(Bilder från Ahlström 56, MISAB 22 respektive Schmitz katalog)

Jag har börjat så smått att integrera Appelgrens referensnummer till mina typsidor för Gustav Vasas mynt. Det kommer nog att ta en hel del tid om det fortsätter som det börjat. Bilderna ovan visar 1 Öre Västerås typ 2 och 3 med årtalet 1530. Ett problem är att det tydligen finns två olika frånsidessköldar, vilket våra nyare referensböcker inte kommenterar med ett ord. Även om man inte kan tala om olika typer så är det ju intressanta varianter som borde poängteras på något sätt. Ett annat problem är att det även ska finnas en variant med årtalet ”30” och även där är våra referensböcker otydliga och oeniga.

Den förvirrande omständigheten är att SM-boken inte visar någon bild på sm 14b, varianten med årtalet “30”. Det man kan utläsa av uppställningen är att myntet ska ha samma åtsida och frånsida som den översta bilden (typ 2), men med förkortat årtal. Delzanno å sin sida refererar till typ 3 men visar bild på typ 2. Appelgren ger Sm-boken rätt i att åtsidan ska vara typ 2, men att frånsidan är den högra i jämförelsen här ovan. Sammanfattningsvis så vet vi inte hur åtsidan på varianten med årtalet ”30” ser ut och därmed inte heller vilken typ den sorterar under. Jag litar nog själv på Appelgren i det fallet.

Det spelar kanske inte så stor roll eftersom varianten med “30” är ett unikt ex på KMK, men det är ändå irriterande att våra referensverk ger oss så olika information. Rätt ska ju vara rätt!

Alla har väl kanske inte sett det här ännu, så jag lägger väl ut det till allmän beskådan. Själv är jag less på eländet och de konstiga lagar vi har i det här landet. Frågan är ju inte om man begått ett brott utan om lagarna täcker in alla upptänkliga aspekter i det specifika fallet. Varför ska det exempelvis finnas preskriptionstid för så här grova stölder?

Göteborgsposten

Aftonbladet

Har fått lite tid nu att gå igenom mina sidor och göra en del förändringar som jag tänkt på ett tag. Vi kan väl börja med en liten tabell hur jag numera graderar förekomsten av olika mynt på raritetssidorna.

Jag gillade inte uttrycket ”fler än 15 ex” eftersom det innefattade allt mellan 15-30 ex. Jag tyckte att jag behövde vara lite mer specifik. 25-30 kända exemplar räcker ju inte heller det till för alla samlare, men det blir för rörigt att försöka hålla koll på dem alla. För de som eventuellt vill göra någon egen raritetsundersökning av något mynt ställer jag gärna upp med grunddata. Dock ej för 1800-talsregenterna där jag tyvärr aldrig sparade grunddata för mynt jag inte gjorde raritetssidor till. Därför finns också ”fler än 15 ex” kvar på en del 1800-talsmynt. Man ska aldrig vara konsekvent…

Den här dukaten såldes på Künker 373 (2022) och den kan vara det enda exemplaret med detta porträtt i privat ägo. Den illustreras inte i SM-boken där man bara visar bild på 1666 års variant (se nedan) av typ 7 för 1666, 1667 och 1668. I gamla sm-boken illustrerar man dock sm 11 med ett dåligt ex av denna variant. Den bilden har man förmodligen fått från KMK.

Om man jämför med 1666 års porträtt så ser man att skillnaden är rätt stor. Man kan väl inte säga att det är fel hänföra båda till typ 7, men nog borde det ha funnits en bild av 1668 års variant i nya sm-boken. Delzanno å sin sida visar bild på 1666 och 1667 års varianter (där skillnaderna är små), men inte på 1668 års.

Förmodligen finns inte 1666 års porträtt med årtalet 1668, men jag måste ändå ha med den i uppställningen på grund av att SM-boken har det.

Inför senaste tågresan hem från Stockholm så köpte jag denna bok för att slå ihjäl tågtimmarna med. Det kändes passande när jag ägnat ett antal månader åt Gustav Vasas myntning att även förkovra mig lite vad gäller bakgrundsscenariot. Den visade sig riktigt bra och tågtimmarna sveptes undan med önskvärd snabbhet. På baksidan står bland annat att det är en berättelse om ”osannolika men sanna händelser”, vilket man naturligtvis får tas med en nypa salt. Jag föreställer mig att man skriver en dylik bok genom att hoppa mellan tuvor av kända fakta och sedan är det upp till författaren att fylla i luckorna däremellan. Behållningen för mig var i alla fall att jag fick ett bättre grepp om vilka dåliga odds den unge Gustav hade och vilka tillfälligheter som ledde till att han blev Sveriges kung.

Jag hade givetvis hoppats att boken även skulle ta upp något om den svenska myntningen under Gustav Vasas tid som upprorsman och riksföreståndare, vilket ju hade en central betydelse för finansieringen av frihetskampen, men där bedrog jag mig. Gustav Vasa var ju synnerligen ekonomiskt begåvad och hans finter och knep inom detta område är fascinerande. Men kanske står det mer i ”Härskaren” som är nästa bok i serien.

Bilden är hämtad från SM-boken och visar det, till nu, enda kända exemplaret av Västeråsfyrken med årtalen 30 på åtsidan och 31 på frånsidan. Min förtjusning var stor när jag i katalogen till Aurum 6 hittade nedanstående bild som också var beskriven som ”Västeråsfyrk 30)(31”.

Ännu roligare blev det när jag såg att A:et på frånsidan var av en helt annan typ och det här alltså är en helt ny variant som inte uppmärksammats tidigare. Intressant också att inte heller åtsidorna är stampidentiska vilket gör att man kan ifrågasätta om detta verkligen är en tillfällighetsprägling som man tidigare trott.

Inte nog med detta; enligt Appelgren förekommer ”Aurums” stora A enbart 1531, men ”Antells” A förekommer både 1530 och 1531. Eftersom Antells ex är mycket otydligt så tänkte jag göra en stampjämförelse med en ordinär fyrk med samma A och se om det verkligen är ”31” på frånsidan. Den enda tillräckligt bra bild jag hittade fanns i Tuve Lindebergs samling som såldes på MISAB 10.

Döm om min förvåning när jag upptäckte att detta ex också var en 30)(31 och alltså felbeskriven i katalogen. Här syns frånsidans 31 tydligt och den är stampidentisk med Antells ex, så därmed var den saken fastställd. Åtsidan är något dubbelpräglad men man ser ändå att den är stampidentisk med Aurums ex. Den skillnaden utgör dock ingen ny variant. Så nu finns det alltså 2 kända ex, varav 2 varianter, i privat ägo av denna hybrid!

Det är upptäckter som denna som uppväger alla timmar av mestadels fruktlöst letande i gamla kataloger.

Det tog 5 månader men nu har jag publicerat Gustav Vasa också på både Typsamlingssidan och Raritetssidan. Jag är ju inte klar på långa vägar, men nu tål sidorna att visas. Rutinen jag kommit in i är att jag först går igenom alla Ahlströms, Nordlinds och MISABs kataloger och noterar alla försäljningar av alla regentens mynt för att ha som underlag för att snabbt hitta de bästa bilderna. Därefter börjar jag bygga upp Typsidorna och samtidigt också allt eftersom påbörja Raritetssidor som jag länkar till varje typsida. Det är det som tar den längsta tiden, speciellt att klippa och klistra med bilderna. I mitten av april var jag färdig med det och byggde upp registret för Raritetssidorna, vilket i sammanhanget är snabbt avklarat; några dagar bara. Då hade jag påbörjat 175 Raritetssidor för Gustav Vasa. Jag påbörjar sidor för alla mynt som jag hittat färre än 20 försäljningar av totalt i de nämnda katalogsviterna. Den gränsen har jag valt för att jag då brukar få sidor med max 15 exemplar när alla omförsäljningar är borträknade. Så var det även denna gång.

Den senaste månaden har jag gått igenom ytterligare 220 svenska kataloger och fått påbörja ytterligare 20 raritetssidor för mynt som jag inte kände till någon försäljning av tidigare. Under arbetets gång har 9 sidor fått fler än 15 ex och alltså gått från att vara rariteter till att bli sällsyntheter. Totalt innehåller dessa 195 Raritetssidor över 1050 bilder! Faktum är att jag i veckan fick avlasta datorn genom att flytta över mitt bildarkiv på 65000 bilder som jag samlat på mig sedan start. Mängden väger tungt och nu känns datorn snabb som en vessla igen.

Nu behöver jag dock inte dessa rutiner längre eftersom det inte blir fler regenter för min del. Medeltidsmynt och besittningsmynt får någon annan göra. Själv ska jag framöver fördjupa och förbättra det jag redan har, rätta alla fel jag vet finns lite här och där, uppdatera sidorna efter nya försäljningar och inte minst försöka förlänga provenienskedjorna så långt det går. Hittills har jag ju ägnat mesta tiden åt svenska kataloger utgivna efter 1960-talet, men det finns ju så mycket mer. Men det blir som att leta efter enstaka guldnålar i ett oändligt antal höstackar. Men man måste ju ha något att göra som pensionär.

Förhoppningsvis blir jag lite mer social också nu när jag inte har det här att nörda ner mig i. Planerar bland annat ett antal blogginlägg om mina nyvunna erfarenheter om Gustav Vasa. Men det får komma när det kommer för nu först ska jag resa bort några dagar. Ha det så gott!

De duggar tätt nu, auktionerna med svenska mynt. Denna gång var det Myntkompaniet 29 som gick av stapeln och även den med många intressanta mynt. Stora delar verkar vara från samma inlämnare som på auktionen i Oslo förra helgen och fler kommer för övrigt även på Künkers auktioner i juni. Det verkar dock inte förekomma någon slumpvis fördelning mellan auktionsföretagen eftersom Myntkompaniet överlag har fått lägre kvaliteter, även om där finns många rariteter.

Om man tittar på listan nedan så ser man att det denna gång inte är så många ”nya” mynt som det var på förra auktionen. Detta tyder på att det rör sig om mynt som cirkulerat på auktioner de senaste årtiondena och att det alltså inte kommer från någon gammal samling som i första hand samlats ihop via mässor och mynthandlare. Faktum är att det i det här fallet oftast är mynt som köpts under den senaste 10-årsperioden och det stämmer väl in på Norgesamlingen. Plåtmynten är dock i en klass för sig eftersom de i äldre kataloger (exempelvis Ahlströms) så sällan visades på bild. Man kan med fog anta att de flesta plåtmynten fortfarande väntar på att bli fotograferade.

Denna gång har jag även tagit med Gustav Vasa, men jag vill betona att jag är långt ifrån färdig med de sidorna och det kan hända mycket där än. Jag räknar dock med att jag är redo att publicera dem inom några veckor.

Avslutningsvis kan jag säga att jag gått igenom rätt många auktionskataloger vid det här laget och kommit fram till att Myntkompaniet är rätt unika så till vida att de är den enda auktionsfirma jag sett som inte beskriver det egna landets mynt på det egna språket. Många är både två och trespråkiga i sina beskrivningar varav ett ”alltid” är det egna språket. Men inte Myntkompaniet! Varför gör man så? Jag har svårt att tro att de kan tjäna något på att inte åtminstone vara tvåspråkiga. Det är möjligt att många inte bryr sig, men själv blir jag rätt irriterad.

Det var en riktigt fin svensk avdelning på Oslo Myntgalleris auktion den 4:e maj; 159 svenska mynt varav 15 som platsar på mina raritetssidor. En del av riksdalrarna har i och för sig passerat 15 ex, men även om min tanke varit att sluta uppdatera dessa sidor så har jag upptäckt att jag ändå fortsätter med det. Sidorna finns ju och då är det dumt att inte utnyttja dem. Problemet är väl mer hur jag ska visa upp det i framtiden, men jag får väl återkomma om det.

Angående auktionen så kände jag igen en del av mynten som såldes och vet vilken samling de legat i, och om ryktena talar sanning så kommer Oslo Myntgalleri att bjuda ut fler trevliga ”svenskauktioner” de närmaste åren. Det är något att se fram emot. Får dock tipsa Dan Carlberg om att skicka en ny SM-bok till dem. Det är lite förvirrande när dom fortfarande refererar till den gamla.

Jag ska väl lägga ut den här listan över rariteter på MISABs auktion också. Tiden går ju så hiskeligt fort att jag höll på glömma det. Men ärligt talat beror det nog mest på att jag inte kunnat bestämma mig för om 1/2-dukaten 1746 är ett nytt ex eller om det är ett annat ex som kommer igen. Det är så små skillnader som skiljer exemplaren åt att man kan bli knäpp av att sitta och titta på dem. Kolla själva får ni se hur det är. Lycka till!

Nu hamnade det nederst utan nummer som bevis för att det finns i alla fall. Där ligger för övrigt även exemplaret från Myntkompaniet 2 av samma anledning. Snart har jag väl fler sådana bilder än ex som jag kan identifiera. Jättekul…