Det jag håller på med nu är att gå igenom en massa svenska kataloger från 1950- och 1960-talet där foto saknas. Även om jag inte direkt kan identifiera ett visst mynt så ger ju antalet försäljningar av en viss variant en antydan om hur sällsynt varianten är. Det första problemet man stöter på är dock att identifiera varianten. Årtalsvarianter och en del andra varianter är givetvis lätta, men det finns svårare fall som exempelvis Gustav II Adolfs 1/2 Riksdaler 1631. Där finns det fyra viktiga varianter och det gäller verkligen för katalogförfattarna att vara precisa i sin beskrivning.

Typen med skärpknut är vanligtvis lätt, men de tre andra är svårare. De tydligaste skillnaderna dem emellan är att sm 40a har små blommor först och sist i omskriften, och sm 40c har stavningen SVECORUM. SM 40b har en omskrift som 40a men med punkter istf blommor. Har katalogförfattarna preciserat det så är allt gott och väl, men oftast har man använt Oldenburgs myntförteckning som referens och då kan det bli problem. Oldenburg saknade nämligen både sm 39 och 40b i sin förteckning.

Nu är dessa mynt inte till salu så ofta, men när det händer så brukar både sm 39 och sm 40b beskrivas som ”old 763”, vilket ju är helt fel.

Anledningen till att jag började skriva det här inlägget var dessa båda Svenssonmynt som bjöds ut på SNF 56 i maj 1965. Det första har ju bandrosett (=skärpknut) och är alltså sm 39, men man refererar felaktigt till old 763. Den andra (nr 73) gjorde mig dock mycket förvirrad. Enligt Yngve Almers anteckningar i Svensson förteckningen skulle det vara ss1896 som såldes, men den skulle ju ha stavningen SVECORVM. Det enda mynt Svensson hade som passade in på old 764 var ss1898 men den såldes ju inte förrän SNF 154 i november 2007. När jag granskade bilden i den katalogen så upptäckte jag att det var ett mynt som passade in på beskrivningen av ss1896.

Efter att ha läst beskrivningarna i både originalförteckningen och i de båda SNF-katalogerna kom jag till slut fram till att den enda rimliga förklaringen till felet var att man i hanteringen av Svenssonmynten råkat förväxla myntpåsarna som mynten skulle ligga i. Tänk så mycket fortare det går att göra ett fel än det går att rätta till det igen.

I princip kan man säga att det inte finns något som heter ”100% säkerhet” inom raritets- och proveniensforskningen. Det vanligaste problemet är att man vet att man förmodligen inte känner till alla exemplar som finns på marknaden. Ett mycket tydligt exempel på detta är dukaten 1756:

Sedan numismatikens barndom har det bara funnits 1 känt exemplar av denna årgång och det har legat i Erimitagets samlingar i St. Petersburg. Så dyker det här exemplaret upp på Morton & Edens auktion 116 (2022) och skapar uppståndelse. En nästan 100%-ig säkerhet har i ett slag förbytts mot en osäkerhet huruvida det nu finns 2 exemplar eller om det kanske är Erimitagets ex som kommit på avvägar. I dagsläget är det av kända orsaker inte så lätt att fråga Erimitaget om något, och om det hade gått så är det långt ifrån säkert att man fått svar.

I vanliga fall är de avväganden man måste göra mindre spektakulära än detta. De val jag oftast blir tvingad till är att avgöra är om katalogförfattarna gett rätt objektsbeskrivning och ifall de visar rätt bild. Det stämmer nästan alltid, men det händer att det blir fel ibland. Vid ett tillfälle hade exempelvis C.O. Algård två exemplar av en sällsynt dukat, varav han säljer den ena till Julius Hagander. Han uppger dock det andra exemplarets proveniens vilket får till följd att proveniensen blir fel även i katalogen när Haganders samling säljs. I det här fallet hade jag bild på båda Algårds dukater så det var ju lätt att upptäcka felet.

Avväganden om sannolikheter behöver inte alltid vara ett problem, det kan ibland också vara ett redskap i forskningen. Ett exempel är Hans Schulmans auktion i New York den 23/3 1956. Den svenska delen där tillhör det bästa som har sålts utanför Sveriges gränser och utgjordes av den Malmöfödde svenskamerikanen Holger Nyströms samling, vilken innehöll totalt 242 guldmynt från åren 1632-1925, varav 165 dukatvalörer.

Bilden visar ett utdrag från Schulmans auktion (kryssen längst till höger betyder att dessa mynt återfanns i Kinnmarks lagerkatalog).

På grund av fåtaliga och dåliga bilder har tyvärr de flesta mynten förlorat sin fina proveniens. Jag är dock helt övertygad om att Håkan Kinnmark, Moneta i Göteborg, direkt eller indirekt, var en storköpare på auktionen. I sin 6:e lagerkatalog (1958) hade han ett ovanligt stort utbud av guldmynt med; 91 st dukatvalörer för att vara exakt. Av dessa hade 52 st (57%) sina direkta motsvarigheter i Schulmans auktion vilket är en alldeles för hög andel för att bero på slumpen. Jag har inte brytt mig om att räkna hur stor andel av de samlingsbara svenska dukatvalörersårtalen som Nyström ägde, men det behövs inte heller. Det räcker exempelvis med att konstatera att han hade 13 av 36 från Gustav III. Om man så slumpvis väljer en av Gustavs dukater så är det alltså bara 13/36 = 36% chans att den råkar ha en motsvarighet i Holger Nyströms samling. Håkan Kinnmark lyckades med bedriften att pricka in 3 av 3 och sannolikheten för det ligger på under 5%. Försök sedan att slumpvis välja 91 dukater så kommer ni att finna att det i praktiken är omöjligt att 57% av dem har sina motsvarigheter i Nyströms samling. Det är bara att konstatera att många av Kinnmarks mynt kom från Schulmans auktion.

Samma fenomen hittar man även hos Harry Glück, men i betydligt mindre skala. I nästa steg kan jag, enligt min Hellströmföteckning, också konstatera att Per Hellström köpte 10 guldmynt av Kinnmark och Glück under 1957-1958, varav 6 hade motsvarigheter i Holger Nyströms samling. Därefter kommer man dessvärre inte så mycket längre eftersom ingen av herrarna Kinnmark, Glück eller Hellström visade bilder på mynten. Slutresultatet är att en Dukat 1800 som såldes på SNY 300 (1996) och dukater 1720 och 1787 som såldes på Ahlström 63 (2001) med rätt stor säkerhet kommer från Holger Nyströms samling. Det får man vara nöjd med i det här gebitet, men förhoppningen är ju att man med tiden ska hitta fler pusselbitar som förbättrar resultatet.

Håller just nu på att gå igenom Hirsch prislistor (lagerlistor), vilket nog är bland det tråkigare man kan hålla på med. Som regel 5-6 rariteter i varje lista som går att identifiera utan bilder. Har man även med plåtmynt kan det totalt vara uppemot det dubbla. Mer än hälften är dock mynt som återkommer från tidigare listor. Det är oerhört sällan man hittar något som kan identifieras som ett ”känt ex”. Det händer dock och dessa fynd väger upp timmarna av tristess. I prislista 32 från 1962 hittade jag 2 riktigt roliga mynt.

1/2 Riksdaler 1642 med årtalet MDCXCII

Rolig variant som jag aldrig sett beskriven någon annanstans. Det finns heller ingen bild av den, men Harry Glücks objektsbeskrivning ovan kan ju knappast misstolkas. Den har nu fått en egen raritetssida så att den inte ska bli bortglömd igen.

1/4 Riksdaler 1641 med odelat årtal (sm 36b)

Detta mynt såldes på MISAB 35 (2020) och tidigare på KNF:s första Schmitzauktion (1990), men fler försäljningstillfällen har inte varit kända. Det har därför legat nära till hands att tro att det var Svenssons exemplar (som ska ligga i KMK:s förvar) som kommit på avvägar. Extra roligt alltså att nu få bevis för att det faktiskt finns ett exemplar som omöjligt kan ha legat i Svenssons samling. (Foto MISAB 35)

Återupptäckte nyligen detta mynt i Svea 5 (1979) lot 46a; 1 Mark 1562. Men så står det ”sista siffran i årtalet i senare tid omgraverad från 1 till 2”. 1562 är ju ett mycket sällsynt årtal där jag för närvarande bara känner till 3 exemplar i privat ägo. Ändå känns det som överkurs att någon har gjort sig omaket att göra om en 1561:a som också är sällsynt med 11 ex.

Det verkar stämma för det finns stampidentiska frånsidor med årtalet 1561, så myntet ska absolut inte in på 1562:ornas raritetssida. Problemet är att jag känner en märklig motvilja mot att lägga den bland 1561:orna också eftersom det står 1562 på den. Det är förmodligen därför som den inte blivit inlagd tidigare. Risken är uppenbar att jag aldrig kommer att komma mig för att ta med den…

1 Gyllen 1528

I ett samtal med Sonny Serrestam så frågade jag om han trodde att Oldenburg köpt sin Gyllen 1528 på Brüder Eggers auktion ”Minus und Preis” i Wien 1874 och då svarade han att det var mycket möjligt eftersom det ju inte blir så många tillfällen att köpa ”mynt som nästan inte finns”. Det vi vet är att Oldenburg hade myntet redan 1883 när han skrev sin förteckning, men vi har inga bevis för var han köpte det. Det kan ha varit i Wien 1874, men det kan också ha varit KMK som var köpare då. De hade ju två exemplar, varav det ena gick till Snoilsky i en bytesaffär 1891. Detta är det stora problemet när man proveniensforskar i gamla kataloger utan bilder och noteringar om köpare. Har man endast två alternativ att välja bland så är det ändå ett alternativ för mycket.

4 Mark och 2 Mark 1646

Här har vi inte mindre än två exempel där man faktiskt inte har något alternativ alls. Bilden är ett utdrag ur Göte Palmlunds lagerlista 2 (1952) och visar som nr 143 en 4 Mark 1646 och som nr 146 en 2 Mark 1646. Detta är ett årtal där det nästan inte finns några kända försäljningar av dessa båda valörer (förutom på Oldenburgs auktion 1898 och på en Svenssonauktion 2005). Jag har visserligen inte sökt försäljningar av dessa mynt som jag gjort med 1 Gyllen men jag borde ändå ha hittat något om det sålts på någon auktion efter 1970. Och här bjuds alltså båda valörerna ut i samma lagerlista och Palmlund verkade inte ha en susning om vilka rariteter han hade; priserna var billigt satta och han hade inte ens satt R på dem. Var de kom från och vart de sedan tagit vägen är just nu omöjligt att lista ut, men vi får väl hoppas att fortsatt forskning kan ge en antydan om det. Dessvärre verkar det hela så osannolikt att man kan undra om det är något i Palmlunds beskrivning som är felaktig.

4 Öre klipping 1563

A. Ehrensvärds samling –> Bukowski 52 (1889) –> Meissner –> Filip Mannerstråles samling –> Holmberg 62 (1903) –> I.A. Bonniers samling –> Holmberg 70 (1906) –> Nils Nilssons samling –> Holmberg 134 (1925) –> Georg de Lavals samling (1925-1941) –> Manne Jakobssons samling –>?–> Ahlström 49 (1994) –> Håkan W:s samling

4 Öre klipping 1563 känner jag till 6 exemplar av och då brukar man inte få till en så imponerande provenienskedja som detta exemplar har. Alternativen blir helt enkelt för många när man inte har bilder och köparnoteringar. Bengt Hemmingsson skrev om den här mynttypen i ”Samlad Glädje 1999” och där räknade han också upp alla kända försäljningar av 1563:orna. Jag tog mig för att kolla upp dessa försäljningar och fann då att det i fem av dem påpekats att sista årtalssiffran är otydlig. Av de 6 kända exemplaren så är det endast detta som har ett otydligt årtal och då blev ju plötsligt provenienskedjan lätt att foga samman.

Bruket att sätta en eller flera symboler på mynten för att på så sätt visa vem eller vilka som ansvarat för myntningen kom igång på allvar i slutet av 1530-talet när de i princip ersatte de tidigare myntortssymbolerna. Under Gustav Vasas tid var det inte bara myntmästaren som skulle ha ett märke utan även myntskrivaren, dvs den person som hade hand om bokföring och ekonomi.

1538 fick Mårten Jönsson tjänsten som myntskrivare på myntverket i Västerås och Året efter installerades Hans Hansson som myntmästare. Den förstnämnde tog sig ett ”bladtecken” som myntskrivarmärke. Även om det till utförandet fick en mängd olika utseenden så placerades det alltid som sluttecken i åtsidans omskrift. Hans Hanssons myntmästarmärke blev ett ekollon och även om utförandet var mer enhetligt så blev placeringen i stället mer slumpartad. Oftast satt det kl. 12 på frånsidan, men det kunde någon gång hamna på åtsidan också, och dessutom bli upp till 3 st på samma mynt. I vilket fall så kom dessa märken att återfinnas på nästan alla mynt från Västerås, Svartsjö och Åbo 1539-1558, dvs de tre myntorter där de båda herrarna arbetade tillsammans. I de fall något märke blev utelämnat så berodde det nog på gravörens slarv. Flera intressanta årtal kan nämnas när dessa märken spelar en stor roll för dagens variantindelning.

1 Mark 1541 i Svartsjö finns med tre varianter beroende på myntmästarmärket:

Vanligaste varianten är den då ekollonet används som skiljetecken mellan orden i omskriften. Den ordinarie varianten med ekollonet endast kl 12 är faktiskt sällsynt detta år. SM-boken har den inte ens med i uppställningen. I stället har man som sm 184b en variant som ska sakna ekollon, men den tvivlar jag på att den existerar. Då har man lyckats bättre med 1 Mark 1543 utan mm (sm 186b), för den vet jag att den finns. Det ska också sägas att Appelgren kände till några exemplar med 2 ekollon 1541, men dessa har jag inte hittat någon bild på.

Vi har ett liknande fenomen på 1 Mark Åbo 1556 där ekollonen hamnat lite hur som helst. Man kan ju undra varför det blev så vissa år. Även där har SM-boken missat en variant.

Vi kan väl i sammanhanget också nämna Markmynten Stockholm till vilka gravören Erik Olofsson hade med sig åtsidesstampar från det nyligen nedlagda myntverket i Åbo. Mårten Jönssons bladtecken kom alltså till heders även i Stockholm, trots att han själv aldrig arbetade där. Det komplicerade också variantförteckningen ordentligt dessa år. Speciellt vad gäller ½-markerna 1558-1560 så gäller det att vara tålmodig i sitt samlande. Totalt 7 varianter varav 4 kanske bara finns i 1 ex vardera. Bilden ovan är den kanske ”vanligaste” av dessa varianter med sin 7 kända ex.

Ser ni vilken den enda viktiga skillnaden på dessa båda frånsidor är? Svaret är det lilla myntmästarmärket kl. 12. Den visar i det här fallet inte bara vilken myntmästare det var utan även myntorten. Hans Hanssons mm till vänster talar om att myntet är präglat i Åbo och Host Höijers mm till höger talar om att det myntet kommer från Stockholm.

Jag har inte sett det nedskrivet någonstans men om det jag hört är sant så var Host Höijer en av fyra lärlingar som började på myntverket i Svartsjö 1544. Tydligen var han en inte riktigt lika duktig gravör som sin kompis Erik Olofsson och därför blev han anställd som myntmästare i Stockholm 1556 i stället. Om det är sant så var det ju en ödets ironi att han blev myntmästare på ett myntverk utan anställd gravör med påföljd att han fick gravera stamparna själv i två år. Det är nästan så att man får lust att dra på smilbanden.

Sådär, då känner jag att bloggarinspirationen börjar sina, så nu blir det längre mellan inläggen igen. Men man vet ju aldrig när man får någon ny idé som man måste vädra. Till dess får jag önska er alla en skön sommar!

Det var två intressanta förändringar som ägde rum när man präglade mynten i Västerås 1540; det första var att silverhalten sänktes och det andra var att man bytte gravör. Det förstnämnda är det inget problem med eftersom sänkningen är väl utmärkt på mynten, men det andra är nog det största brydderi man kan ha med Gustav Vasas mynt.

Olderick von Nürnbergh, eller ”Ulrich” som han är mer känd som, blev anställd som gravör på myntverket 15/11 1540 för att ersätta den tidigare gravören Gorius. Om Ulrich var upphovsman till stampar redan 1539 är inte fastställt men klart är att de båda gravörerna arbetade parallellt under en del av 1540. I nya SM-boken har detta belysts genom att sm 153 (1 Mark), sm 158 (½ Mark) och sm 161 (2 Öre) har delats in i a och b. Eftersom min ambition är att utreda förekomsten av samtliga sm-nummer så gäller det alltså för mig att sortera dessa mynt efter gravör. Vilket sannerligen inte är lätt. I jämförelserna nedan är Gorius graveringar lagda till vänster och Ulrich till höger.

1 Mark

Skillnaden på porträtten ser man tydligast på att Gorius krona ser solid ut medan Ulrich krona ser ut att vara gjord av gummi. Mellanting förekommer givetvis vilket försvårar identifieringen. Säkrare är då att titta på ”sluttecknet” mellan svärdet och huvudet vilket på 1-markerna säkert identifierar gravören. Dessvärre är de ju inte alltid lika tydliga som på dessa två ex.

½ Mark

1/2 Mark är lättare eftersom Gorius porträtt alltid är mindre.

2 Öre

Största problemet gäller 2-öringarna som här illustreras av två ytterligheter. Mellanformerna är så många fler. Frågar man olika ”kännare” så har de alla olika detaljer som de anser vara tillförlitliga att titta på. Viss hjälp har man av sluttecknet som ligger efter SWECIE. En flikad treklöver betyder alltid Gorius och om det inte finns något sluttecken så är det alltid Ulrich. Det finns dock fler sluttecken än så.

A är alltid Gorius och C är alltid Ulrich. Dessvärre förekommer B på både Gorius och Ulrich graveringar. När man sedan räknar in problemet med slitage och otydligheter så kommer det tyvärr alltid att finnas exemplar där man inte säkert kan avgöra vem som var gravör. På raritetssidorna har jag sorterat så gott jag kunnat, men jag kan inte garantera att alla hamnat rätt.

Silverinnehållet

Gustav Vasa var en lurig kung som var expert på att lura allmänheten att tro att mynten var värda mer än de i verkligheten var. Någon gång under våren 1540 sänktes silverhalten från 62,5% till 50% vilket alltså innebar en minskning av värdet med 20%. För att mynträknarna skulle veta vad som var vad så införde man redan vid årsskiftet 1539/40 ett hemligt tecken i form av 2 prickar ovanför frånsidans sköld som visade på den högre silverhalten..

När dessa inkom till växlingskontoren så lades de undan för nersmältning. Av fyra gamla mynt fick man därefter 5 nya vilket ju var en bra affär för staten. Bilden visar en ½ Mark 1540 med den stora bilden vilket bevisar att även Ulrich stampar användes till mynt med det högre silverinnehållet. Det ska också sägas att eftersom varianterna med prickar präglades före de andra varianterna 1540 så borde de ju också ha placerats först i SM-boken, men så blev det av någon outgrundlig anledning inte. (Foto MISAB 16)

Min normala åsikt om intressanta varianter är att man ska kunna stå på en mässa och se vilken variant man håller i handen utan att behöva ha med sig jämförelsematerial. Vad tror ni då att jag tycker om varianter som man inte kan identifiera ens när man har jämförelsematerialet till hands?

Stockholmsfyrken typ XI finns i SM-boken upptagen med 4 årtal (1529-1532) samt två varianter som saknar årtal. Den första utan årtal är sm 92 och den anses vara präglad 1529. Kännetecknet för den är en sexuddig stjärna med hål (s.k. ”stungen stjärna”) kl. 12 på frånsidan. Den är mycket sällsynt och upptagen i Appelgrens förteckning som nr 397. Själv har jag endast hittat två exemplar av den, varav ovanstående från MISAB 43 är det enda tydliga.

Den andra varianten utan årtal som är medtagen i SM-boken som sm 99 (präglad 1532-34) är en mysko företeelse. Som kännetecken ska den ha en sexuddig stjärna utan hål och någon sådan står inte att finna. Den finns inte med i Appelgrens förteckning och jag har inte sett någon antydan om att den finns någon annanstans heller. Förutom då i SM-boken! Jag tycker nog att det är dags för Hemmingsson att skriva en artikel om hur det där hänger ihop.

Sedan är då frågan vad vi ska göra med alla andra varianter utan årtal som inte har något sm-nummer som de kan sortera under. Appelgren tar i sin förteckning upp 24 stycken (app 437-461), men jag skulle vara helt nöjd om endast 2 kom med; de som i stället för en ostungen stjärna har ett bladkors eller ett katangakors kl. 12 på frånsidan.

Bladkorset på myntet till vänster är den dominerande varianten och den är vanligt förekommande. Katangakorset till höger är även den ganska vanlig. Märkligt nog är bladkorsen oftast otydliga medan katangakorsen är lätta att identifiera. Dessa båda varianter borde ha förärats med sm-nr 99a och b. Sedan kan man givetvis lägga till ett sm 99c också för ”ostungen stjärna”, om den nu finns.

Nu när irritationen jag kände häromdagen för att jag inte fick något att stämma har runnit av mig så börjar jag se saker i ett nytt ljus. Kanske beror motviljan jag anat för att visa ovanstående frånsida på bild på att den kan associeras till det troligen falska mynt som J.O. Björk skrev om i SNT nr 3-2020. (bild nedan). Det vore ju synd i så fall för de äkta mynten är ju synnerligen intressant med sina nästan löjliga kronor och sina bågar inne i skölden. De är definitivt inte falska eftersom ovanstående åtsida även är kopplad till den andra frånsidan med de smalare kronorna. I stället är det förmodligen så att det är en annan gravör än den ordinarie som gjort denna och detta borde ju ha resulterat i att denna variant fått sm-nr 15b. (Foto från Schmitz katalog)

Detta är Appelgrens bilder av de båda frånsidorna som har dessa kronor. (Efter lite uppfräschning så blev ju bilderna riktigt bra.) Myntet till höger med årtalet ”30” är i alla fall det som jag bråkade om i förrförra inlägget. Förmodligen är det kopplat till en åtsida av typ 2 (med rock, sm 14b) och alltså identiskt med det unika ex som finns i KMK:s samlingar.

Här det exemplar av förfalskningen som såldes på Nordlinds auktion 2006. Det jag själv reagerar på mest är ju den onormalt spinkiga kungen, men synar man myntet närmare så hittar man också andra avvikelser. Exempelvis så saknas den sedvanliga blomman efter årtalet och vasen i skölden ser inte riktigt ut som den ska. De breda kronorna är dock mycket lika originalen, om än med lite längre ”toppar”. Enligt Appelgren ska denna frånsida inte förekomma 1529, så årtalet är ju i sig självt ett falskhetstecken.

Som jag skrev i förra inlägget så har jag börjat lägga in numren från Appelgrens förteckning på Typsidorna, och det var ju inte det lättaste. Visserligen tar han typerna före årtalen, vilket jag också gör, men typindelningen var inte riktigt densamma då som nu. Dels har det framkommit ny forskning som ändrat om en hel del och dels har vi numera andra tankar om vad som är viktigt. Detta märks kanske tydligast bland varianterna där han exempelvis inte anser att helt eller delat årtal (”1529” eller ”29”) är så mycket att bry sig om och därför kommer de lite slumpartat i förteckningen.

I vilket fall såg jag att jag fick börja med att göra en översättningstabell från app-nr till sm-nr. Är det någon som har lust att korrekturläsa så vore jag tacksam, för jag kan absolut inte lita på att jag gjort allt rätt. Den kommer att vara bra att ha när man i någon gammal katalog ser ett app-nr som referens för då blir det ju lätt att översätta till sm-nr.

Under arbetets gång har jag upptäckt en del skiljaktigheter gentemot dagens referensböcker som jag härmed tänkte redogöra för, och vi börjar väl med 1 Öre Stockholm 1523-1533.

Bortglömd typ/variant. Detta ex från 1528 har en åtsida utan bård i fältet och med G i sköld mellan kungens fötter samt en frånsidessköld med en vase ovanför tre kronor. Appelgren hade två varianter med nr 198 och 199, och själv har jag hittat 2 ex (Hirsch 2 och Bonde 6) som båda ser ut att vara app 199. Enligt nya SM-bokens utmärkta tabell så ska det vara typ C/3 men den typen finns inte med eget sm-nummer bland de kända varianterna. Delzanno har den heller inte med, men han har väl i det stora hela använt uppgifter från gamla SM-boken som han sammanställt på ett nytt och fräschare sätt.

Hopblandade varianter? Sm 59 som är typ F/7 från 1533 kan jag inte hitta i Appelgrens förteckning och jag har själv inte heller hittat någon bild av den varianten. Å andra sidan hade Appelgren som nr 212 en typ G/7 från 1532 som varken jag eller någon annan verkar känna till idag. Jag får erkänna att jag själv inte kan reda ut vad som rätt och fel, och lämnar därför med varm hand problemet vidare till någon som sitter inne med mer information.

Jag har en enorm respekt för Appelgrens arbete med den där förteckningen, men det vore ju nästan otänkbart att inte han också gjorde fel någon gång. Problemet är att det inte längre går att korrekturläsa hans arbete. Exempelvis skriver han klart och tydligt för nr 212 (som nämns här ovan) att kungen ska ha en vasesköld mellan fötterna, men bilderna han hänvisar till har alla en vase utan sköld. Så vad är rätt och vad är fel?

Jag återkommer med fler nedslag bland Gustav Vasas mynt. Det här tycker jag är kul!