Ibland kan det vara nyttigt att läsa om sådant man läst tidigare eftersom man kan ha skaffat sig ny kunskap som ökar förståelsen denna andra gång. Den här gången gäller det en artikel som Sten Törngren skrev om ”Kristinas Riksdalers” i Mynttidningen 4 (1995). Angående 1 Riksdaler 1641 med kristusbilden på fundament så visar han den högra bilden ovan och skriver:
”Mitt exemplar av detta trevliga mynt kommer från auktionen i Kristianstad november 1990 då rester av av den Schmitziska samlingen såldes. Proveniensen är fin, Ingvar köpte myntet på Ahlströms auktion 24 i oktober 1981 nummer 235. Det hade tidigare sålts på SNF:s auktion 1947 som nr 45, troligen från de Lavals samling. Den första noteringen av detta mynt är att det såldes på Oldenburgs auktion 1898 (nr 1463) – Bukowskis auktion 115.”
Denna proveniens kan mycket väl stämma, förutom att det var KMK som var köpare på Oldenburgs auktion, men den kan inte verifieras eftersom det inte visas bilder på någon av auktionerna han nämner. Det Törngren inte nämner är att myntet även såldes på Ahlström 50 (1994) och då visas bild (den vänstra ovan). Att jämförelsen ovan visar samma mynt ser man på hacket ovanför frälsarens hand och på småmärken vid randen kl. 3. Vad man också ser är att myntet blivit lagat kl. 12 och det har alltså skett mellan november 1994 (Ahlström 50) och sommaren 1995 när Mynttidningen nr 4 gavs ut. Det var inte Törngren som var köpare på Ahlström 50 och han måste ha fått proveniensen när han i sin tur köpte myntet. Jag kände inte Törngren personligen men jag har inte fått den uppfattningen att han var den bedrägliga typen. Han nämner faktiskt tidigare i texten; ”En dylik såldes på Ahlström auktion 50 nr 308”. Jag väljer alltså att tro att Törngren var helt ovetande om att det var samma mynt som nyligen blivit lagat.
När det gäller högre valörer, som Dukater och Riksdalrar, är raritetsbestämningen ganska enkel eftersom de oftast är avbildade i de senaste 50 årens kataloger. Det säger sig självt också att högre valörer oftare (i förhållande till hur många befintliga privata ex det finns) säljs på auktion för att man förväntar sig ett högt pris. Av den anledningen är Riksdalern 1610 med MEVM förmodligen 1600-talets oftast avbildade mynt. Den säljs väl avbildad på auktion i genomsnitt 2 ggr per år. Motsatsen gäller för exempelvis nedanstående mynt:
Det är en fyrk 1580! Jag känner till 8 försäljningar på auktion, men den har inte varit avbildad en enda gång. De bilder jag har kommer från privata samlare. Anledningen till att den aldrig avbildas är den genomgående låga kvalitén och att säljaren/auktionisten inte känner till sällsyntheten. Så vilken raritetsbeteckning ska man då ange för myntet? Man kan bevisa 2 exemplar men vet att det statistiskt sett bör finnas 10-15 ex på marknaden. Själv stannar jag i mellanläget eftersom jag, med det underlag jag har, inte kan räkna ihop fler än maximalt 9 exemplar. Enda botemedlet mot detta är jag får hjälp av samlare som äger ett exemplar och som skickar bilder på dem. Speciellt roligt är det ju när jag får bilder på de anonyma exemplaren jag har längst ner på varje raritetssida.
Nu finns det ytterligheter åt alla håll och nedanstående mynt är ett sådant:
Det är en fyrk 1591 och den är oftast avbildad i katalogerna. Anledningen är nog att den ansetts som extremt sällsynt i alla tider och så sent som i MISAB 13 hade man satt XR på den. Jag är ledsen att jag måste rasera denna illusion genom att tala om att jag kan bevisa att det finns minst 10 exemplar på privata händer. Nåja, 10 ex är ju sällsynt det också, även om det inte är extremt.
Slutligen tänkte jag redovisa en liten snabbskanning jag gjorde på Kristinas 2-marker utan år. Sm-boken tar upp 6 varianter med valören II M, beroende på vilken gravör som gjort respektive sida. Jag struntar dock i åtsidorna eftersom det på dåliga bilder är så svårt att se det där lilla hacket på A som finns i alla Michelssons omskrifter.
Utan mm
Försäljningar totalt
44
utan bild
16
36%
Rethes kronor (kända försäljningar)
28
Michelssons kronor (kända ex)
3
Mm glödghakar
Försäljningar totalt
90
utan bild
14
16%
Rethes kronor (kända ex)
5
Michelssons kronor (kända försäljningar)
71
Det jag ville visa var att ”mm glödghakar” är dubbelt så vanlig som varianten utan mm, men har färre försäljningar utan bild, både i absoluta som procentuella siffror. Ibland kan man undra vad som styr hur väl ett mynt blir presenterat på en auktion. Är det auktionistens förväntningar eller är det bara slumpen?
Senast vi såg en sådan här var på MISAB 20 (2016). Undrar vems tur det är att bli lurad den här gången? Jag tycker den påminner en hel del om ”Kievtian”. Kanske är det samma hantverkare som gjort den.
Den här uppdateringen jag gör innebär också att jag får ta ställning till en del nya varianter som kommit med i den nya SM-boken. Har jag bara tillräckligt med försäljningar noterade så går det rätt bra att få till en raritetssida om det behövs, även om det inte ingår så väldigt många kataloger i underlaget. Jag har just färdigställt en sida med Kristinas sm 16b vilket är 1 Riksdaler 1644 med en säckliknande mantel på frälsaren och ett iögonenfallade stort mm AG. Jag får säga att det vara en oförmodat intressant variant att jobba med. Jag har hittat 13 exemplar med stort AG och samtliga verkar ha denna säckliknande mantel som komplement, trots att jag också har påvisat fyra olika frånsidesstampar. Om motsatsen också gäller att alla säcklika mantlar har stort AG kan jag inte svära på, men jag misstänker att det är så.
Detta betyder att det här är en rätt tydlig stilmässig avvikelse och jag tvivlar på att det är Petter Michelsson som gjort dessa frånsidor. Kanske är det den där Reinhold Krull, ”gubben på bron”, som blivit inlejd igen, men det får numismatikerna dividera om. Själv nöjer jag mig med att visa de övriga tre stamparna här nedan.
Så har vi avverkat en auktion igen, och vilken auktion det blev. Det ska bli intressant att se resultatlistan, för det måste ha varit många prisrekord som slogs. Och inte berodde det på att det var så märkvärdigt utbud, varken kvalitetsmässigt eller raritetmässigt. Det är tydligen bara så att ALLA vill investera i mynt nu.
Antalet rariteter stannade vid måttliga 23, vilket ju är färre än vi vant oss vid tidigare. Speciellt om man betänker att det kom med 7 mynt från Johan III också den här gången. Ja, jag har alltså publicerat Johans sidor också nu, vilket ju kan vara värt att nämna. En del tidigare rariteter kom dock inte med eftersom jag kunde konstatera att det var det 16:e exemplaret som såldes nu. 4 Dukater 1846 var en av dem. Jag förstör dock inte dessa sidor; jag bara gömmer dem och slutar uppdatera. Länkarna finns ju kvar på Typsamlingssidan för den som är intresserad.
Så nu fortsätter jag ett tag med mitt städjobb här på hemsidan. Det finns hur mycket som helst som man kan rätta till. Ha en fortsatt trevlig helg och grattis till alla dyrgripar ni köpt idag.
Efter att ha gått igenom Gustav II Adolfs sidor har jag nu konceptet klart hur jag ska göra med resten också. På raritetssidorna har jag fokuserat på att det ska vara så sökbart som möjligt och därför ordnat alla mynt i samma ordning som Nya sm-boken. Dessutom ligger det nya sm-numret i kolumnen längst till höger. Vet man bara vilket sm-nummer myntet man vill söka på har så bör det inte vara några svårigheter att hitta vad man vill. Det kärvade dock lite på rundmynten i koppar (speciellt 1 Öre Säter 1628-1629) eftersom sm-boken tar upp ett antal varianter som jag tycker är ovidkommande. Jag blir fullständigt förvirrad av alla krontyper och sköldtyper, och det jag tycker är intressant att visa upp är när något viktigt har tillkommit eller försvunnit (exempelvis NOVA, mm, lejon på vänstra skölden, M i årtalet osv). Jag börjar även bli lite skeptisk till stavningsvarianter. Tittar man på Castenhags hemsida så kan man kanske hitta 10 olika stavningar på dom där mynten och vad är de då för mening att ta med 2? Så vill man veta hur sällsynt en viss krontyp stavningsvariant är så är min sida definitivt fel ställe att söka på.
Jag har dessutom utvidgat begreppet ”Förekomst” något genom att ge en antydan till hur många mynt det kan finnas på marknaden även av mynt som inte är rariteter. Det bygger helt på antalet försäljningar som jag hittat i Ahlströms och MISABs kataloger. ”Fler än 15 ex” betyder at jag tror att antalet kända ex ligger någonstans mellan 15 och 30. Men det är bara mellan tummen och pekfingret och en del av dem kan det nog finnas uppemot 50 ex av. Utöver det så finns även begreppen ”ganska vanliga”, ”vanliga” och ”mycket vanliga” och där törs jag inte alls ange någon mängd. En del mynt kan det nog fortfarande finnas över 1000 ex.
På typsidorna har jag inte ändrat lika mycket. Jag har lagt in dom nya sm-numren och snyggat till lite, men oftast inte ändrat så mycket på den inbördes ordningen. Provmynten har jag dock inte haft något emot att flytta upp bland de reguljära mynten, men jag har haft betydligt svårare än SM-boken att ta bort beteckningen ”provmynt”. Så länge som möjligheten inte kan uteslutas anser jag att utmärkelsen bör stå kvar.
Nu ska jag sätta mig en stund med katalogen till MISAB 42 för en sista planering inför morgondagen. Ha det så gott!
När jag skulle leta efter rariteter i MISABs och Myntkompaniets kommande auktioner så upptäckte jag att jag nästan inte höll på att hitta någonting. Anledningen är att man nu refererar efter de nya referensböckerna och jag har kvar mina referenser från gamla sm-boken. Det går ju inte att ha det så och därför har jag nu börjat att uppdatera speciellt raritetsregistren. Jag måste dock ha kvar dom gamla sm-referenserna också eftersom alla tidigare kataloger går efter dem.
Det är där som den stora förvirringen griper in, speciellt när man håller på med exempelvis Gustav II Adolfs stormynt i silver. Mynt har försvunnit och andra har kommit till, och flera 4- och 2-riksdalrar går nu efter markräkning, bara för att nämna några krångligheter. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun.
Jag måste göra den här uppdateringen, det är bara så. Det är ju de som skriver böcker som bestämmer utvecklingen framöver, och vi andra får ju rätta oss efter det. Jag kan väl kanske tycka att man i nya sm-boken kunde förklarat mer vilka förändringar man gjort och varför man gjort dem, men att komma och kritisera i efterhand duger ju inte mycket till. Nu är det ju som det är.
Det kommer alltså att märkas en del ”tumult” på raritetssidorna en tid framöver, speciellt för regenterna på 1600-talet. MISAB säljer normalt fler svenska rariteter än alla andra auktionsföretag tillsammans och därför blir det ju deras referensbok som jag kommer att gå efter på raritetssidorna.. Men jag måste ju även ha de gamla sm-numren kvar. Vi får verkligen hoppas att de inte blir alltför rörigt. Men jag passar ju på att städa en del också, så kanske jämnar det ut sig i längden.
Ibland är det förunderligt svårt att bena ut vad som är rätt- eller felbeskrivet i gamla kataloger. Ett bra exempel gäller mynttypen som visas på bilden. Det är en 1/4 Daler eller en 1/8 Daler 1575. Båda dessa är präglade med samma stampar och man vet inte vilken valör det är förrän man har vägt myntet. I sin förteckning över Johan III:s mynt anger Astley Levin att han kände till 8 exemplar, varav 3 privata, av 1/4 Daler (Levin 178) och endast 3 ex av 1/8 Daler (Levin 181), alla i officiella samlingar. När de privata exemplaren senare säljs på auktion blir dock samtliga sålda som åttondelar. Svenssons (SNF 145) och Otto Smiths (Ahlström 58) exemplar är fortfarande åttondelar även i modern tid.
Sånt här gör att man blir väldigt skeptisk till det skrivna ordet; skribenten kan ju ha misstagit sig. Vi vet idag inte hur Astley Levin avgjorde vilken valör det var; vägde han mynten och hur välkalibrerad var vågen eller bedömde han bara tjockleken på mynten. Hur han än gjorde så blev det tydligen fel och tyvärr kan man inte utesluta att det blivit fel även på andra ställen i hans beskrivning.
När jag nu ändå håller på så kan jag väl lika gärna redovisa de exemplar som Levin kände till.
Levin 178 (kvartsdaler)
4 ex. KMK, Uppsala, Köpenhamn och Antell hade ett ex vardera.
ex. Oldenburg –> Bukowski 113 (1898) –> Wedberg –> Otto Smith –> Ahlström 58 (1998) –> Ahlström 60 (1999) såld som 1/4 Daler på Bukowskis auktion men som 1/8 på de senare auktionerna.
Levin 181 (åttondelsdaler)
3 ex. KMK, Uppsala och Antell hade ett ex vardera.
Sedan dess har ytterligare ett ex framkommit på Sonntag 38.
Jag fick för första gången någonsin en direktreklam från Oslo Myntgalleri. Det var riktigt roligt! Jag var naturligtvis tvungen att googla på ”Bessaker” och det visar sig vara en liten fiskeby ca 10 mil norr om Trondheim, vilka tydligen gör sitt bästa för att konkurrera med Frimynt. För mig är det bara hälften så långt som till Helsingborg så det är ju en tanke att göra något helt oväntat. I vilket fall så gillar jag företagaranda i alla dess former!
Var härom dagen inbjuden till NKU i Uppsala för att tala om rariteter och proveniensforskning. Bland annat hade jag tänkt ta upp lite om problemen med proveniensforskning i äldre kataloger utan bilder. Dessvärre blev det lite teknikstrul, vilket gjorde att jag inte kunde visa det jag tänkt och därför är det väl lika bra att jag redovisar de här i stället.
Det jag gjort hittills på raritetssidorna bygger på auktionskataloger med bilder, d.v.s. auktioner som hållits de senaste 50 åren. När jag gjort färdigt de myntherrar som är kvar t.o.m. Gustav Vasa så hade jag dock tänkt fördjupa mig mer i de äldre katalogerna och se om jag kan förlänga ett antal provenienskedjor. Det är dock som sagt en del problem förknippat med det.
Första problemet är att identifiera mynten och det är svårare ju äldre katalogen är. Jämfört med idag så hade man förr andra åsikter om vad som var relevant att beskriva, och en del varianter som vi idag tycker är viktiga går inte att hitta. Det kan också vara vissa problem med att exempelvis beskriva skillnaden mellan porträtten på dukaterna 1732 eller på 4 Mark 1647-1648.
Nästa problem är bristen på köparnoteringar. För att kunna följa ett mynts vandringar så måste man ju vid varje försäljningstillfälle veta vem som köpte myntet. Jag har själv samlat på köparnoteringar länge nu, men det jag har att tillgå är bara en droppe i havet. För att komma någonstans så kan jag ju inte sitta och vänta på att jag kanske kommer att få köpa bra kataloger (med noteringar) någon gång i framtiden. Det jag behöver göra är att besöka litteratursamlare och dammiga arkiv och där föra över noteringarna som finns i deras kataloger till mina egna ”rena” kataloger. En inte helt oangenäm framtidsutsikt att få se mig omkring lite i landet…
Privata försäljningar. Precis som det är idag så gjordes många mynttransaktioner på 1800-talet och framåt upp privat. Var köpte exempelvis Oldenburg mynten? Han är endast sporadiskt förekommande som köpare på 1800-talets auktioner. På Scharps (1851) och Frölings (1857-1858) auktioner finns han exempelvis inte med som köpare. Har man inte en stor tur och hittar informationen på annat sätt (exempelvis genom brev eller köparkvitton) så är detta problem olösligt. Naturligtvis är de mest sällsynta mynten, som bara är kända i några enstaka exemplar, undantagna. Når det inte finns så många alternativ kan man ofta använda uteslutningsmetoden.
Skriftliga auktionsbud och mynthandlare som köpare och ombud. Har alltid varit ett problem för proveniensforskningen och kommer väl förmodligen att vara det i framtiden också.
För att exemplifiera problemen har jag gått igenom alla kataloger jag har före år 1900 och sökt efter Sigismunds rariteter, vars sidor jag nyligen publicerat. Totalt har jag funnit 66 relevanta försäljningar och av dessa är det endast 13 som jag kunnat härleda längre än till år 1900. Av dessa har 8 hamnat på olika museer och bara 1 i en för mig känd samling.
När Elliots exemplar såldes 1892 var det förmodligen första gången denna variant såldes på auktion. Oldenburg fanns med i salen, men köpte inte myntet, vilket förmodligen betyder att han redan ägde ett exemplar. Vem Merzbacher var som köpte Oldenburgs ex är inte känt. På Wikipedia kan man dock hitta en Gottfried Merzbacher som skulle kunna passa in.
Den här uppställningen tog jag bara med för att visa hur obekymrade man var på den här tiden att både köpa och sälja förfalskningar. Tydligen var det helt accepterat att äga kopior om äkta mynt inte fanns att tillgå. Skall även tilläggas att förhållandet såg likadant ut även på Dalrarna 1594 (rättstavade ex) och 1597. Här nedan redovisas fortsättningsvis endast mynt som beskrivs som äkta.
Som man kan se så är det fler försäljningar av Dalrarna 1895 och 1897 än det är kända ex idag, och man kan anta att det är flera av provenienskedjor som rör samma exemplar. Detta kan man dock inte veta säkert förrän vi har fler köparnoteringar.
1 Daler 1598 (idag finns inga kända ex i privat ägo)
Man kan anta att detta är samma exemplar, dvs att det var Oldenburg som var köpare 1872.
1/2 Daler 1594 (0 kända ex idag)
ex. Borg (1839) –> Reischel –> förmodligen Erimitaget
Reischel var stadsråd i St. Petersburg och därför är det troligt att han köpte för Erimitagets räkning. Av 1/2-dalrarna 1595, 1597 och 1598 fanns inga noterade försäljningar under 1800-talets andra hälft och det finns heller inga kända exemplar i privat ägo i nuläget.
Som regel brukar det vara hopplöst att identifiera småmynten i gamla kataloger, men 2 Öre 1594 är ett lysande undantag; här har man nästan undantagslöst skrivit in omskriftens stavning i objektsbeskrivningen vilket underlättar identifieringen ordentligt.
