det till när jag roar mig och jag har nog det mesta roliga framför mig. Vid det här laget har jag gått igenom över 10000 kataloger och jag räknar med att jag måste gå igenom minst 40000 till för att vara säker på att inte missa något. Härligt!

Det råkade bli så att jag lyckades vinna en del kataloger på Sinconas auktion sistlidna helg. Katalogerna blev ju inte billiga så det blev ju en slant att punga ut med, men det var ju inte mer än jag orkade med. Eftersom jag gjort affärer med Sincona tidigare så var ju alla uppgifter om dem redan inmatade på banken och för att vara en utlandsbetalning så gick det snabbt och smidigt.

Döm om min förvåning när jag går in på bankens hemsida någon dag senare och upptäcker att den där betalningen inte är gjord och att jag till på köpet inte kunde göra några betalningar alls längre. Där fanns bara ett meddelande om att jag måste kontakta deras ”digitalsupport” för att få hjälp att få ordning på sidan igen.

Sagt och gjort så ringer jag upp och blir utsatt för världens utfrågning. Jag måste säga mitt fullständiga namn, min adress, siffrorna på bankkortet, knappa in mitt personnummer på mobilen och jag minns inte allt. När hon i andra änden av luren till slut blivit övertygad om att jag är jag så får jag förtroendet att signera alltihop med mitt mobila bank-ID.

Andra delen av utfrågningen gällde varför jag skickade pengar utomlands, om jag visste om mottagarna hade ett registrerat företag, om någon ringt mig och övertalat mig att göra utbetalningen osv. Fan jag blir sjuk av sådan här byråkrati och det verkar bara bli värre och värre. Dom stoppade alltså betalningen för att dom inte litade på sina egna säkerhetssystem och för att dom inte visste om jag var ansvarig för mina egna handlingar. Tydligen klarade jag provet för nu är jag betrodd att göra mina egna affärer igen, men alltihop känns jäkligt kränkande. Det är nästan så att man funderar på att stoppa pengarna i madrassen i stället…

Det är väldigt noga i olika myntförteckningar att hålla ordning på sveakronorna till Karl XI:s 2-marker, men 1-markernas sveakronor är det ingen som gör så stort väsen av. Ändå är ju skillnaderna och fantasifullheten som synes lika stor här. Anledningen torde vara att dessa sveakronor inte skapar så många egna varianter. En del avvikelser finns naturligtvis, men dessa försvinner som regel i mängden.

Lite irriterande får jag säga att jag nu ser att den där J2-kronan nog skulle ha passat bättre bland H-kronorna. Men spela roll, jag orkar inte ändra.

Ja, hur många har sett den där tidigare? Och tydlig är den också! Fick mig bilden tillsänd för någon vecka sedan av en samlare i Umeå. Som alltid lika roligt med nya upptäckter.

Idag när jag tittade igenom Künkers nästa auktion (nr 387) fick jag kvitto på att ryktet talar sant; Ekströmstiftelsen säljer sin Ekströmsamling!!!

På Ahlström 35 (1987) köpte Ekströmstiftelsen en stor del av de mer åtråvärda mynten och medaljerna för att ha att visa upp på KMK. Nu 36 år senare har man tydligen bestämt sig för att sälja igen. Alla objekten på bilden kommer från Ahlström 37, plus ett antal till som jag inte räknat. Det ska dock sägas att det är en del toppobjekt med svenskanknytning på den här auktionen som inte kommer från Ekström, eftersom de har andra provenienser. Hur som helst känner man sig nästan lite andäktig som får vara med om detta.

Den här gången är det tydligen objekt från besittningarna som säljs och vi får anta att de mer helsvenska objekten kommer på auktion i Sverige så småningom. Det här ska bli spännande att följa!

Jag håller som bäst på med att komplettera mina sidor med bland annat de nya varianter som fått sm-nummer. Jag följer dock inte sm-boken slaviskt. Som jag talade om för Hemmingsson häromdagen så lämnar jag walkover när dom exempelvis fördjupar sig för mycket i krondjungeln bland kopparmynten. Det är ju omöjligt för mig att ha någon uppfattning om förekomsten av varianter som praktiskt taget aldrig visas på bild. För den som vill ha djupare kunskap om sådana mynt kan jag med varm hand hänvisa till andra förteckningar som är mer djupgående än jag vill ha min.

Däremot tar jag gärna itu med nya varianter som är lättare att känna igen när man står på en mässa och inte har något jämförelsematerial till hands. Jag har exempelvis just gjort en liten inventering av förekomsten av ovanstående varianter, 2/3 Riksdaler 1660 med pärlring resp. krans. Skillnaden är ju tydlig på de här bilderna, men det blev lite besvär ändå.

Om man först tittar på ”pärlringen” så är den ju inte som en pärlring runt om, mer då som en smal krans. Och det finns kransar som inte är så tydliga som den här, kort sagt finns det mellanting som inte är så lätt att definiera. Då kom jag på att det finns ett annat kännetecken på de här bilderna som är mycket lättare att se.

Handtaget på svärdet! Den skillnaden är lätt att se med blotta ögat. Sagt och gjort, då behövs bara en bättre benämning på de här varianterna. Det ska vara något kort och koncist så att det är lätt att förstå när man pratar om mynten. Jag googlade på svärdets delar och fick reda på att det inte finns någon enhetlig terminologi på något språk utom japanska och det har man ju ingen nytta av. Den där ”bygeln” som går utanför handen och som utgör den utmärkande skillnaden mellan bilderna kan man dock med hedern i behåll kalla för ”greppskydd”. Men sedan måste man ju även definiera skillnaden mellan dessa greppskydd och då blir det svårare. ”Öppet och slutet greppskydd” kanske? Öppet och slutet E på Karl XV:s mynt är ju inte helt rättvisande det heller, men vi vet ju vad det står för.

Oavsett vad man kallar dem så hade jag nu ingen svårighet att se skillnaden på varianterna. Jag hade ett hyfsat underlag; i Ahlströms och MISABs kataloger hade jag noterat 35 försäljningar varav 7 visade sig ha pärlring och resten var krans. Senare hittade jag ännu en pärlring hos Schmitz.

Det här är givetvis ingen fullskalig inventering, men det är mycket långt på väg. Resten får komma med tiden.

Ibland kan det vara nyttigt att läsa om sådant man läst tidigare eftersom man kan ha skaffat sig ny kunskap som ökar förståelsen denna andra gång. Den här gången gäller det en artikel som Sten Törngren skrev om ”Kristinas Riksdalers” i Mynttidningen 4 (1995). Angående 1 Riksdaler 1641 med kristusbilden på fundament så visar han den högra bilden ovan och skriver:

”Mitt exemplar av detta trevliga mynt kommer från auktionen i Kristianstad november 1990 då rester av av den Schmitziska samlingen såldes. Proveniensen är fin, Ingvar köpte myntet på Ahlströms auktion 24 i oktober 1981 nummer 235. Det hade tidigare sålts på SNF:s auktion 1947 som nr 45, troligen från de Lavals samling. Den första noteringen av detta mynt är att det såldes på Oldenburgs auktion 1898 (nr 1463) – Bukowskis auktion 115.”

Denna proveniens kan mycket väl stämma, förutom att det var KMK som var köpare på Oldenburgs auktion, men den kan inte verifieras eftersom det inte visas bilder på någon av auktionerna han nämner. Det Törngren inte nämner är att myntet även såldes på Ahlström 50 (1994) och då visas bild (den vänstra ovan). Att jämförelsen ovan visar samma mynt ser man på hacket ovanför frälsarens hand och på småmärken vid randen kl. 3. Vad man också ser är att myntet blivit lagat kl. 12 och det har alltså skett mellan november 1994 (Ahlström 50) och sommaren 1995 när Mynttidningen nr 4 gavs ut. Det var inte Törngren som var köpare på Ahlström 50 och han måste ha fått proveniensen när han i sin tur köpte myntet. Jag kände inte Törngren personligen men jag har inte fått den uppfattningen att han var den bedrägliga typen. Han nämner faktiskt tidigare i texten; ”En dylik såldes på Ahlström auktion 50 nr 308”. Jag väljer alltså att tro att Törngren var helt ovetande om att det var samma mynt som nyligen blivit lagat.

När det gäller högre valörer, som Dukater och Riksdalrar, är raritetsbestämningen ganska enkel eftersom de oftast är avbildade i de senaste 50 årens kataloger. Det säger sig självt också att högre valörer oftare (i förhållande till hur många befintliga privata ex det finns) säljs på auktion för att man förväntar sig ett högt pris. Av den anledningen är Riksdalern 1610 med MEVM förmodligen 1600-talets oftast avbildade mynt. Den säljs väl avbildad på auktion i genomsnitt 2 ggr per år. Motsatsen gäller för exempelvis nedanstående mynt:

Det är en fyrk 1580! Jag känner till 8 försäljningar på auktion, men den har inte varit avbildad en enda gång. De bilder jag har kommer från privata samlare. Anledningen till att den aldrig avbildas är den genomgående låga kvalitén och att säljaren/auktionisten inte känner till sällsyntheten. Så vilken raritetsbeteckning ska man då ange för myntet? Man kan bevisa 2 exemplar men vet att det statistiskt sett bör finnas 10-15 ex på marknaden. Själv stannar jag i mellanläget eftersom jag, med det underlag jag har, inte kan räkna ihop fler än maximalt 9 exemplar. Enda botemedlet mot detta är jag får hjälp av samlare som äger ett exemplar och som skickar bilder på dem. Speciellt roligt är det ju när jag får bilder på de anonyma exemplaren jag har längst ner på varje raritetssida.

Nu finns det ytterligheter åt alla håll och nedanstående mynt är ett sådant:

Det är en fyrk 1591 och den är oftast avbildad i katalogerna. Anledningen är nog att den ansetts som extremt sällsynt i alla tider och så sent som i MISAB 13 hade man satt XR på den. Jag är ledsen att jag måste rasera denna illusion genom att tala om att jag kan bevisa att det finns minst 10 exemplar på privata händer. Nåja, 10 ex är ju sällsynt det också, även om det inte är extremt.

Slutligen tänkte jag redovisa en liten snabbskanning jag gjorde på Kristinas 2-marker utan år. Sm-boken tar upp 6 varianter med valören II M, beroende på vilken gravör som gjort respektive sida. Jag struntar dock i åtsidorna eftersom det på dåliga bilder är så svårt att se det där lilla hacket på A som finns i alla Michelssons omskrifter.

Utan mm

Mm glödghakar

Det jag ville visa var att ”mm glödghakar” är dubbelt så vanlig som varianten utan mm, men har färre försäljningar utan bild, både i absoluta som procentuella siffror. Ibland kan man undra vad som styr hur väl ett mynt blir presenterat på en auktion. Är det auktionistens förväntningar eller är det bara slumpen?

Senast vi såg en sådan här var på MISAB 20 (2016). Undrar vems tur det är att bli lurad den här gången? Jag tycker den påminner en hel del om ”Kievtian”. Kanske är det samma hantverkare som gjort den.

NumisBids: VIA GmbH Auction 3 (25 May 2023)