Tidigare postat 28/11 2014

(Anna Maria Lenngren 1792)

Tidigare postat 3/10 2014

När man håller på med proveniensforskning är det väldigt lät att hamna på sidospår. Den här gången var det så att jag läste i katalogen till Ahlström 27 (Pripps samling del 1) att ”av ryttmästare F.Trolle, Landskrona, inköptes ett antal dyrbara svenska och svenska besittningsmynt 31 maj 1898”. När jag läser sådant blir jag nyfiken och vill veta mer. Sagt och gjort så har jag i kväll ägnat flera timmar åt att läsa om släkten Trolle. Fascinerande läsning om svensk uradel.

Enligt sägnen så var det en förfader på 900-talet som högg huvudet av ett troll och som därefter tog sig namnet Trolle. Släktens vapensköld föreställer ett huvudlöst troll och ska också vara ett ”minne” av händelsen. Riktigt så långt tillbaka i tiden kan man dock inte verifiera släktens anor och den officiella stamfadern var riddaren Birger Knutsson, kallad Birghe Trulle (död tidigast 1367). I Sverige dog släkten egentligen ut 1568 men när Skåne blev svenskt under andra halvan av 1600-talet så återkom släkten igen i och med att ryttmästare Arvid Nilsson Trolle från Trollenäs blev svensk undersåte och introducerad på svenska riddarhuset 1689. Hans son hette Fredrik Trolle och var den som skapade fideikomisserna på Trollenäs, Trolleholm, Trolleberg och Trollesund till vart och ett av sina fyra barn. I sitt testamente förordade han att varje fideikommissarie bland döttrarnas efterkommande skulle förena Trolleättens vapen och namn med sitt eget, samt att ingen fideikommisarie fick gifta sig med någon ofrälse, och att alltid åka efter minst fyra svarta hästar;-) Bröts dessa påbud skulle godset vara förverkat och tillfalla Vadstena krigsmanshus. På grund av detta uppkom namnen Trolle-Bonde, Trolle-Löwen och Trolle-Wachtmeister.

Nåväl, efter mycket letande hittar jag en Nils Gustav Fredrik Trolle (1839-1918) som var sonsons sonson till den ovan nämde fideikomissgrundaren. Denne Fredrik Trolle (d.y.) blev mycket riktigt ryttmästare 1882 och är med största sannolikhet identisk med den myntsamlare som sålde mynt till Henrik Pripp 1898. Kul att veta!

PS. Någon vidare affärsman var denna Fredrik Trolle tydligen inte. Enligt uppgift sålde han en riksdaler 1814 med NORR till Pripp för 5:50 fast han själv köpt den för 50 kr. Det är nästan en sämre affär än jag själv brukar göra…  

Tidigare postad 14/5 2014

I Skandinaviska Myntmagasinet nr 4-1986 skrev Sonny Serrestam en artikel om en handskriven myntauktionskatalog som såldes på Antikören 1 den första maj samma år. Det gällde en onumrerad auktion som T.G.Appelgren ska ha hållit i Stockholm 28-29/10 1918 och som det aldrig trycktes någon ”riktig” katalog till. Man trodde då att det handskrivna exet som såldes på Antikören var huvudkatalogen eftersom den har 449 objekt och sedan finns det två andra kända exemplar som ansågs vara avskrifter eftersom det är färre objekt upptagna i dem. Det som finns i Växjö Myntkabinett har t.ex. bara 127 nummer medtagna. Varför gjorde man då en handskriven katalog? Ja tydligen var det så att det var säljaren som fick bekosta tryckningen och i det här fallet tyckte denne nog att det var en onödig kostnad. I stället bjöds bara dom viktigaste och köpstarkaste kunderna in, och sedan fick dessa själva skriva av dom nummer som dom var intresserade av. Slutresultatet på 9600 kr för auktionens alla nummer ansågs trots allt som mycket bra betalt efter dåtidens mått.

Vem var då säljare till denna myntsamling och där drog Serrestam slutsatsen att det är en Torsten Jakobsson från Borås eftersom det är detta namn som står överst på katalogen. Sedan dess har dock nya uppgifter framkommit och framför allt har Bondes samling blivit såld. På 11 objekt i katalogerna till Bonde 1 och 3 har Carl Gotthard Bonde angett nämnda auktion som köpställe och dessutom noterat att det är dubletter från Israel Berghmans samling. Inga dåliga dubbletter får man säga eftersom 5 av dem som Bonde köpte är tämligen svåra dukater. Bland annat fanns där en Ädelforsdukat 1783 med proveniensen Berghman-Bruun och detta är synnerligen intressant eftersom även Ekström ansåg att han ägde Bruuns ex (Ahlström 35:412). Nu hade Bruun bara 1 ex och därför måste endera Ekströms eller Bondes proveniens vara felaktig. I det fallet har vi dock tur eftersom det finns bildbevis som kan avgöra saken:

Bruuns ex i mitten föreställer ett vaxavtryck av myntet och sådana brukar inte visa smårepor och fläckar som kan användas för identifikation. Under porträttet finns dock ett märke som även finns på Bondes bild som väl bevisar att Bondes proveniens var riktig.

Om man sedan jämför Bondes 11 inköp så finner man att 7 av dessa har en motsvarighet i Bruuns samling. De 4 som man inte kan hitta där är alla besittningsmynt av lägre valör (1/24, 1/96 och 1/192 taler).

Min tro är att de mynt som såldes på Appelgrens auktion 28-29/10 1918 var till största delen dubbletter som Israel Berghman fick när han köpte andra delen av Lars Emil Bruuns samling tidigare samma år. Namnet ”Torsten Jakobsson” som står skrivet överst på katalogen ovan är nog namnet på en köpare och det man trodde var huvudkatalogen är nog dennes egen avskrift. Huvudkatalogen som Appelgren skrev är nog förmodligen försvunnen för alltid.

Nåväl, detta är min personliga hypotes och långt ifrån bevisad, även om indicierna är tydliga. Kvar att göra är t.ex. att jämföra ALLA 449 objekt i auktionkatalogen med Bruuns samling. Jag är dock beredd att satsa en slant på att överensstämmelsen är god.

Tidigare postat 25/3 2014

Ahlströms lagerlistor innehåller inte enbart listor på mynt till salu, fr.o.m. nr 35 (1971) så har man också nästan alltid med en artikel eller två. I nr 44 från 1973 hade Torgny Lindgren med 2 stycken, varav den ena handlar om ett sällan avhandlat ämne i numismatikens tassemarker, nämligen dikter han funnit skrivna på baksidan av gamla sedlar:

”Inte sällan finner man att sedelinnehavaren vid åsynen av den otryckta sedelbaksidan blivit inspirerad till att där teckna ner ett kväde. Sedelpoesin är ofta av ett sådant slag att den inte ens i vår avanserade tid alltid kan återges i tryck. De sex sedelverser som vi återger i det följande kan emellertid gott läsas även i gammaldags kretsar.”

Själv nöjer jag mig med att så här på kvällskvisten återge en av dem som fanns på en 16 skillingar specie 1814:

Arma hacka, dömd att vandra över både land och hav. Från den ena till den andra, tills du hamnar i din grav. Uti bankens heta ugn, där till slut du finner lugn. Gå nu från mig goda vän, men kom likväl snart igen.  En världsmedborgare anno 1814