Glöm inte Numismatisk Afton nu på torsdag kväll. För den som vill vara med är det hög tid att boka plats via Tickster.

Någon gång under tidigt 1980-tal såg jag ett avsnitt av Filmkrönikan där Nils Petter Sundgren berättade om ett försök att göra om en skräckfilm till något barnvänligt. Resultatet blev en fullkomligt obegriplig filmsekvens på 20 sekunder! Jag minns det väl mest för att jag aldrig begrep om han var allvarlig eller om han skämtade. I vilket fall så har jag nu varit med om något likvärdigt när jag försökt att göra en begriplig variantförteckning över Gustav II Adolfs runda kopparmynt från Säter.

Så länge som man håller sig till ”Typsidan” så är man på tämligen säker mark. Jag satte ut situationstecknet för att det ju egentligen inte är en typsida; det är en kombination mellan typer och årtal á la SM-boken. Det är därför jag kallar kolumnen längst till vänster för ”serie-nr”, något måste man ju kalla den, och den är direkt överensstämmande med högra kolumnens hela sm-nummer. Lite besvärad känner jag mig dock för typ 4 och 5 som förstör det estetiska med schemat, men det känns bättre när jag låtsas att jag inte ser dem.

Klickar man på någon av länkarna i vänstra kolumnen så är man inte på säker mark längre. Det finns ju ingen arbetsbeskrivning som talar om hur man gör en variantförteckning och eftersom Castenhag hade för mycket av allting och SM-boken för lite av allting så var jag ju tvungen att göra något eget. Det första jag fick fundera över var sorteringen; Castenhag (och Delzanno som valt samma upplägg) delade in mynten i grupper beroende på om NOVA var utskrivet i frånsidans omskrift och om pilfjädrarna var korta och breda eller långa och smala. Överlag kan man väl säga att Castenhag ofta utgick ifrån frånsidan och sedan fick det bli som det blev med åtsidan. Själv har jag valt sorteringen sköld –> åtsideskrona –> frånsideskrona. Därefter kommer pilfjädrarna samt mer sporadiska (men viktiga) varianter som förekomsten av rosor och myntmästarmärke. På lägsta nivån har jag lagt stavningsvarianterna där bl.a. NOVA och det felpunsade årtalet MDCXXVVIII ligger. Detta beror på att stavningen mer än något annat beror på gravörens dagsform. Möjligen då med undantag av förekomsten av NOVA vars frånvaro de sista åren förmodligen berodde på ett aktivt beslut. Annars stod jag i valet och kvalet ifall jag skulle ta med alla stavningsvarianter. Det verkar ju nästan som att man förde bok så att man för varje kombination av sköldar och kronor inte skulle glömma någon variant av CVPR, CVPRE, CVPREA, GOT, GOTH, SVE, SVEC etc. Men de fick bli med allihop eftersom det annars är svårt att bestämma var gränsen ska gå. Castenhag hade 288 CS-nr för dessa 1-öringar Säter, jag fick ned det till ca190 genom att ta bort alla betydelselösa småvarianter. Hade jag struntat i stavningarna också så hade jag hamnat på 93.

Jag fick anledning att fundera en hel del på detta faktum att det inte finns någon vedertagen arbetsordning när en myntförteckning ska göras, eller ens några riktiga regler för vilka kriterier som ska gälla när man delar in mynten i typer. Var och en som publicerar en myntförteckning har sin egen åsikt och sätter sina egna regler. Största problemet hittar vi väl hos Karl XI:s 2-marker där Törngren räknade in nästan 50 typer, Bonnier hade 43, Delzanno 41 och SM-boken 26. Göhles antal är svårt att bestämma eftersom han årligen börjar om från början. Själv räknade jag nog också med en bit över 30 typer innan jag anpassade mig till SM-boken. Resultatet är att det blir förvirrande för läsarna när det hittar olika uppgifter i olika böcker. Är det inte dags att vi gör något åt saken? Överlåter åt en handfull kunniga numismatiker att börja fundera på ett regelverk. Nu är det väl i och för sig ingen som satt på pränt exakt vilka kriterier som gäller för en ”numismatiker” heller, men någonstans måste man ju börja.

Avslutningsvis kan jag väl säga att det här att gå igenom Castenhags bok och göra min egen variantförteckning var oerhört nyttigt för mig personligen. Jag var tidigare inte så insatt i myntgruppen men att sitta och vända och vrida på alla kända varianter visade sig vara ett mycket effektivt sätt att fylla en kunskapslucka. Det kan jag rekommendera alla och envar. Och man upptäcker intressanta saker också. Hur många känner exempelvis till att alla varianter som saknar mm också saknar NOVA, och från och med 1630 började man alltid använda stavningen DALARENSIS (som inte förekom tidigare) när mm saknas. Omvänt så används DALARENSIS på 29 varianter 1630-1631 och det är endast två av dem som har ett myntmästarmärke. Sådant tycker jag är spännande!

Nu ska jag ta mig en titt på Nyköping.

Jag har tidigare inte tagit mig tid att sätta mig ner med Castenhags bok om Gustav II Adolfs kopparmynt, men tyckte att det var dags nu. Jag måste ju ta till vara hans forskningsinsats på samma sätt som han uppenbarligen tagit vara på min. Det jag bespetsat mig på till att börja med var 1 Öre Säter 1628 som saknar M i årtalet.

Jag hade tidigare 15 kända ex av denna och hade också lånat någon bild från Castenhags hemsida. Det jag inte noterade då var att han delat upp bilderna på 5 ställen (5 varianter) och därför kunde jag nu komplettera med ytterligare 7 bilder, vilket gör att jag nu har för många kända ex för att betrakta varianten som en raritet. Eftersom Castenhag hade 5 varianter så kanske man ska dela upp exemplaren efter det och ha 5 raritetssidor i stället? Nja, mestadels handlar det om varianter som är tämligen betydelselösa och/eller mycket svåra att klassificera. Det finns dock ett undantag!

CS 26½ har i motsats till de andra exemplaren en hög och smal sveakrona och detta kan vem som helst lära sig känna igen även på slitna mynt. Sagt och gjort så har jag nu gjort en ny sida för detta enda kända ex och jag har förpassat de andra till ”arkivet”.

Castenhags förteckning är av den sort, som jag talat om tidigare, där ALLT känt är medtaget. Detta betyder att man lätt ”drunknar” bland alla mer betydelselösa varianter och man måste helt enkelt lära sig att sovra bland materialet. Hur jag själv skall göra är jag ännu inte helt klar över, men det blir väl så att jag vad det lider plockar fram guldkornen ett i taget och gör något av dem. Som med ovan nämnda 1-öring 1628 utan M i årtalet.

När jag ändå var inne på Sonesgården, så hittade jag denna första och denna andra artikel som i detalj beskriver hur Castenhag gick till väga i svåra tolkningsfall. Det är ett klippande och klistrande i en helt annan dignitet än det jag själv håller på med, och jag är djupt imponerad av det jobb han lagt ner på 100-tals, för att inte säga 1000-tals, mynt. Synnerligen intressant läsning för alla och envar.

Jag får tillönska alla ett Gott Nytt År!

Jag har varit tyst länge nu och det är med mig som med barnen; när det blir tyst är det något fuffens på gång. I mitt fall handlar det om att jag fick ett uppdrag att göra en variantförteckning över Karl XI:s 2-öringar. Och nu har jag gjort en som inte går att göra i bokform. På första sidan finns bara de undertyper som bildas av olika kombinationer av valörtvåan, myntmästarmärket och årtalet. Är man inte intresserad av varianter behöver man inte gå längre, men vill man variantbestämma ett visst mynt är det bara att följa länkarna ner till den referensbild man söker. Det är inte helt säkert att den finns men vi har försökt att samla så många varianter vi har kunnat hitta. Jag kommer även framledes att lägga in nya varianter när jag får in tillräckligt bra bilder. Jag hoppas att sökningen blir lika enkel som jag inbillar mig

När jag började med det här hade jag ingen aning om vilken variantrikedom dessa 2-öringar skulle uppvisa. Jag tror att detta gäller de flesta av oss och att det nog bara var specialsamlarna som egentligen visste hur de förhöll sig. Vi andra trodde att SM-boken i princip visade upp allt som finns. Nu vet i alla fall jag hur fel detta antagande var.

Jag anser att referensböcker som SM och SMB, och för den delen även Delzannos Myntårsbok, inte ska förirra sig för djupt i variantlabyrinten. Har man inte utrymme att visa allt som finns så blir det bara fel att visa bara en del utan att tala om att det finns mer. SM-boken har exempelvis gett sm-nummer till 26 kronkombinationer (åtsida/frånsida) varav hälften inte existerar eftersom man visar fel bilder. SM-bokens krontyp B (B1 ovan) förekommer endast 1664 och då duger det ju inte att tro att samma bild ska kunna gälla som illustration även för andra årtal. Variantsamlare är ju av naturen mycket noga med detaljer! Dessutom kan man förvänta sig objektsbeskrivningar på olika auktioner i stil med ”mycket sällsynt, ej i SM eller SMB”, trots att det mycket väl kan vara en tämligen vanlig variant. Referensböcker som sm och smb bör endast ta med typer och undertyper, plus varianter när man vet att dessa endast är några få. Tar man med mer så förlorar man översikten som är deras främsta uppgift. Lämna varianterna till verk som är speciellt skrivna för dem. I den här variantförteckningen finns 60 kronkombinationer och totalt över 200 varianter medtagna (och det kommer säkerligen att bli fler när vi också får med Berndt Göhles samling), vilket är på tok för mycket för att finnas med i de nämnda referensböckerna.

Det här att kunna visa upp vad som finns är inte värdefullt enbart för variantsamlare utan även för forskarna. Vi vet ju exempelvis namnet på 4 gravörer som varit verksam under perioden 1664-1669 (Krull, Michelsson, Breuer och Karlsten) men vi vet inte vem som gjort vad. Det krävs ett långt studium av de små detaljerna på ett stort material för att kunna svara på den frågan. En intressant fråga som jag själv upptäckt nu är ”varför byttes samtliga sveakronor ut i och med att mm pil infördes”? Var det kanske brytpunkten mellan Krull/Michelsson och Breuer/Karlsten? Det skulle jag gärna vilja veta!

Jag kommer nog framledes att använda den här tekniken jag använt nu även på andra myntgrupper där jag tycker att det känns struligt. Att bara ha det allra viktigaste på första sidan men ge läsaren möjligheten att själv klicka sig ner bland varianterna känns helt rätt.

Jag har roat mig med att uppdatera Pripps samlingssida vilket var intressant. När jag gick in på djupet på den så märkte jag nämligen att det inte riktigt var den fantastiskt fina samling som Ahlströms och Törngrens recensioner fått mig att tro. Det var fler mynt än jag föreställt mig (drygt 5200), men 60% av dem saknar proveniens. Tydligen var Pripp väldigt dålig på att själv dokumentera sina inköp och de flesta av de som finns har räddats av andra.

Det fanns 22 rariteter i samlingen som saknade proveniens och av dessa är 1 Dukat 1759 definitivt den intressantaste. Vid den här tiden kände man bara till ytterligare ett ex i privat ägo och det var Oldenburgs som såldes till Antell på auktionen 1898. Var Oldenburg köpte sitt ex är oklart men det var ju före 1883 när han gav ut sin förteckning. Förmodligen var det ett exemplar som såldes på Bokauktionskammarens auktion 1/12 1882 som sedemera hamnade i Pripps samling. Men hur gick det till? Pripp var 21 år vid det tillfället och det är ju inte troligt att han själv köpte en så tung pjäs redan då. Troligare är då att myntet kom via Åhmans eller Engblads samlingar som Pripp köpt i sin helhet 1890 resp. 1895. Dessvärre kan jag inte skriva in försäljningen 1882 i Pripps provenienskedja eftersom det dök upp ytterligare ett ex så sent som på Künker 201 (2012). Dessutom hade ju även Svensson ett exemplar som numera ägs av KMK. Så det är definitivt inte lätt att räkna ut dessa mynts vandringar mellan olika samlingar.

När man inte begriper något själv så är nog det bästa man kan göra att fråga om det är någon annan som begriper mer. Det jag kört huvudet i väggen med den här gängen gäller två försäljningar av 1 Öre Stockholm 1532 i Hirsch lagerlista 12 (1957) respektive lista 25 (1961.

Det jag inte begriper är att Harry Glück refererat till Appelgren 210/174 vilket är en kombination som inte går ihop. App 210 är mycket riktigt 1532 men app 174 ska ha årtalet 1522 och någon hybrid dem emellan finns inte vad jag vet.

Det här är sällsynta mynt så det är inte lätt att hitta bra bilder, men det syns tillräckligt väl att det översta myntet har årtalet 1532 (app 210) och det nedre myntet har 1522 (app 174). Glück skrev samma referens två gånger med 3,5 års mellanrum och angav båda gångerna samma kvalitet, så det bör ju vara samma mynt det handlar om. Och det kan ju inte vara något misstag från hans sida; han måste ha menat något, men vad? Är det någon som kan lista ut det här så att jag kan sova lugnt inatt?