Första beskrivningen?

Publicerat den av Falcoin

Tidigare postat 1/1 2018

När jag tittar i gamla kataloger så slås jag ofta av hur annorlunda man tänkte förr om vad som var viktigt att beskriva om ett mynt. Oftast var det bara valör och årtal som framhölls. I bästa fall kunde typen anges om det förekom två samma år. Varianter angavs däremot sällan och det beror nog i många fall på att ingen noterat dem ännu. I andra fall på att man inte ansåg dem intressanta. Jag har många gånger funderat på när man först beskrev exempelvis riksdalern 1794 med FOLKFT eller dukaten 1867 med omkastat mm. Jag har inte fört några regelmässiga anteckningar om saken (ska kanske börja med det) men nedan har jag ett exempel som jag vet är det tidigaste jag sett.  

Klippet kommer från Bukowskis auktion 33 (1887) och visar beskrivningen av en riksdaler 1837 med G på halsavskärningen. Notera att man även angett att G:et står för Grandell, vilket ju bör vara riktigt. I senare tider har ju teorin om att det syftar på Grandinsson som blev myntmästare 1838, men det är osannolikt. G:et är satt som ett gravörsignum vanligtvis brukar sättas; i anslutning till porträttet, och då är Lars Grandell enda kända alternativet. Han hade inte jobbat som gravör sedan 1830, så det är nog inte han som gjort stampen. Däremot var han chefsgravör när förlagan togs fram och matrisen tillverkades, så det är förmodligen hans porträtt. Det var ju inget problem för Lundgren eller någon annan att gravera in ett G i stampen som användes 1837, som en sista hyllning. Grandell dog nämligen 1836.

När Bukowskis auktion hölls så låg man också närmare i tiden och det var nog många som fortfarande mindes vad som hände 1837. 50 år är ju inte någon väldigt lång tidsrymd har jag märkt…

Myntet köptes i alla fall av A.O.Nyholm, vilket i och för sig kan höja ett och annat ögonbryn. Han sålde nämligen sin samling på Bukowski 24 året före. Men han är väl varken den förste eller siste som fått återfall. Priset var 6,15 vilket kan jämföras med 15,95 för Troyska ass 1827 och 4,40 för riksdalern 1842.

Något nytt

Publicerat den av Falcoin

Det händer inte så mycket nytt på den här sidan för närvarande, mest repriser eftersom jag återställer gamla sidor. Nu har jag dock prövat mina nya idéer om min typförteckning på Karl XI:s dukater. Största skillnaden är att jag ändrat numreringen. Tidigare använde jag en löpande numrering per regent, både på typer och varianter. Nackdelen med det var att om man upptäckte en ny variant så var man tvungen att förskjuta hela nummerserien och för exempelvis Fredrik och Karl XI så kunde det röra sig om flera 100 rader som måste skrivas om. Nu numrerar jag i stället typerna efter valör och varianterna efter typ, och man kan ändå tydligt precisera varje variant. Om jag exempelvis skriver 1 Dukat typ 16:4 så ser man snabbt att det är en dukat 1676 med årtalet i omskriften.

Förutom detta har jag även återställt raritetssidorna för nämnda dukater. Jag hade nämligen gjort dem färdiga just före att hemsidan kollapsade, men dessvärre efter att den sista säkerhetskopieringen gjordes. Jag hade alltså bilderna samlade redan, men provenienskedjorna fick jag sitta och pilla ihop på nytt. Om jag räknat rätt blev det 188 kända dukater fördelade på 59 sidor.

Slutligen har jag också integrerat typförteckning och raritetssidor med varandra, med växelvisa länkar. Man kan alltså hoppa fram och åter som man vill. Man får dock hålla tungan rätt i mun när man skapar det där och det är lätt att någon länk blir fel. Jag hoppas att någon meddelar mig om man hittar någon felaktig länk.

Nu lämnar jag Karl XI för den här gången och fortsätter att återställa typsidorna för övriga regenter ett tag. Det blir alltså en del tankefattigt ”klippande och klistrande” framöver, men det kan ju vara avstressande som omväxling.

Avancerade köparnoteringar

Publicerat den av Falcoin

Tidigare postat 13/12 2017

Även om det finns köparnoteringar i äldre kataloger så är det därmed inte säkert att det är så lätt att uttyda vem som köpt vad. Bilden visar ett extremfall från Bukowskis auktion 24 (1886) när A. O. Nyholms och C. G. Boivies samlingar såldes. På grund av mängden så har man lagt in flera objektsnummer på samma rad, vilket gör att det blir mycket ont om plats för noteringar om enskilda objekt. Ändå har man lagt in både slutpris och köpare på samtliga objekt! Detta är inget som någon köpare på auktionen har kunnat mäkta med och förmodligen är det Odin, Bukowskis allt-i-allo, som gjort det i efterhand. Objektnumren ser man längst till vänster och de flesta priserna finns till vänster därom, utanför bilden. Om vi börjar titta längst upp på objekt 1844 och 1845, och tydligen fanns det även ett objekt 1845a som man skrivit in för hand. Längst till höger är köparna Bukowski själv och Hyckert. Holmberg, som står till vänster om dem, verkar i stället ha köpt objekt 1853. Där har man alltså lagt in en ny kolumn med objekten 1853, 1853a, 1854, 1854a och 1868-1874. De saknade sekvenserna 1846-1852 och 1855-1867 måste återigen vara lagd längst till höger där de står mittför objekten. Det gäller verkligen att hålla tungan rätt i mun för att reda ut en sådan röra. 

Samlingar med rariteter

Publicerat den av Falcoin

Tidigare postat 3/12 2017

Jag har som sagt hållit på och städat på raritetssidan, och då blev jag nyfiken på vilka samlare som förekom oftast i provenienskedjorna. Det är inga problem att vara nyfiken så länge som man kan göra något åt det, så jag satte naturligtvis igång att räkna. Själva räkningen var dock inte helt problemfri. Efter att jag tagit bort en del länkar till sidor jag inte bevakar längre så verkar jag fortfarande ha 337 sidor att hålla reda på. Och hur många provenienskedjor det finns på sidorna har jag ingen aning om, men det är ganska lätt att missa en del namn här och där. Jag tänker alltså inte garantera att jag räknat rätt till 100%, någon eller några procents felmarginal får man nog ta för givet. Nu spelar ju det ingen roll eftersom det är nivåerna som är intressanta och inte den exakta siffran. Jag blev i alla fall själv överraskad av resultatet och antar att jag inte är ensam om det. Så här ser listan ut med de främsta raritetssamlingarna:

Schmitz        267

Algård          266

Svensson        258

Hagander        198

Bonde            191

Ottar Ertzeid    137

Israel Berghman 112

Törngren         97

Ekström          85

Per Hellström     72

Intressant eller hur? Men man får ju ta det som det är; en lek med siffror med massvis av inbyggda fel. Schmitz, Bonde, Ekström, Ertzeid och Hagander har det ju upprättats nära nog fullständiga samlingsförteckningar med foton över. Algård, Berghman och Törngren är inte lika väl utredda. Svensson och Hellström har jag visserligen fullständiga förteckningar över, men väldigt lite bilder. Om dessa har exempelvis en 4 Mark 1752 så kan jag ju inte räkna den eftersom jag inte vet vilken variant det rör sig om.

Men det var ju nivåerna som var intressanta och största överraskningen för mig var att Ekströms samling inte klarade sig bättre, och till och med var distanserad av Berghman. Men förklaringen till att Berghman fick så mycket beror ju på att han inte bara figurerar i provenienskedjorna hos Ekström utan även hos Bonde och Svensson. Storheten hos Ekströms samling låg nog, åtminstone på den här tidsperioden, mer på kvalitet än på raritet.

Ottar Ertzeid klarar sig mycket bra och om han fortsatt samla i 10 år till så hade han blivit riktigt giftig. Samlingar med många guldmynt får som regel också fler rariteter. Före 1805 så är ju nästan alla årgångar av dukaterna ytterst sällsynta.

Och Algård, han är med nästan överallt! Jag tror nästan att jag ska skriva ett blogginlägg om honom någon gång. Men inte nu, nu ska jag gå och duscha!   

Varianter på Fredriks Riksdaler 1751

Publicerat den av Falcoin

Tidigare postat 29/11 2017

Dan Carlberg upptäckte nyligen att det förekommer riksdalrar 1751 med både 9 och 11 serafer, och detta verkar ju inte vara beskrivet tidigare. Vid närmare undersökning visade det sig att det faktiskt är 3 olika varianter med avseende på antalet serafer och kors:

9 serafer och 10 kors  Den vanligast förekommande varianten, och den är även en direkt fortsättning på 1750 års frånsida.

11 serafer och 10 kors  Förutom att de tidigare dolda seraferna nu tittar fram bredvid kronan så är den använda kronpunsen även den en annan. Punkten efter HOPP saknas också. Ser ut att vara den sällsyntaste varianten trots att det är den som är avbildad i SM-boken. Hittills 8 kända ex (juli 2019).

11 serafer och 12 kors  Här finns det plats för två kors också bredvid kronan. Samma kronpuns som på föregående variant, men punkten efter HOPP är tillbaka. 12 kända ex i dagsläget (juli 2019).

En kvalificerad gissning

Publicerat den av Falcoin

Tidigare postat 3/8 2017

Bilden kommer från Ahlströms auktion 63 (2001) och föreställer Svenssons exemplar av Ädelforsdukaten 1796. Denna gång visade man även upp en lång och fin provenienskedja:

ex. Nordqvist, Bukowski 125 (1899), köpare Meissner

ex. Meissner, Bukowski 159 (1904), köpare Burmester

ex. Burmester sålde sin samling privat till Berghman 1906

ex. Berghman sålde sin samling privat till Svensson 1913

ex. Svensson, SNF auktion 54 (1964)

ex. C.O.Segerdahl

Provenienskedjan är dock inte säkerställd i sin helhet. Tack vare köparnoteringar i Bukowskis auktionskataloger så vet man att Nordqvists mynt först köpts av Meissner och sedan av Burmester. Däremot så existerar det, så vitt jag vet, inga fullständiga förteckningar över Burmesters och Berghmans samlingar och därför finns det inga bevis för att alla viktiga mynt verkligen följde med ända till Svensson 1913. De allra flesta gjorde naturligtvis det och det är en kvalificerad gissning att även detta mynt gick den vägen.

En gissning är dock ändå bara en gissning hur kvalificerad den än är. I detta fall faller provenienskedjan ihop som ett korthus när man upptäcker den vänstra bilden. Den kommer från A.Riechmans auktion 35 i Halle 1925 när man sålde Karl Vogelsangs samling. Trots att bilderna är så olika som 2 svartvita bilder kan vara så kan man inte blunda för de små reporna ovan porträttet; den korta under A och den böjda under L. Eftersom dessa märken inte återfinns på något annat känt exemplar så sitter de nog på myntet och inte på stampen

Svensson köpte alltså sitt exemplar i Halle 1925 och då uppstår dessvärre en hel del frågor: Vad hände med Nordqvist-Messners exemplar och var fick Vogelsang tag i sitt ex? Varför saknade Svensson denna typ så länge? Han bör ju haft goda chanser att införskaffa det tidigare, även om det nu inte ingick i köpet 1913. Han var ju exempelvis personligen nere i Halle på Riechmans auktion 26 (1924) och köpte en Ädelforsdukat 1765. Där ingick även en 1796:a, så varför köpte han inte den? Kan det vara så tokigt att han helt enkelt slarvat bort sitt första exemplar och därför måste komplettera? Sånt har hänt både förr och senare även om det inte är så vanligt. Ahlströms provenienskedja var lång och fin, och när man upptäcker något som det här så känns det som om man mest är till besvär…

Karl Vogelsangs samling förtjänar också några ord. Uppenbarligen samlade han på mynt som hade direkt anknytning gruvor och malmbrytning, och i det sammanhanget passade Ädelforsdukaterna väl in. Han hade i sin samling 4 exemplar (1770, 1784, 1796 och 1801). Av dessa köpte Martin Andersson 1770 och 1801, och dessa vandrade sedan vidare till Bonde när hans samling såldes på Bobergs auktion 17 (1930). Ädelforsdukaten 1784 har jag ännu inte kunnat placera; det enda kända exemplaret i övrigt är Svenssons ex men jag kan inte se några likheter dem emellan.

Varför Vogelsang inte ägde någon Daladukat kan man dock fundera över.

2 typer av Karl XII:s 1-öringar i silver

Publicerat den av Falcoin

Tidigare postat 23/7 2017

Sitter och pysslar lite med Karl XII på Typsamlingssidan. Är lite svårare nu när jag inte har SMH att stödja mig på. Men det ska nog gå det också. Har just gjort sidan med 1-öringarna i silver färdig. Rätt rolig sida att göra eftersom jag upptäckte att man nog måste anse att 1 Öre 1716 och 1717 är av en annan typ än de tidigare årgångarna. Undrar hur många som har haft det klart för sig? Jag har i alla fall aldrig hört ett knyst och SM-boken säger ju inget om det. Enligt Bertel Tingströms ”Svensk Numismatisk Uppslagsbok” så blev det nämligen en ny myntordning på 1-öringarna 1716. Då sänkte man silverhalten från 25% till 19,4%, vilket var en anpassning till 2 Öre och 4 Öre  som också fick nya myntordningar detta år. Dessa båda större valörer hade dock inte präglats tidigare under Karl XII:s period och då är det ju självklart att det blir nya typer. Denna betydande sänkning av silverhalten på 1-öringarna innebar lika självklart att också de blev en ny typ, trots att varken storlek eller myntbild ändrades. Kul!

Sveakronor på Karl XII:s 2 Mark

Publicerat den av Falcoin

Tidigare postat 18/7 2017

Jag har börjat fördjupa mig i Karl XII:s mynt och lade märke till att det finns 3 olika typer av sveakronor på 2-markerna.

Till vänster har vi den första, som Ahlström vid något tillfälle benämnt ”1675 års krontyp”. Detta är dock felaktigt eftersom den introducerades redan 1666 (Bon 196). Nu spelar det inte så stor roll, det viktiga är att det är den vanligaste sveakronan på Karl XI:s 2 Mark och den enda som användes från 1681 och framåt. Kanske inte så konstigt då att man fortsatte med den av bara farten ända till 1701.

Bilden till höger är den nya kronan som blev den enda man använde 1702-1718. ”Den nya kronan” är dock kanske även det ett felaktigt uttryck eftersom typen (fast i mindre format) använts på 1-markerna ända sedan 1683. På 2-marken var den i alla fall ny.

Det verkligt intressanta i kråksången är sveakronan i mitten som enbart användes 1701 och var den klart vanligaste det året. När jag började titta närmare på den så tänkte jag: ”den där kronan känner jag igen”!

Och mycket riktigt så återfinns även den på Karl XI:s mynt. Den återfinns på 1 stamp 1668 (Bon 239) samt på de fåtaliga stamparna som saknar myntmästarmärke 1669. Sedan användes den inte mer och är därmed en av Karl XI:s sällsyntaste sveakronor. Nu är den ju uppenbarligen inte punsidentisk och tur är väl det för det vore ju rent osannolikt märkligt om en så gammal puns överlevt så länge utan att bli använd. Samma typ är det dock, det kan väl ingen säga emot och frågan är ju hur detta kan komma sig. Ingen annan av Karl XI:s sveakronor är ens i närheten av att vara likartad. Hur fick man den idén 1701, över 30 år senare?

PS.

När jag nu läser det jag skrev för 2 år sedan så förefaller det mig lite märkligt hur korttänkt jag var. Då föll det mig aldrig in att det ju är Arvid Karlsteen som är den sammanhållande länken. Nu känns det självklart! Det var givetvis han som gjorde både den första kronpunsen 1668 och den andra 1701. Så enkelt det kan vara när informationen fått ”ligga till sig” i bakhuvudet en tid.

Bra också att få veta att det var Karlsteens sveakronor 1669. Det var en orolig tid på Myntverket och det är svårt att veta vem som graverade vad, och på så sätt är den här kunskapen en viktig pusselbit.

2 Mark 1733 och 1736

Publicerat den av Falcoin

Tidigare postat 7/2 2017

(Foto från SMH)

Bilden är lånad från Den Svenska Mynthistorien (SMH) och visar dess illustration av SMH 50, dvs den typ av 2 Mark som användes 1733 och 1736. I SM-boken betecknas dessa årtal som SM 116 och SM 117, båda av typ 3. Några andra varianter och typer ska inte förekomma på 2 Mark dessa årtal. Det märkliga är att SAMTLIGA exemplar av 2 Mark 1733 och 1736 som jag hittat i privat ägo har nedanstående porträtt.

(Foto Bonde 1)

När jag gjorde raritetssidorna så tittade jag aldrig på SMH:s och SM-bokens bilder, och därför märkte jag ingenting då. När jag nu gör min egen typförteckning så lusläser jag dessa båda böcker och då går det inte att missa. En typ på KMK och en annan typ i privat ägo? Verkar osannolikt, men just nu ser det så ut. Och hur kommer det sig att ingen uppmärksammat felet i SM-boken så att det kunnat rättas till i SMH 30 år senare? Jag begriper det inte!

Föreningsauktion utöver det vanliga

Publicerat den av Falcoin

Tidigare postat 1:a januari 2017

Veckan före jul (2016) fick jag hem ett litet bokpaket med bl.a. ovanstående myntkatalog. För att Ingemar inte ska tro att han missat något i Agendan så kan jag tillägga att auktionen gick av stapeln 1976, alltså för nästan 41 år sedan. Jag får erkänna att jag, trots mitt forskande i auktionskataloger, aldrig hört talas om den här auktionen tidigare. Och det är sannerligen märkligt eftersom det kanske är den främsta lokala myntföreningsauktionen som hållits i det här landet. Läs bara vad Lars Ridström skrev i Skandinavisk Numismatik Mynt & Medaljer nr 1-1976 som jag lagt in längst ner

Om jag tyder autografen i katalogen rätt så har den en gång tillhört Gunnar Ehnbom och denne har varit synnerligen flitig med att anteckna både pris och köpare på i princip varenda mynt. På pärmens insida har han också skrivit ner den synnerligen intressanta upplysningen att auktionen avser Karl-Erik Schmitz första samling.

Karl-Erik Schmitz första samling? Jag vet givetvis om att Schmitz samlade mynt långt innan han fick idén till sin stora mastodontsamling och innan han anställde Ingvar Nilsson som uppköpare och vårdare av samlingen, men att han sålde dessa tidigt inköpta mynt hade jag ingen aning om. Nu ingick visserligen 91 utländska guldmynt och mer än 100 övertaliga kronguldsmynt, men där fanns också 45 äldre svenska guldmynt och 197 svenska silvermynt (från Johan III till Oscar II). Varför sålde han dem? De skulle ju annars ha kunnat utgöra en bra grund för den nya samlingen. Min teori är att han ville ha ett ”rent skrivbord” innan han började på ny kula, men detta fick en del lustiga konsekvenser:

Ingvar Nilsson blev anställd av Schmitz 1975 och började samma år köpa in mynt till den nya samlingen. Bland annat köpte han en dukat 1797 i tämligen tråkig kvalitet på Hornungs auktion 6 (1975). Det var bara det att Schmitz redan hade en dukat 1797 i betydligt bättre kvalitet i sin första samling, men det var den som blev såld på auktionen 1976. Det sämre exemplaret behöll han ända till 1990.

I katalogen 1976 står Ingvar Nilsson som köpare till 15 silvermynt, mynt som Schmitz alltså köpte av sig själv till den nya samlingen.

Det finns inte många bilder i katalogen men en av dem föreställer 1 Riksdaler Riksmynt 1856 med 1855 års porträtt. Detta köptes av dåvarande mynthandlaren Lars Magnus Björkqvist (Örebro?). Myntet är lätt igenkännbart eftersom det har ett plantsfel på åtsidan, så jag hade inga svårigheter att identifiera det som samma exemplar som det som såldes på Schmitz auktion 1990. Ingvar Nilsson hade alltså köpt tillbaka myntet av Björkqvist och då med största sannolikhet till ett högre pris. Så onödigt!

”Malmöbolaget”

Enligt Jan-Olof Björk så ska Sten Törngren ofta ha refererat till något som han kallade ”Malmöbolaget”. Det verkar ha varit så att Karl-Erik Schmitz bildade ett bolag 1975, vilket hade som enda syfte att hantera och äga den planerade storsamlingen. Det var även i detta bolag som Ingvar Nilsson var anställd. Förmodligen var det någon avancerad skatteplaneringshistoria som vi vanliga dödliga inte begriper oss på. Den första samlingen ägde Schmitz dock privat och det visade sig att det var fördelaktigast att sälja denna i sin helhet först, i stället för att föra över delar av den till bolaget.

Även om jag inte begriper hur han räknat ut det hela så förstår jag mycket väl det fördelaktiga i att kunna göra skatteavdrag för myntinköpen. Det skulle jag också vilja göra. Nu höll detta tydligen inte hela vägen för Schmitz. Förmodligen var det skattelagstiftningen som ändrades och några år in på 1980-talet så avvecklades Malmöbolaget. Efter det så ägde han samlingen i privat regi igen. Så kan det gå!