I januari 2016 skrev jag några inlägg om mynt som fått bokstäver inpunsade och gissningen var (och är) att det är tidigare ägare som velat märka upp sina mynt. Den här gången nöjer jag mig med att visa upp de bilder som jag fick ihop då. Kanske är det också någon läsare som gjort ett nytt fynd så att vi kan utöka listan.
5 Öre 1857
Ett H inpunsat mellan NORR och GÖTH.
Säteröre 1629
Säteröre 1629 med ett H längst ner på skölden
2 Öre 1750
H inpunsat längst ner
Riksdaler 1731
Här hittar man H:et mellan MITT och HOPP.
1/12 Skilling 1802
En 1/12 Skilling 1802 med instansat GC. Kan det möjligtvis stå för Gustav Cavalli? Det skulle i så fall inte förvåna så mycket, för han var ju inte känd för att vara så varsam med sina mynt. Plåtmynten plattade han till och svärtade ner så att det än idag är ganska lätt att känna igen ”Cavalliplåtar”. Att han dessutom satte sina initialer på mynten har jag dock inte hört något om så detta skulle nog i så fall vara en enstaka förseelse. Det ska vi vara tacksamma för eftersom han hade ganska många kopparmynt.
Trots att jag starkt ogillar alla former av åverkan på mynt så gör den här märkliga samlargenen jag har någonstans inombords att jag känner ett litet sug att hitta fler mynt med just denna åverkan och kanske någon gång få en antydan om vem som gjort instansningarna. Nu får jag väl försöka hålla drifterna stången den här gången och överlåta denna samlargärning åt någon annan.
Abraham Cronström (tidigare Kock) föddes 1640 och i motsats till sina äldre bröder Daniel och Isak gick han aldrig i lära på myntverket där fadern Markus Kock var myntmästare. I stället sändes han till Uppsala i 10-års åldern för en lärdare uppfostran. Hans intresse för äventyr och affärer var dock större än hans intresse för skolgång och redan 1656-1657 befann han sig nere i Amsterdam av någon, ej definierad, anledning. När, var och hur han skaffade sig sina meriter är idag inte känt, men tydligen räckte det till för att kammarkollegiet skulle utse honom till myntmästar i Stockholm 1665, trots att han vid den tiden åter befann sig utomlands. Eftersom myntverket var en affärsrörelse som myntmästaren arrenderade av staten så räckte dock hans affärsmässiga talanger och hans europeiska kontakter säkerligen mycket långt. Att driva ett myntverk var av allt att döma en lönsam historia och därför protesterade Cronström högljutt när staten avslutade arrendet i slutet av 1668 för att det skulle inordnas under den nybildade Riksbanken. Han gick faktiskt så långt som till ett rejält mutförsök i och med att han bjöd hem hela regeringen på middag. I stället för godis hade han ställt ut skålar med nypräglade medaljer i guld och silver, av vilka gästerna fick ta för sig. Nu misslyckades han dock och uppsägningen av hans arrende trädde i kraft vid årsskiftet 1668-69. I stället försökte han sabotera verksamheten genom att föra bort alla maskiner och verktyg (som var hans privata egendom), och den mesta personalen skickade han utomlands. Inte heller detta lyckades.
När man läser om Cronström växer bilden av en fullständigt skrupelfri affärsman fram. Han drog sig inte för att lura både släkt och vänner om han hade chansen att tillskansa sig ekonomiska fördelar. Detta till trots, eller kanske just därför, fick han under 1670- och 80-talet flertalet förtroendeuppdrag. Exempelvis blev han överdirektör för myntet 1674, riksdagsledamot 1680 och 1686 samt deltog i flera diplomatiska resor ner i Europa. Han verkar ha varit en typ av människa som man inte gärna hade som kompis, men som var bra att ha till hands när det behövdes hårda nypor.
Medaljerna som Cronström lät prägla för att muta regeringen med är mycket sällsynta och jag har inte lyckats hitta någon bild på ett äkta exemplar. Ulf Ottosson skickade dock en bild på en bronserad blyavgjutning och den duger gott för ändamålet. Gravör är förmodligen en mycket ung (21 år) Arvid Karlsteen och som förlaga hade han ett kopparstick från 1600-talets början (nedan).
Dagens journalister torde bli själaglada om dom någon gång fick en dylik mutskandal att sätta tänderna i. Nu för tiden får dom ju mest ägna sig åt att ”göra kostymer av tummetottar” och det kan ju inte vara så givande. Angående Margot Wallströms bostad så har jag inte riktigt klart för mig vem som eventuellt kan tänkas ha mutat den andre, men oavsett vad så skulle ju några medaljer i ädel metall ha varit lite mer rejält.
Har just suttit och läst en bok som heter ”Kosmos – en kort historik” av Stephen Hawking. Om det är någon bok som jag läst i mina dagar som jag inte väntat att hitta något numismatiskt i så är det denna. Men kan man tänka sig; i ett litet avsnitt om Isaac Newtons (han som ”uppfann” tyngdlagen) liv kan man läsa följande:
”Vid Cambridge och senare även i parlamentet hade Newton varit aktiv i det antikatolska politiska spelet och blev med tiden belönad med den inkomstbringande befattningen Warden of the Royal Mint, dvs kunglig myntverksdirektör. Här använde han sina talanger för intriger och giftigheter på ett socialt acceptabelt sätt. Han ledde flera framgångsrika kampanjer mot falskmyntning och skickade t o m flera män till galgen.”
Ibland blir man nästan förvånad över vidden av sin egen okunnighet…
Dukaterna som präglades med ostindiskt guld förekommer med 5 olika årtal, 1738, 1743, 1746, 1748 samt 1750. Bilden visar exemplaret från 1748 som såldes på Aurum 6 (2010). Enligt SM-boken ska årtalet förekomma både ”rent” och som 1748/47. På bilden ovan ser man ganska tydligt spetsen på 7:an som sticker fram bakom 8:an (uppe till höger) och Aurums ex är alltså definitivt 1748/47. 1747 präglades ju inga dukater av ostindiskt guld, men tydligen var det planerat eftersom man hade en stamp färdig. När präglingen dröjde till 1748 så fick man helt enkelt punsa om sista årtalssiffran. Om SM-bokens uppgifter stämmer om en variant med ”rent” årtal så ska den vara graverad 1748 utan spår av underliggande 7:a.
Mycket riktigt finns det också en andra frånsida och den hittar man bl.a. på det ex som såldes på Hagander 2 (2011). Den är mycket sällsynt och förekommer på mindre än 25% av de kända exemplaren. En jämförelse mellan dom båda frånsidorna visar ganska stora skillnader, men punkterna vid mm på Haganders ex till höger är lättast att komma ihåg. Problemet är bara att enligt Christian Hamrin så har även denna frånsida spår av en 7:a under 8:an. Man måste ju tro honom för han har säkerligen luppat både detta och andra ex mycket noga.
Fler stampar med årtalet 1748 är inte kända och ”rent” årtal finns alltså inte. Den stora frågan är dock varför man graverade 2 stampar 1747, ett år då inga präglingar skedde. Med dom små upplagor som det var frågan om så räckte det ju ofta med 1 per år, och en andra stamp graverades nog endast vid behov. En bra fråga som vi nog dessvärre aldrig får något svar på.
För erfarna numismatiker och myntsalare innebär ju ”mörkertalet” som alltid omnämns i samband med den numismatiska raritetsforskningen inget märkvärdigt, bara en okänd faktor som man måste ta hänsyn till. Nu finns det förhoppningsvis även nybörjare som kan ha nytta av en liten genomgång.
När man som jag försöker kartlägga hur många exemplar det finns på marknaden av en viss sällsynt variant eller årgång så kan man aldrig vara 100% säker på att man hittat alla. Det kan alltid finnas fler exemplar som dyker upp när man minst väntar det. Det är detta okända antal som man ännu inte hittat som kallas ”mörkertal”. Själv vill jag gärna dela upp mörkertalet i 3 olika kategorier och därför har jag också delat upp det här blogginlägget i 3 delar för att slippa skriva allt med en gång.
1. Mynt som gömts undan eller tappats bort, och som ännu inte återfunnits.
Vi hör ibland på nyheterna om skattfynd som gjorts i sjunkna skepp, nergrävda i marken, i gamla hus som rivits och på alla andra möjliga och omöjliga ställen. En historia som kanske inte så många har hört är om järnhandlaren i Ramsele som skulle renovera butiken på 1970-talet. När han rivit bort innertaket i källaren upptäckte han ett hål där det låg 20000 kr i gamla utgångna sedlar. Någon tidigare ägare hade gömt sina besparingar på ett säkert ställe och sedan förmodligen avlidit innan han kunde berätta det för någon. Ganska typiskt, skatterna hittas när man minst anar det. Oftast är det dock ganska vanliga fynd som ändock har ett värde på grund av hög ålder, men en och annan gång är det tidigare okända rariteter som kommer i dagen. Ett bra exempel på det skulle ju kunna vara historien som Bengt Hemmingsson berättade i artikeln ”Ännu en 10 Daler sm 1644?” i ”Samlad Glädje 2009”.
”Förutom de vid denna tidpunkten kända och dokumenterade exemplaren, tre stycken, påstod Appelgren att det fanns ett fjärde. Han angav bara kortfattat att det befann sig i annan enskilld ägo. Det var funnet någon gång i slutet av 1800-talet vid rivningen av ett gammalt hus i Ringarum i Östergötland. Plåten ska ha utgjort en del av fyllnaden i en vägg.”
Att hitta ett 10-dalers plåtmynt som fyllnad i en husvägg skulle verkligen väcka uppståndelse. Annars hör ju dessa stora plåtar till de numismatiska objekt som har lägst mörkertal. Det är väl nästan bara i förlista skepp och vid utgrävningar som sådana fynd kan göras. Så gå nu inte och riv huset för chansen att hitta något sådant är obefintlig. Men man kan ju aldrig vara säker…
Hur gick det då för järnhandlaren i Ramsele? Ja, tråkigt för honom så hade han inte en tanke på att det kunde finnas ett samlarvärde så han gick till banken och löste in sedlarna. 20000 kr var dock mycket pengar på den tiden.
Mynt som sålts privat, eller som ärvts, i flera generationer
Det säger sig ju självt att mynt som inte bjuds ut i offentliga sammanhang heller inte är kända på myntmarknaden. Det är mycket vanligt när det gäller enstaka mynt, men det kan även hända att hela samlingar förblir anonyma i många år. Exempelvis så hade Dr Otto Smith samlat ihop en mycket fin svensk samling fram till 1912, och trots att han dog 1935 så fann inte hans arvingar anledning att börja sälja förrän 1977 (Ahlström 16). Än värre var det med Henrik Pripps samling. Han slutade också att samla i början av 1900-talet och sedan låg samlingen bortglömd i ett bankvalv i nästan 80 år innan den slutligen såldes på Ahlström 27 och 29. Hur fantastiska dessa auktioner var för specialsamlarna kan man med fördel läsa i Sten Törngrens bok ”Mitt liv i Numismatikens underbara värld”.
Ett tredje exempel kan vara att George de Laval i början av 1930-talet kom i besittning av Bonniers Karl XI-samling. Uppgifterna är visserligen obekräftade, men mycket tyder på att så var fallet. de Laval sålde sedan sin samling till Manne Jakobsson 1941. Denne sålde sedan i sin tur betydande poster till Per Hellström 1965-1966. Det är mycket möjligt att ett flertal av Bonniers mynt, som han köpte i 1900-talets början, fortfarande ligger kvar i den ännu orörda delen av Hellströms samling. Sånt är spännande!
I Nils Lindbergs bok fick jag med en liten artikel om en länge okänd 8 Öre 1557 (kvadratisk Åboklipping). Det var en sådan där fantastisk historia som är så rolig att återberätta. Nyligen fick jag höra en annan historia om ett annat mynt, annorlunda men lika trevlig att återberätta.
Myntet är alltså en Riksdaler 1781, försedd med ett hänge och sittande i en halskedja. Nuvarande ägaren berättar att myntet gått i arv, generation efter generation, ända sedan 1844. Släktsägnen säger att den fanns i släktens ägo ännu tidigare, men detta är tyvärr inte dokumenterat. Men det är sannerligen inte många mynt som har en provenienskedja som sträcker sig 170 år bakåt i tiden. Där kan man tala om släktklenod! Faktiskt tur att myntet inte är någon raritet så att någon ägare skulle bli frestad att sälja den. Man kan ju tänka sig själv hur värdefullt jag skulle ha tyckt att ett mynt skulle ha varit om jag säkert vetat att den varit i min faffars farfars ägo.
Kanske inte lika spännande som dom två första kategorierna och för oss raritetsforskare är detta den största frustrationsorsaken. I gamla kataloger är mynten oftast mycket sumariskt beskrivna och det brukar som regel heller inte finnas någon bild. Finns det en bild så är den ändå för det mesta för dålig för att användas. Man kan helt enkelt inte avgöra om det är samma mynt som säljs flera gånger eller om det är flera olika exemplar. Frustrerande som sagt.
Från mina genomgångar av Ahlströms kataloger har jag funnit att 10 försäljningar som regel innebär att det är 7-8 olika exemplar och att alltså några ex blivit sålda mer än 1 gång. Att det är så få som 5 olika ex, eller så många som 10 är mycket sällsynt. Den kunskapen har man hjälp av i så motto att man av blotta mängden försäljningar kan gissa sig till hur många exemplar det finns på marknaden. Därför brukar jag också sluta räkna när jag hittat mer än 20 försäljningar för då är det mycket troligt att det finns 15 ex eller fler på marknaden och det tycker jag är för många för att det ska kallas raritet. Men man får också hålla i minnet att det alltid finns undantag och riksdalern 1761 är ett bra exempel: 10 olika ex som tillsammans sålts med bra bilder på 19 större auktioner.
Ibland hjälper det inte ens med bra bilder:
Är det någon som tvärsäkert kan säga om det här är två olika ex eller om det är två bilder av samma ex? Jag skulle i alla fall inte kunna göra det om det inte varit för att båda två såldes på Nordlinds auktion i november 2011. Bilderna kan man ju inte klaga på. Jag har själv aldrig sett pdf-bilder med sådan skärpa som det var i den katalogen. Undrar hur dom bar sig åt?
Det här problemet blir än värre när det gäller ringpräglade mynt av hög kvalitet och värst av alla är årgångsrariteterna 1862. Titta t.ex. på 10-öringarnas sida! 10 försäljningar som inte går att identifiera och då har jag ändå inte brytt mig om att skriva in alla jag hittat. Jag är helt bombsäker på att det finns minst 12 exemplar på marknaden, men det lär jag nog aldrig kunna bevisa.
Mycket gnäll nu, men det finns ju ljuspunkter också. Annars skulle man ju ledsna fort. Titta t.ex. på dukaten 1805 (ex 7).Den där inristningen på frånsidan nämns redan i Holmbergs auktionskatalog och även om den inte är avbildad där så känner jag mig övertygad om att Schmitz exemplar är identiskt med det som tidigare låg i byggmästare Nils Nilssons samling. Det behövs inte mer uppmuntran än så för att jag ska fortsätta den här jakten på provenienskedjor som passar ihop.
Den numismatiska raritetsforskningen är, som de flesta nog kan föreställa sig, ofta en ganska enahanda sysselsättning. Det blir många timmars bläddrande i gamla auktionskataloger och annan referenslitteratur innan man kan presentera ett resultat. Tillfredsställelsen man känner när man lyckas knyta ihop en lång provenienskedja gör ändå mödan väl värd. Någon gång händer det också att man snubblar över en bra, eller kanske t.o.m. fantastisk historia som man bara måste återberätta. Ett bra exempel på det senare var när den då 19-årige Kenneth Stefansson, Norrtälje, en sommardag 1984 klev in på Ahlströms Mynthandel för att lämna in ett mynt till den kommande auktionen. Han stod i begrepp att flytta från föräldrahemmet och skaffa något eget och var därför i stort behov av startkapital. I Tonkins Myntboken hade han läst att hans mynt var XR och han trodde därför att det kunde inbringa en slant. Bjarne Ahlströms första reaktion var: ”Det där myntet är med största sannolikhet en förfalskning, kanske samtida, men ändå en förfalskning”. En närmare undersökning visade dock att det var helt äkta och inte nog med det; på Ahlströms auktion nr 30 i oktober 1984 klubbades det för 80000 kr och blev därmed auktionens dyraste mynt.
Man kan med lätthet förstå Ahlströms reaktion; myntet var en 8 öre (kvadratisk klipping) 1557 från ÅBO som vid den tidpunkten var okänd i privat ägo. De enda två kända exemplaren fanns i KMK:s respektive Riksbankens samlingar och båda var i sämre skick än den kvalitet 01 som han nu blev förevisad. Och det av en 19-årig yngling som han aldrig tidigare träffat, självklart att han blev förbluffad.
Historien börjar med Kenneth Stefanssons farfars morfar Carl Johan Andersson (1844-1899) som från 1874 var bosatt i Skällvik öster om Söderköping där han var skriven som hemmansägare. Han ägde även en lastslup och de mesta inkomsterna lär han ha fått in som fraktskeppare i kustområdet mellan Kalmar och Stockholm, samt till Öland, Gotland och Åbo. En del längre resor företogs också, några till Finland och även en till England. Andersson var frikyrklig och verksam inom Frälsningsarmén vilket bl.a. manifesterades i att han monterat in en orgel på slupen och så fort tillfälle gavs så satt han och spelade psalmer till måsars och sälars stora förundran.
Någonstans på vägen verkar Andersson ha blivit intresserad av gamla mynt och det blev säkert många tillfällen att förvärva sådana i samband med resorna. Vid sin död 1899 hade han av allt att döma fått ihop en liten men naggande god samling av främst 1500-talsmynt. Samlingen delas då av de båda döttrarna Hulda och Helga, men dess vidare öden är sedan helt okänt. Tydligen skingrades den undan för undan och på 1970-talet fanns endast 2 mynt kvar med bevarad proveniens, en 1-mark 1541 (Svartsjö) och den ovan nämnda 8-öres klippingen från Åbo, båda i praktskick. Ägare var Huldas son Joel Stefansson (född 1913) som inte var myntsamlare och inte visste något om deras eventuella värde, men han hade sparat dem som minne av sin mor som dog 1939. När sedan Joels sonson Kenneth började samla mynt i mitten av 1970-talet så var det bara naturligt att mynten fick övergå till honom. Som Kenneth senare sa: ”Jag fick dem när jag var 12-13 år och det var ju tur att jag var varsam med dem”. Och nog är det fantastiskt att ett praktmynt som denna Åboklipping kan klara sig i stort sett helt oskadd under alla dessa år, trots att ägarna inte känt till dess värde. Kenneth insåg dock snart att det var en raritet han fått i sin ägo och detta ledde så småningom till beslutet att sälja.
Ahlström 30 är hågkommen som den kanske främsta auktionen av Åbopräglingar under modern tid och den uppmärksamme frågar sig kanske varifrån övriga 9 rara Åbomynt kom. Svaret är att dessa plockade Ahlström fram ur rockärmen; han hade ju ända sedan början av 1970-talet undan för undan sålt grosshandlare Gustav W Anderssons enorma samling. Denna sägs ha varit en av sin samtids finaste och mest omfattande, men i stället för att uppmärksammas på det sätt som konkurenten Gunnar Ekströms samling blev så såldes den helt anonymt. 1984 var det mesta redan sålt, men som en ödets nyck så fanns Åbomynten kvar. 8-öringen köptes av Klaus Selinheimo för den finska banken Meritas räkning. Av någon anledning hade Merita (numera Nordea) beslutat att uppdra åt Selinheimo att bygga upp ett myntkabinett med Åbopräglingar och denne gick sannerligen in seriöst för uppgiften. Bankkrisen under 2000-talet innebar dock ”städning” inom många banker och det var förmodligen det som gjorde att Nordea avyttrade sitt myntkabinett på en rad auktioner anordnade av Holmasto. 8-öringen såldes på Holmasto 103 (2008) och det var då som Nils J.Lindberg blev ägare.
För Kenneth Stefanssons del innebar Ahlström 30 början på ett 20-årigt avbrott i myntsamlandet. Han var ju i den åldern då studier, yrkeskarriär och familjebildande prioriteras, och tiden räcker oftast inte till för hobbies. I mitten av 2000-talet vaknade dock det numismatiska intresset igen och det har fortfarande efter 10 år inte minskat. Han säger idag att han omöjligt kan ångra försäljningen av Åboklippingen, den betydde ju så mycket för starten på vuxenlivet, men samtidigt finns det nog inget mynt som han hellre velat ha kvar i sin samling. Och vem vet? Nu har han ju chansen att köpa tillbaka den.
Sedan nedanstående skrevs har nya uppgifter framkommit genom Bengt Hemmingssons forskning. Förhoppningsvis publicerar han sin artikel i ämnet så småningom.
Tvärt emot vad man kan tro så är det väldigt sällsynt med årtal då samtliga gällande valörer blivit präglade. Faktum är att man under hela 1900-talet inte kan hitta något sådant år och det beror i första hand på att dom högsta valörerna präglats mycket sporadiskt. 1880 var däremot ett ”fullt” årtal! 5-kronan hade ännu inte introducerats men i övrigt var det inga halvmessyrer; med 10-kronan som enda undantag (26553 ex enligt Tonkin) så präglades samtliga valörer i 6- eller 7-siffriga upplagor.
Utöver 1880 så kan man under hela 1800-talet endast finna 2 årtal, 1852 och 1862, där samtliga valörer är präglade, och båda är ”konstruerade”, dvs att man präglat flera valörer i så låg upplaga att det knappast kan ha varit tänkt att dom skulle gå i cirkulation. 1862 är ju ganska välkänt och den förhärskande teorin är ju att man präglade för att tillverka årsset inför världsutställningen i London samma år. Om 1852 års präglingar vet man betydligt mindre, men likheterna med 1862 är slående: 4 mycket rara valörer och 1 ganska sällsynt typmynt (1/8 Rd Sp). Nedan upplagorna på dom rara mynten 1852 enligt Tonkin:
4 Dukat upplaga okänd 0 kända privata ex
2 Dukat upplaga 386 ex 0 kända privata ex
1/2 Rd Specie upplaga 1104 ex 2 kända privata ex
1/4 Rd Specie upplaga okänd 2 kända privata ex
1/2 Riksdaler Specie 1852 (Bild från Schmitz katalog)
Vissa numismatiker gör gällande att upplagan endast kan ha varit en handfull exemplar per valör och att Tonkins uppgifter saknar grund. Om detta är rätt eller fel kan vi inte avgöra, men faktum kvarstår att alla 4 valörerna kan betecknas som XR i såväl privata som offentliga samlingar.
Vi vet heller inget om anledningen till denna prägling men en teori är att det skulle tillverkas årsset för att ges bort som presenter. I sin lagerkatalog nr 121 skriver Örtendahl så här:
”1/4 Riksdaler 1852/44 – Upplaga 5 ex Sveriges Myntverk skänkte 1 ex vardera till Nordens regenter, varvid hela upplagan var slut. Det finns två kvarvarande exemplar och det ena exet äger vi och säljer här. Kvalité 01/0 Praktex Pris 130000 kr.”
1/4 Riksdaler Specie 1852 (Holmastos foto)
Man kan ju undra var Örtendahl fått detta ifrån. På 1850-talet fanns det bara 2 regenter i Norden, Sveriges och Danmarks. Island tillhörde Danmark, Norge hade samma kung som Sverige och Finland tillhörde Ryssland. I vilket fall så ger detta trots allt ett litet stöd åt ”gåvoteorin”.
En annan teori hänger samman med att det 1853 skrevs en bok som innehåller en plansch med dom gällande svenska mynten avbildade, och dessa har årtalet 1852. Måhända gjorde man präglingarna endast för att kunna avbilda dem i boken.
Vi avslutar med Ahlströms lilla kommentar som vi hittar i katalog nr 24. Den ger dock inga svar, möjligen fler frågor…
I samband med Stockholmsresan (våren 2015) fick jag även tillfälle att fotografera denna konstfärdiga skapelse. Den såldes på Numismatisk Ordens auktion den 13:e mars 1976. Den nuvarande ägaren köpte den strax därefter av en mynthandlare i Stockholm. Som synes är det en 1/2 Riksdaler 1733, omgjort till hängsmycke. SM-boken har angett detta årtal som R, 10 exemplar eller färre i privata samlingar. Det intressanta är dock att ägaren i snart 40 års tid har hållit ögonen öppna efter fler exemplar på de svenska auktioner som förekommit sedan dess, utan att hitta något. Han har även tittat igenom förteckningarna av kända samlingar som Antell, Oldenburg, Bruun, Snoilsky, Schmitz, Ekström och Bonde, men funnit att den saknades hos dem alla. På KMK finns dock ett exemplar. Kan det vara så att detta åverkade exemplar är unikt i privat ägo? Tillverkaren torde nog i så fall knappast ha kunnat hitta ett värdefullare råmatrial till det hängsmycke han gav som present till sin älskade ESTER…
