Eller jag ska kanske säga att uppdateringen är påbörjad. Jag upptäckte nämligen att jag nog fuskat en del när jag gick igenom materialet och letade efter sällsyntheter. Förmodligen berodde det på att det är ännu sällsyntare med bilder. Dessvärre hade jag dessutom kastat grundmaterialet för de årgångar som jag inte brydde mig om att göra raritetssidor åt. Detta behöver jag ju nu när jag också vill göra en antydan om ifall årgången/varianten är vanlig eller till och med mycket vanlig. Så det var bara att börja om från början igen med allt utom dukater och riksdalrar som tack och lov hade grunddata kvar.

Så nu har jag gått igenom Ahlströms och MISABs kataloger igen och hittat 7 årgångar av de lägre riksdalervalörerna som har väldigt få försäljningar. Mest förbigånget verkar Kröningen 1772 med gs FEHRMAN ha blivit. Den kan kanske till och med vara värd ett RR. Vi får se! Sedan har vi även myntpolletterna 1790 och 1791 som jag inte räknade på alls förra gången.

Så det blir en blandad kompott jag har att hålla reda på vid nästa stora sökning; Erik XIV, hertigarna Johan och Karl, plåtmynten, och nu även G3-mynten. Ja det var förresten en 3 Daler 1770 med 11 serafer som också skulle med. Det tar lite längre tid, men det går nog bra.

Lärlingsporträtt?

Så till något helt annat! I gamla sm-boken så brydde man sig inte alls om att göra någon åtskillnad för gravörstilar. För Gustav III:s riksdalrar var det bara 1781 med 1772 års porträtt som togs med. Nu är det annat och det är ju kul. Eftersom jag jobbat en del med dom här riksdalrarna så har jag en del synpunkte

Gustaf Ljungberger dog den 5/11 1787 och därefter blev Carl Gustaf Fehrman utsedd till chefsgravör på Myntverket. Det blev dock ingen tydlig övergång från den ene gravören till den andre, delvis beroende av att Ljungberger vid sin död (enligt Hemmingsson) efterlämnade 86 färdiggjorda stampar. Av nygjorda stampar förekommer två typer; den ena som efterliknar Ljungbergers stil med uppåtkammat hår (bilden till höger) och den andra med avvikande bakåtkammat hår. Om det avvikande porträttet (det nedre porträttet) skriver Ahlström i sin katalog 27 (1983):

”Ett par åtsidesstampar har dock en avvikande stil (mindre lyckad) och de får anses vara utförda av någon elev till Ljungberger.”

Den tanken har sedan levt kvar genom åren och benämningen ”elevporträtt” har sedan förekommit i ett flertal auktionskataloger. Ett sådant tankemönster kan vara svårt att bryta. Därför tycker jag att det är roligt att Hemmingsson & co. har kommit till samma slutsats som jag att det måste vara Fehrmans porträtt. Jag tror dock inte att vi kommit till den slutsatsen på samma sätt; Bengt Hemmingsson vill ha tydliga bevis för allt, vilket oftast är bra, och i det här fallet känner man inte till att det fanns någon annan gravör på myntverket under de här åren och därför måste det vara Fehrman som graverat ”lärligsporträtten”. Punkt. Själv resonerade jag som så att det bakåtkammade håret var ju Fehrmans stil, det hade han på alla sina myntporträtt.

Här jämförs Riksdalern 1788 med en Riksdaler 1793, med Begravningen 1792 och med en Dukat 1791; alla med Fehrmans bakåtkammade hår.

Så långt är vi alltså överens, men dessvärre kan jag inte svälja att Fehrman även ska ha graverat de andra nya stamparna 1788-1792; alltså de där Ljungbergers stil efterliknas. Det är alltför svårt att tro på. Fehrman och Ljungberger var nämligen inga goda vänner. När osämjan började är svårt att säga men den var ju rätt tydlig när Ljungberger i en skrivelse till Kammarkollegiet 1775 betonar att han tidigare åtagit sig att ”till alla myntsorter sticka nya stämplar, dem unge Fehrman, som ännu mindre öfvad, kunde hafwa sig till eftersyne”. Detta var nog mer än den ”unge Fehrmans” stolthet kunde tåla. Han var ju stolt över att ha klarat jobbet själv och efter det så ironiserade han (enligt Rasmusson) över Ljungberger så ofta han fick tillfälle. Även efter Fehrmans hemkomst 1779 så anmärker G.J. Ehrensvärd på att ”den unge Fehrman tycks vilja eclipsera vår snälla Ljungberger”. Så de var inte vänner och även om Fehrman kanske blev klokare med åren så är det ändå inte troligt att han tog sig för att efterlikna Ljungbergers stil.

Jag har ett argument till och det är tidsaspekten. Om jag räknat rätt så graverade Fehrman 24 medaljer under perioden 1788-1792. Jag kan inte det här med medaljer så bra, men efter vad jag förstått fick man räkna med 2 månaders jobb från idé till färdig medalj. Det kan alltså inte ha blivit så mycket tid över till att gravera myntstampar. Det bör alltså ha funnits en gravör till på myntverket de här åren. Jag har inget bevis, men Hemmingsson har inget bevis på motsatsen heller.

Detta betyder också att jag får ge Hemmingsson rätt i att Fehrman mycket väl kan ha graverat även riksdalrarna 1780-1781 med bakåtkammat hår. Jag har ju själv ivrigt argumenterat för att det är Fehrmans stil. Där vill jag dock även fortsättningsvis hålla dörren öppen för att det kan ha varit Grandel som var upphovsman. Den möjligheten kan inte uteslutas förrän vi vet vad Grandel hade för sig på myntverket 1779-1780.

Det behövs mer arkivforskning! Bengt Hemmingsson är dessvärre nästan ensam inom sitt gebit och han kan ju inte hinna med allt. Jag var själv på Riksarkivet en gång och det jag lärde mig var att man måste bo i närheten så att man kan gå dit dag efter dag efter dag. Annars kan man inte uträtta mycket.

På Stockholm Numismatica förra helgen fick jag möjligheten att köpa Berndt Göhles nya bok, den andra i serien över hans samling av Karl XI:s mynt. Denna gång var det dukater, riksdaler, 8 mark, 4 mark, 1 mark och 5 öre som togs upp. Naturligtvis är det dukaterna och markmynten som intresserar mig mest eftersom jag har så många raritetssidor bland dem. För mig är det ju som att hitta en skattgömma när jag får så här mycket material att uppdatera mina sidor med. Det tog några dagar men nu är 109 sidor uppdaterade med Göhles mynt och många av sidorna med flera exemplar. Även om mörkertalet fortfarande finns där bör ju Karl XI numera vara den regent där det är lägst.

Göhles dukatsamling är väl, tillsammans med 2-markssamlingen som behandlades i första boken, den som imponerar mest. Totalt känner jag till 209 exemplar av Karl XI-dukater och Göhle äger 74 av dem. Snacka om dominans på samlarområdet. Man ska också komma ihåg att samtliga av dessa dukater är rariteter i någon form; 1662-1677 är det 19 typrariteter och 1678-1695 är det årgångsrariteter. Totalt har jag uppdaterat 53 dukatsidor.

Som en liten parantes i sammanhanget så nämner Göhle en del andra samlingar med många Karl XI-dukater och de största var Hagander (47 st), Schmitz (38 st) och Svensson (29 st). Ett namn fattas dock! I en Hirschkatalog från 1978 har jag hittat följande intressanta anteckning: ”Skvaller: Åke Järnum har 39 st Karl XI dukater. Yngve (Almer) vill uppteckna Järnums samling. Något negativ respons!”. På 1970-talet hade Åke Järnum den kanske dittills största Karl XI-samlingen (Bonnier inräknad) men eftersom den inte blev ordentligt upptecknad så är det ingen som egentligen vet. Sådant tycker jag är tråkigt!

Vad gäller 8- och 4 mark så är den enda viktiga varianten som saknas sm 71 (han har skrivit sm 73 i boken men det är ju fel), dvs 4 mark 1664 typ III. Det finns bara 1 känt exemplar och det har han inte lyckats förvärva. Jag tycker dock inte att det nämnvärt förminskar intrycket av de 114 exemplar han faktiskt har av de båda valörerna.

Av 1-markerna så har han 123 olika ex och det är väl återigen den mest fullmatade samlingen någon hittills har dragit ihop. Han beklagar sig över att han saknar sm 171b som han inte vet var den finns.

1 Mark 1672 med mm D.F. (alltså ej monogram). Det ännu tråkigare är att jag har bilden, men har slarvat bort anteckningarna om var jag fått den ifrån. Så jag vet inte heller var den finns. Om ägaren läser det här så ska han i alla fall veta att det finns en mycket sugen köpare nere i Småland.

Sammantaget så har Göhles böcker en given plats i bokhyllan. Även om man kanske kan ha olika åsikter om upplägget så har jag svårt att föreställa mig att något mer fullständigt verk om Karl XI:s mynt någonsin kommer att göras. Det är imponerande!

Så har jag då påbörjat totalt 214 raritetssidor för plåtmynt. I praktiken är det de årtal och typer som Bertel Tingström kände till 15 ex eller färre av i privat ägo. Min uppgift blir att fylla sidorna med bilder åtminstone upp till hans nivå. Det är dock något konstigt med det här eftersom jag, när det gäller de sällsyntaste plåtarna, redan i många fall har hittat lika många eller fler än BT kände till. När det å andra sidan gäller årtal han kände till uppemot 15 ex av så har jag ofta bara hittat några stycken. Exempelvis kände BT till 3 ex av 1 Daler Ljusnedal 1746, men jag har redan bilder på 8 olika ex plus 6 försäljningar utan bild. Som motpol kan jag nämna 1 Daler 1740 som BT kände till 15 ex av; där har jag hittat 2 bilder plus 3 försäljningar utan bild.

Sedan ska man också komma ihåg att Tingströms inventering gjordes innan de två stora vrakfynden gjordes; Nicobar 1987 och Schimmelman 1999. Dessa förändrade förekomsten av kvarvarande plåtmynt radikalt. Vissa av de sällsyntaste plåtarna berördes inte alls av detta, medan andra fick en mångfaldigad förekomst. Bilden kommer från katalogomslaget till Höilands auktion i juni 2004 där 200 plåtar från Schimmelmann-vraket såldes. Det var bild på alla, varav de 14 sista var 4 Daler 1757. Av den årgången kände Tingström till 16 ex totalt varav 2 i privat ägo. Nu har jag 18 ex på sidan!

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det här. Plåtar från Schimmelmann är ofta i hyfsat skick om än aldrig helt utan korrosion. Plåtar från Nicobar är oftast rent skrot, men kan man se årtalet så ökar ju antalet kända ex. Jag har fått förslaget från plåtmyntsamlare att inte räkna med sjöfynd överhuvudtaget, men det känns fel det också. Kanske är det en möjlig väg att redovisa exempelvis 4 Daler 1757 som ”1 känt ex + 17 sjöfynd”? Jag är öppen för förslag!

När jag höll på med Fredriks raritetssidor gjorde jag aldrig någon till ”Reseriksdalrarna”. Anledningen var att jag tyckte det var så besvärligt att veta vad som var originalpräglingar och vad som blev präglat senare. Nu är spelreglerna ändrade eftersom SM-boken inte längre skiljer på original och efterpräglingar. Varför? Ja, sm-boken förklarar ju inte mycket och svaret hittar man i stället i Delzannos bok; ”Stamparna fanns kvar på Myntverket efter den initiala utgivningen och reseriksdalrar har präglats upp även vid senare tillfällen, dock finns inget sätt att skilja originalpräglingarna från de senare präglade.”

Hur gjorde man då tidigare när man alltid tog ställning till om det var original eller inte? Ja det säkraste var ju det som även Delzanno öppnar upp för att man ibland kan se att myntet präglats med rostiga stampar. Detta är dock svårt och dessutom måste det ju ha gått rätt lång tid innan stamparna blivit tillräckligt rostangripna. Det vanligaste var att man utgick från vikten där de lättare mynten ansågs vara original. På varianten med dubbelporträtt har även 2 frånsidesstampar använts och där anses det att stampen med smalare sveakronor och en stampspricka kl. 1 är originalstampen (se bilden ovan). Ingen känner dock till när den stampen slutade användas, om det var 1731 eller senare.

Eftersom katalogmakarna varit väldigt duktiga på att ange vikten på reseriksdalrarna har jag hittat 35 försäljningar där man kan roa sig med att föra lite statistik:

Tidigare tog auktionsfirmorna alltid ställning till om det var original eller efterprägling, men från och med 2016 har både MISAB och Myntkompaniet detta öppet för köparen att avgöra.

Man har angett ”original” när vikterna legat mellan 23,2 g och 34,37 g (medel 27,5 g), och man har angett ”efterprägling” när vikterna legat mellan 24,8 g och 38,06 g (medel 30,5 g). Detta vittnar nog mest om hur osäkra man varit.

Vad gäller de båda frånsidesstamparna till typen med dubbelporträtt så ser de ut så här. Originalet med smalare sveakronor och stampskador till vänster. Det tyngsta exemplaret präglat med den stampen vägde 31,79 g (MISAB 5) och det lättaste exemplaret präglat med den senare stampen vägde 24,8 g (Spink 143:1114). Detta bör väl fullständigt trasa sönder teorierna om att vikten och frånsidesstampen ska vara bra kännetecken på om myntet är original eller inte.

Det har även präglats en del ”mulor”, d.v.s. där man kopplat samman fel stampar. Dessa anses ju alla vara senare präglingar, men föreliggande exemplar (typ II i nya sm-boken) som såldes på MISAB 35 är det enda där man kan vara helt säkert. Åtsidesstampen började nämligen inte användas förrän 1738.

I sammanhanget ska också sägas att reseriksdalrarna är gjorda av medaljsilver. Roger Jonsson har analyserat ett drygt 10-tal, både de som ansågs vara original och de som ansågs vara senare präglingar, och alla hamnade på en silverhalt mellan 94-96%. D.v.s. ordentligt över de 87,8% som stipulerats för riksdalrarna. De var alltså tänkta som minnesmedaljer, men eftersom de hade sitt silvervärde användes de givetvis även som betalningsmedel. De 35 undersökta exemplaren vägde i genomsnitt 29,5 g men det behövdes bara 27 g för att de skulle vara värda som en riksdaler. Klart som korvspad att mottagarna av betalningen tyckte att det var en bra affär.

De senaste dagarna har jag gått igenom 171 kataloger (1912-1991) utgivna av Glendinings i London. Katalogerna är inte numrerade och därför kan man inte veta hur komplett sviten är. Bland annat frågade Sonny Serrestam om en katalog från 1939 där det ska ha sålts en 8 dalersplåt, men den fanns inte med. I vilket fall hittade jag 5 kataloger med intressanta svenska mynt och bäst var utan tvekan auktionen från den 4/10 1973. Den innehöll 13 svenska guldmynt varav 5 rara dukater från Adolf Fredrik. Problemet var bara att bilderna var mycket dåliga och dessutom hade man blandat ihop dem å det grövsta.

Bilden visar en dukat 1770 och bildkvalitén är representativ för alla 5 mynten. Centreringen av mynten är det enda man kan gå efter vid identifieringen och i det här fallet passar det perfekt in på Haganders exemplar. Det var inte alltid som det var så lätt att avgöra. Just det här myntet hade man dessutom satt årtalet 1771 på, men så pass mycket ser man ju att det inte stämmer.

Av 5 möjliga hade man satt fel årtal på 4 och det är nog det sämsta katalogjobb jag sett. Misstanken uppstod att man kanske också blandat ihop åtsidorna och därför fick jag gå ner på stampnivå och se vilka åtsidesstampar som förkom vilka år. Mycket riktigt så hade nr 364 och 365 fått byta plats, vilket jag fick ändra tillbaka innan jag monterade ihop myntbilderna. Objektsbeskrivningarna i övrigt går inte att lita på eftersom man inte vet vilket årtal det beskriver. Det lättviktiga myntet på 3,30 gram kan ju faktiskt ha årtalet 1768, 1770 eller 1771. Jag tror dock att det är 1768, men det myntet tror jag är identiskt med det som såldes på Ahlström 57 och där hade man inte satt ut vikten.

Nu har jag i alla fall lagt in alla svenska mynt från den här katalogen på respektive raritetssida, med passande reservationer där jag är osäker. Jag får avsluta det det här inlägget med en märklig publicering som Glendining gjorde i katalogerna i början av 1960-talet.

Man skrev alltså ut listor på vilka som köpt mynten! Mycket innovativt får man säga och det skulle ju förenkla vardagen betydligt för proveniensforskare om alla gjorde så. Men det är nog troligare att solen går upp i väster än att Dan Carlberg gör något sådant. I vilket fall kan man se att ”Ahlstrom” var en flitig köpare på auktionen som i första hand innehöll antika mynt. Förmodligen var det Bjarnes bror Berndt Ahlström som vid den här tiden lämnat Sverige och prövade sina vingar på den internationella marknaden.

Jag vet inte riktigt om ”uppdaterad” är rätt ord eftersom det var så mycket som måste åtgärdas. Mitt främsta syfte var ju att uppdatera med referenser från nya sm-boken så att det skulle bli lättare hitta en viss raritet. För att göra det så måste även typsidorna följa med eftersom jag hela tiden har korsvisa hänvisningar. Första stora problemet var när jag upptäckte att det faktiskt saknas 3 porträttgrupper för 2 Mark 1669 och 1671. Man har exempelvis slagit ihop gamla typ XXIIIA och XXIIIB till samma huvudtyp, men jag kan ju inte för mitt liv tycka att de porträtten är särskilt lika. Hur som helst slutade det med att jag gjorde 3 specialsidor där jag redovisar dessa typer och dess varianter.

Nästa stora problem var mångfaldigandet av krontyper på öresmynten i silver. Jag är nog ingen riktig variantmänniska för jag känner att jag blir förvirrad när det blir för mycket smått att komma ihåg. I sm-boken tycker jag det borde räcka med att veta att det finns en kunglig krona och att det finns sveakronor. Vill man nörda ner sig i kronvarianterna så finns det andra förteckningar som är mer lämpliga.

Vad gäller raritetssidorna så var målet dels att ordna alla sidor i sm-nummerordning och dels att redovisa ”förekomsten” av samtliga sm-nummer. Det gick väl bra för det mesta, men det är helt omöjligt med min metod att veta hur ofta de här nya varianterna av småvalörer förekommer. De visas ju nästan aldrig på bild i auktionskatalogerna. Jag fick helt enkelt slå ihop en hel del abcd för att få det hanterligt.

Jag läste också det Ulf Ottosson skrev om att det borde vara tydligare åtskillnad mellan typrariteter, årtalsrariteter och variantrariteter, och det tycker jag att det är nu. Till vänster i varje tabell redovisar jag typ och årtal, och då är det bara att räkna ihop på högra sidan hur många det kan finnas av varje. Jag vet nog inte hur jag ska kunna göra det tydligare.

Jag kan också nämna att det nu finns raritetssidor även för plåtmynt och provmynt. Vad gäller plåtmynten så har jag ju stött mig mycket på Tingströms inventering, men i en del fall har jag hittat fler privata exemplar än han gjorde och det är ju roligt. Tingströms enkätundersökningen redovisas på SM-bokens hemsida.

Slutligen kan jag nämna att jag en dag när jag ville göra något annat lade ut Lorentz Anderssons uppsats bland ”kända samlingar”. Det blev inte särskilt vackert men är en trevlig läsning för de som inte redan har läst det.