Jag hade inte tänkt kommentera det här inlägget i senaste SNT, men så insåg jag att det är nog bäst att jag själv skriver ner mina tankar om det i stället för att bara haka på någon annan skribent. Men jag tycker nog att det hade varit mycket bättre om Ewing och Tunefalk aldrig skrivit något. Det här visar bara vilken avgrund som finns mellan myntsamlares och museifolks åsikter om myntvård.

Dessutom skriver man faktiskt att mynten led mer skada av 36 år i KMK:s vård än de gjort under flera 100 års vandring mellan oräkneliga ägares händer. Hur jag än vänder och vrider på detta så kan jag inte se annat än att man självmant nedvärderat den egna kompetensen. Varför ska vi då tro på att bedömningen av rengöringsbehovet var riktig?

Man skriver att syftet med rengöringen var att återställa mynten till det skick de hade före deponeringen på KMK, men det har man definitivt inte lyckats med för då skulle det inte synas att de var rengjorda. En av de tydligaste exemplen är riksdalern 1707 som av Ahlström bedömde till kvalitet 0, ”praktexemplar” och som 1987 av många ansågs vara ett av 1700-talets vackraste kvarvarande mynt överhuvudtaget. Nu är det bara ett i mängden och det kommer aldrig att återfå sin forna skönhet.

Det museerna inte förstår och förmodligen inte kan förstå är att vi myntsamlare ser det här som jämförbart med helgerån. För oss är det som heliga reliker som blivit misshandlade. Varför kan ni inte stanna upp och bara beundra ett vackert, orört mynt med fantastisk ålderspatina i stället för att se det som ett smutsigt arbetsmaterial? Och tänka på att en rengöring aldrig kan göras ogjord.

Det är med sorg i hjärtat som jag ser en framtid när våra efterkommande aldrig fått se ett sådant mynt eftersom alla blivit rengjorda. Är det verkligen så ett kulturarv ska vårdas?

För en del år sedan så hade jag ett blogginlägg om denna företeelse med 5 ettor i Eriks ordningsnummer, alltså XIIIII. Då blev jag i det närmaste förlöjligad för att jag, som det sades, ”trodde att en dubbelprägling var en variant”. Jag hade vid det tillfället bara 1 bild att visa upp, men nu har jag 2. Den vänstra bilden visar 1 Mark 1564 och såldes på MISAB 17 nr 80. Den andra är 1 Mark 1567 som såldes på Ahlström 18 nr 295. De båda mynten är som synes inte stampidentiska. Jag erkänner gärna att jag aldrig kommer att kunna lika mycket numismatik som jag vill kunna, men nog måste det väl till ett jäkla sammanträffande om två dubbelpräglingar skulle få samma effekt?

Nu finns det förvisso en känd dubbelprägling också och det är väl den som har bringat lite oordning i leden. Åtsidan är stampidentisk med den vänstra bilden där uppe och har alltså blivit dubbelpräglad från 5 ettor i stället för 4 ettor som man trodde tidigare. (Foto MISAB 41)

Eller jag ska kanske säga att uppdateringen är påbörjad. Jag upptäckte nämligen att jag nog fuskat en del när jag gick igenom materialet och letade efter sällsyntheter. Förmodligen berodde det på att det är ännu sällsyntare med bilder. Dessvärre hade jag dessutom kastat grundmaterialet för de årgångar som jag inte brydde mig om att göra raritetssidor åt. Detta behöver jag ju nu när jag också vill göra en antydan om ifall årgången/varianten är vanlig eller till och med mycket vanlig. Så det var bara att börja om från början igen med allt utom dukater och riksdalrar som tack och lov hade grunddata kvar.

Så nu har jag gått igenom Ahlströms och MISABs kataloger igen och hittat 7 årgångar av de lägre riksdalervalörerna som har väldigt få försäljningar. Mest förbigånget verkar Kröningen 1772 med gs FEHRMAN ha blivit. Den kan kanske till och med vara värd ett RR. Vi får se! Sedan har vi även myntpolletterna 1790 och 1791 som jag inte räknade på alls förra gången.

Så det blir en blandad kompott jag har att hålla reda på vid nästa stora sökning; Erik XIV, hertigarna Johan och Karl, plåtmynten, och nu även G3-mynten. Ja det var förresten en 3 Daler 1770 med 11 serafer som också skulle med. Det tar lite längre tid, men det går nog bra.

Lärlingsporträtt?

Så till något helt annat! I gamla sm-boken så brydde man sig inte alls om att göra någon åtskillnad för gravörstilar. För Gustav III:s riksdalrar var det bara 1781 med 1772 års porträtt som togs med. Nu är det annat och det är ju kul. Eftersom jag jobbat en del med dom här riksdalrarna så har jag en del synpunkte

Gustaf Ljungberger dog den 5/11 1787 och därefter blev Carl Gustaf Fehrman utsedd till chefsgravör på Myntverket. Det blev dock ingen tydlig övergång från den ene gravören till den andre, delvis beroende av att Ljungberger vid sin död (enligt Hemmingsson) efterlämnade 86 färdiggjorda stampar. Av nygjorda stampar förekommer två typer; den ena som efterliknar Ljungbergers stil med uppåtkammat hår (bilden till höger) och den andra med avvikande bakåtkammat hår. Om det avvikande porträttet (det nedre porträttet) skriver Ahlström i sin katalog 27 (1983):

”Ett par åtsidesstampar har dock en avvikande stil (mindre lyckad) och de får anses vara utförda av någon elev till Ljungberger.”

Den tanken har sedan levt kvar genom åren och benämningen ”elevporträtt” har sedan förekommit i ett flertal auktionskataloger. Ett sådant tankemönster kan vara svårt att bryta. Därför tycker jag att det är roligt att Hemmingsson & co. har kommit till samma slutsats som jag att det måste vara Fehrmans porträtt. Jag tror dock inte att vi kommit till den slutsatsen på samma sätt; Bengt Hemmingsson vill ha tydliga bevis för allt, vilket oftast är bra, och i det här fallet känner man inte till att det fanns någon annan gravör på myntverket under de här åren och därför måste det vara Fehrman som graverat ”lärligsporträtten”. Punkt. Själv resonerade jag som så att det bakåtkammade håret var ju Fehrmans stil, det hade han på alla sina myntporträtt.

Här jämförs Riksdalern 1788 med en Riksdaler 1793, med Begravningen 1792 och med en Dukat 1791; alla med Fehrmans bakåtkammade hår.

Så långt är vi alltså överens, men dessvärre kan jag inte svälja att Fehrman även ska ha graverat de andra nya stamparna 1788-1792; alltså de där Ljungbergers stil efterliknas. Det är alltför svårt att tro på. Fehrman och Ljungberger var nämligen inga goda vänner. När osämjan började är svårt att säga men den var ju rätt tydlig när Ljungberger i en skrivelse till Kammarkollegiet 1775 betonar att han tidigare åtagit sig att ”till alla myntsorter sticka nya stämplar, dem unge Fehrman, som ännu mindre öfvad, kunde hafwa sig till eftersyne”. Detta var nog mer än den ”unge Fehrmans” stolthet kunde tåla. Han var ju stolt över att ha klarat jobbet själv och efter det så ironiserade han (enligt Rasmusson) över Ljungberger så ofta han fick tillfälle. Även efter Fehrmans hemkomst 1779 så anmärker G.J. Ehrensvärd på att ”den unge Fehrman tycks vilja eclipsera vår snälla Ljungberger”. Så de var inte vänner och även om Fehrman kanske blev klokare med åren så är det ändå inte troligt att han tog sig för att efterlikna Ljungbergers stil.

Jag har ett argument till och det är tidsaspekten. Om jag räknat rätt så graverade Fehrman 24 medaljer under perioden 1788-1792. Jag kan inte det här med medaljer så bra, men efter vad jag förstått fick man räkna med 2 månaders jobb från idé till färdig medalj. Det kan alltså inte ha blivit så mycket tid över till att gravera myntstampar. Det bör alltså ha funnits en gravör till på myntverket de här åren. Jag har inget bevis, men Hemmingsson har inget bevis på motsatsen heller.

Detta betyder också att jag får ge Hemmingsson rätt i att Fehrman mycket väl kan ha graverat även riksdalrarna 1780-1781 med bakåtkammat hår. Jag har ju själv ivrigt argumenterat för att det är Fehrmans stil. Där vill jag dock även fortsättningsvis hålla dörren öppen för att det kan ha varit Grandel som var upphovsman. Den möjligheten kan inte uteslutas förrän vi vet vad Grandel hade för sig på myntverket 1779-1780.

Det behövs mer arkivforskning! Bengt Hemmingsson är dessvärre nästan ensam inom sitt gebit och han kan ju inte hinna med allt. Jag var själv på Riksarkivet en gång och det jag lärde mig var att man måste bo i närheten så att man kan gå dit dag efter dag efter dag. Annars kan man inte uträtta mycket.

På Stockholm Numismatica förra helgen fick jag möjligheten att köpa Berndt Göhles nya bok, den andra i serien över hans samling av Karl XI:s mynt. Denna gång var det dukater, riksdaler, 8 mark, 4 mark, 1 mark och 5 öre som togs upp. Naturligtvis är det dukaterna och markmynten som intresserar mig mest eftersom jag har så många raritetssidor bland dem. För mig är det ju som att hitta en skattgömma när jag får så här mycket material att uppdatera mina sidor med. Det tog några dagar men nu är 109 sidor uppdaterade med Göhles mynt och många av sidorna med flera exemplar. Även om mörkertalet fortfarande finns där bör ju Karl XI numera vara den regent där det är lägst.

Göhles dukatsamling är väl, tillsammans med 2-markssamlingen som behandlades i första boken, den som imponerar mest. Totalt känner jag till 209 exemplar av Karl XI-dukater och Göhle äger 74 av dem. Snacka om dominans på samlarområdet. Man ska också komma ihåg att samtliga av dessa dukater är rariteter i någon form; 1662-1677 är det 19 typrariteter och 1678-1695 är det årgångsrariteter. Totalt har jag uppdaterat 53 dukatsidor.

Som en liten parantes i sammanhanget så nämner Göhle en del andra samlingar med många Karl XI-dukater och de största var Hagander (47 st), Schmitz (38 st) och Svensson (29 st). Ett namn fattas dock! I en Hirschkatalog från 1978 har jag hittat följande intressanta anteckning: ”Skvaller: Åke Järnum har 39 st Karl XI dukater. Yngve (Almer) vill uppteckna Järnums samling. Något negativ respons!”. På 1970-talet hade Åke Järnum den kanske dittills största Karl XI-samlingen (Bonnier inräknad) men eftersom den inte blev ordentligt upptecknad så är det ingen som egentligen vet. Sådant tycker jag är tråkigt!

Vad gäller 8- och 4 mark så är den enda viktiga varianten som saknas sm 71 (han har skrivit sm 73 i boken men det är ju fel), dvs 4 mark 1664 typ III. Det finns bara 1 känt exemplar och det har han inte lyckats förvärva. Jag tycker dock inte att det nämnvärt förminskar intrycket av de 114 exemplar han faktiskt har av de båda valörerna.

Av 1-markerna så har han 123 olika ex och det är väl återigen den mest fullmatade samlingen någon hittills har dragit ihop. Han beklagar sig över att han saknar sm 171b som han inte vet var den finns.

1 Mark 1672 med mm D.F. (alltså ej monogram). Det ännu tråkigare är att jag har bilden, men har slarvat bort anteckningarna om var jag fått den ifrån. Så jag vet inte heller var den finns. Om ägaren läser det här så ska han i alla fall veta att det finns en mycket sugen köpare nere i Småland.

Sammantaget så har Göhles böcker en given plats i bokhyllan. Även om man kanske kan ha olika åsikter om upplägget så har jag svårt att föreställa mig att något mer fullständigt verk om Karl XI:s mynt någonsin kommer att göras. Det är imponerande!

Så har jag då påbörjat totalt 214 raritetssidor för plåtmynt. I praktiken är det de årtal och typer som Bertel Tingström kände till 15 ex eller färre av i privat ägo. Min uppgift blir att fylla sidorna med bilder åtminstone upp till hans nivå. Det är dock något konstigt med det här eftersom jag, när det gäller de sällsyntaste plåtarna, redan i många fall har hittat lika många eller fler än BT kände till. När det å andra sidan gäller årtal han kände till uppemot 15 ex av så har jag ofta bara hittat några stycken. Exempelvis kände BT till 3 ex av 1 Daler Ljusnedal 1746, men jag har redan bilder på 8 olika ex plus 6 försäljningar utan bild. Som motpol kan jag nämna 1 Daler 1740 som BT kände till 15 ex av; där har jag hittat 2 bilder plus 3 försäljningar utan bild.

Sedan ska man också komma ihåg att Tingströms inventering gjordes innan de två stora vrakfynden gjordes; Nicobar 1987 och Schimmelman 1999. Dessa förändrade förekomsten av kvarvarande plåtmynt radikalt. Vissa av de sällsyntaste plåtarna berördes inte alls av detta, medan andra fick en mångfaldigad förekomst. Bilden kommer från katalogomslaget till Höilands auktion i juni 2004 där 200 plåtar från Schimmelmann-vraket såldes. Det var bild på alla, varav de 14 sista var 4 Daler 1757. Av den årgången kände Tingström till 16 ex totalt varav 2 i privat ägo. Nu har jag 18 ex på sidan!

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det här. Plåtar från Schimmelmann är ofta i hyfsat skick om än aldrig helt utan korrosion. Plåtar från Nicobar är oftast rent skrot, men kan man se årtalet så ökar ju antalet kända ex. Jag har fått förslaget från plåtmyntsamlare att inte räkna med sjöfynd överhuvudtaget, men det känns fel det också. Kanske är det en möjlig väg att redovisa exempelvis 4 Daler 1757 som ”1 känt ex + 17 sjöfynd”? Jag är öppen för förslag!

När jag höll på med Fredriks raritetssidor gjorde jag aldrig någon till ”Reseriksdalrarna”. Anledningen var att jag tyckte det var så besvärligt att veta vad som var originalpräglingar och vad som blev präglat senare. Nu är spelreglerna ändrade eftersom SM-boken inte längre skiljer på original och efterpräglingar. Varför? Ja, sm-boken förklarar ju inte mycket och svaret hittar man i stället i Delzannos bok; ”Stamparna fanns kvar på Myntverket efter den initiala utgivningen och reseriksdalrar har präglats upp även vid senare tillfällen, dock finns inget sätt att skilja originalpräglingarna från de senare präglade.”

Hur gjorde man då tidigare när man alltid tog ställning till om det var original eller inte? Ja det säkraste var ju det som även Delzanno öppnar upp för att man ibland kan se att myntet präglats med rostiga stampar. Detta är dock svårt och dessutom måste det ju ha gått rätt lång tid innan stamparna blivit tillräckligt rostangripna. Det vanligaste var att man utgick från vikten där de lättare mynten ansågs vara original. På varianten med dubbelporträtt har även 2 frånsidesstampar använts och där anses det att stampen med smalare sveakronor och en stampspricka kl. 1 är originalstampen (se bilden ovan). Ingen känner dock till när den stampen slutade användas, om det var 1731 eller senare.

Eftersom katalogmakarna varit väldigt duktiga på att ange vikten på reseriksdalrarna har jag hittat 35 försäljningar där man kan roa sig med att föra lite statistik:

Tidigare tog auktionsfirmorna alltid ställning till om det var original eller efterprägling, men från och med 2016 har både MISAB och Myntkompaniet detta öppet för köparen att avgöra.

Man har angett ”original” när vikterna legat mellan 23,2 g och 34,37 g (medel 27,5 g), och man har angett ”efterprägling” när vikterna legat mellan 24,8 g och 38,06 g (medel 30,5 g). Detta vittnar nog mest om hur osäkra man varit.

Vad gäller de båda frånsidesstamparna till typen med dubbelporträtt så ser de ut så här. Originalet med smalare sveakronor och stampskador till vänster. Det tyngsta exemplaret präglat med den stampen vägde 31,79 g (MISAB 5) och det lättaste exemplaret präglat med den senare stampen vägde 24,8 g (Spink 143:1114). Detta bör väl fullständigt trasa sönder teorierna om att vikten och frånsidesstampen ska vara bra kännetecken på om myntet är original eller inte.

Det har även präglats en del ”mulor”, d.v.s. där man kopplat samman fel stampar. Dessa anses ju alla vara senare präglingar, men föreliggande exemplar (typ II i nya sm-boken) som såldes på MISAB 35 är det enda där man kan vara helt säkert. Åtsidesstampen började nämligen inte användas förrän 1738.

I sammanhanget ska också sägas att reseriksdalrarna är gjorda av medaljsilver. Roger Jonsson har analyserat ett drygt 10-tal, både de som ansågs vara original och de som ansågs vara senare präglingar, och alla hamnade på en silverhalt mellan 94-96%. D.v.s. ordentligt över de 87,8% som stipulerats för riksdalrarna. De var alltså tänkta som minnesmedaljer, men eftersom de hade sitt silvervärde användes de givetvis även som betalningsmedel. De 35 undersökta exemplaren vägde i genomsnitt 29,5 g men det behövdes bara 27 g för att de skulle vara värda som en riksdaler. Klart som korvspad att mottagarna av betalningen tyckte att det var en bra affär.