I korta ordalag är en myntordning ett direktiv för en mynttyps vikt, diameter och metallinnehåll, och dessa bestäms av myntherren eller hans företrädare. Sedan är det myntmästarens ansvar att se till så att direktiven efterföljs. Med dagens exakta myntningstekniker så är detta givetvis inga problem, men man kan ju tänka sig att uppgiften var betydligt mer grannlaga med tidigare århundradens primitivare verktyg.

En ny myntordning för en mynttyp innebär alltså att någon eller flera av parametrarna vikt, diameter och/eller metallinnehåll ändras, och därför kan man inte heller betrakta mynttypen som oförändrad. Beslutsdatum för en ny myntordning bör alltså också utgöra skiljelinjen mellan två olika mynttyper. Detta till trots så är det ändå ganska vanligt att myntordningen inte föranlett en ny typ i våra referensböcker och det beror framför allt på man ofta inte kan se någon skillnad på mynten före och efter beslutsdatumet. Exempelvis så sänktes silverhalten från 25% till 19,4% på 1 Öre 1716 och det är ju en stor förändring. Men man kan inte se det utan en ordentlig metallanalys.

Än värre är det på 1830-talets dukater! Enligt 1835 års myntordning höjde man målvikten från 3,48 g till 3,49 g och den ändringen är så liten att den faller inom felmarginalen. Man kan alltså inte väga en dukat från 1835 och utifrån det avgöra vilken myntordning myntet tillhör.

Utan att reflektera så mycket över vad som är rätt eller fel så har jag i min typförteckning valt att alltid låta myntordningarna utgöra en av grunderna för typindelningen, oavsett hur små förändringarna är. I annat fall ställs man snart inför avvägningsproblem angående storleken på de förändringar som ska föranleda typbyte. Oavsett detta så är myntordningarna dessutom intressant information som förtjänar att lyftas fram.

Förra veckan fick jag Illustrerad Vetenskaps årsbok 2019 i brevlådan och för ovanlighetens skull så var numismatiken representerad i den genom nedanstående notis.

En skanner som har så hög upplösning att den kan fota ett mynts ”fingeravtryck”. Det kan ju vara kul att spåna lite i vad en sådan teknisk bedrift kan betyda för numismatiken. För det första borde det ju vara en önskedröm för officiella samlingar som vill ha sina mynt ordentligt registrerade. Man kan ju tänka sig skannern uppkopplad mot en gemensam databas. Det enda polisen behöver göra för att identifiera ett mynt man misstänker är stulet från ett museum är att skanna det och på några sekunder får man veta ifall det matchar något mynt i databasen.

Det största problemet då är ju den motvilja mot registrering av samlingarna som en del museer har uppvisat. Har man inte kunnat registrera tidigare så lär det ju inte bli bättre av en bättre skanner.

Det kan ju heller inte finnas någon anledning till att privata samlare inte ska kunna registrera sina mynt på samma sätt. Inte minst ur försäkringssynpunkt så vore det ju intressant. Dessvärre tror jag dock inte att så många skulle utnyttja den möjligheten. Det finns väldigt många samlare som inte vill att deras mynt ska finnas i register som de inte har kontroll över.

Ett annat möjligt användningsområde för en hyperkänslig skanner är att den bör kunna användas till en objektiv kvalitetsbedömning. Kvalitén är ju som bekant en utvärdering av slitaget och gränserna där bör ju gå att inprogrammera. Att skanna ett mynt borde kunna bli både billigare och minst lika tillförlitligt som att anlita ett ”slabbningsföretag”.

En skanner av den här kalibern skulle alltså kunna bli ett mycket bra hjälpmedel inom numismatiken. Frågan är bara om marknaden är beredd att ta till sig den nya tekniken.

En undersökning om ärlighet

I nämnda årsbok fanns också med en intressant artikel som inte handlade om numismatik men väl om människors ärlighet och om pengars värde. Det var ett forskarlag som planterat ut 17000 ”borttappade” plånböcker med en varierande mängd pengar i 40 olika länder. Det man ville veta var i hur stor utsträckning plånböckerna blev återlämnade.

Resultatet blev att Peru, Mexiko och Kenya låg sämst till med under 20% återlämnade plånböcker. Danmark, Sverige och Nya Zeeland låg bäst till med över 80%. Intressantast är dock att ärligheten bland upphittarna blev större ju mer pengar som fanns i plånboken.

Få företeelser i den svenska mynthistorien omges av så många frågetecken som det så kallade pojköret 1772; d.v.s att stampar till 1 Öre km använts på plants med en större diameter. Enligt sägnen ska själva uttrycket ”pojköre” ha uppstått redan 1746 när en lärling på myntverket ska ha behövt dryga ut lönen och därför ägnat sig åt en del illegal verksamhet nattetid. Något känt pojköre från den tiden finns dock inte och de flesta lärde tvivlar starkt på den historien.

Trovärdigare är då nedanstående kommentar som man hittar i Den Svenska Mynthistorien (SMH) 1719-1818:

En annan möjlighet är att pojkörena kanske tillhör samma kategori som nedanstående företeelse.

Stampar till 1 Öre km 1772 har använts till överpräglingar av 1/12 Riksdaler 1777, 1778 (detta ex) och 1779 samt till 1/24 Riksdaler 1778. Då rör det sig förmodligen om souvenirer; d.v.s mynt som besökare på myntverket haft i fickorna och som man använt som plants när präglingsmaskinen demonstrerats. Är det då så långsökt att tro att vanliga pojkören även det är demonstrationsexemplar, men präglade på oanvända och överblivna plants? Man kunde för övrigt inte använda ordinarie plants till 1 Öre km eftersom det då skulle bli en illegal prägling av äkta mynt, och det kunde man inte tillåta ens i undantagsfall. Att använda plants i fel diameter eller fel metall kunde dock tillåtas eftersom det då inte blev giltiga betalningsmedel.

Mer att läsa i ämnet finns i artikeln ”1 Öre km 1772 präglad på irreguljära plants” av Jan-Olof Björk i Samlad Glädje 2009.

Alla som varit på en myntauktion torde väl ha sett en ”erratalista”? För de som inte varit det så kan jag tala om att det är en lista över felaktigheter som man upptäckt i katalogen efter att den redan blivit tryckt. Oftast är det rena skrivfel, men ibland kan det vara några myntbilder som råkat byta plats eller kanske någon förfalskning som upptäckts i efterhand. Detta beror på att auktionskataloger alltid görs under en viss tidspress eftersom ett auktionsdatum brukar bestämmas ganska långt i förväg. Detta till trots brukar erratalistorna sällan överstiga ett tiotal påpekanden och jag kan inte påminna mig att jag hört talas om någon katalog som varit behäftad med så grova fel att man behövt ställa in auktionen. Här nedan har jag dock ett exempel från SNF:s auktion 53 (1963), dvs den första Svensson-auktionen, där man kan fråga sig om det inte varit berättigat att åtminstone flytta fram auktionsdatum till dess man hunnit göra något åt felaktigheterna.

Auktionsförrättaren Georg de Laval hade skickat ut katalogen till föreningens medlemmar den 28:e oktober 1963 och två veckor senare var han alltså tvungen att även skicka ut denna rättelse. Med dagens mått mätt var det dock inte mycket till ”katalog”, mer då en utropslista; 26 maskinskrivna A4-ark som häftats ihop. Inga bilder och objektsbeskrivningarna rymdes oftast på en rad.

Även om det är rätt roande att spekulera i hur något sånt här kan hända (”hoppsan, jag råkade bedöma alla mynt fel”, ”hoppsan, jag råkade använda fel skala i bedömningen”, ”hoppsan, jag råkade be min 5-årige son bedöma mynten” etc,) så är det ändå rätt meningslöst eftersom man ändå inte kommer fram till något trovärdigt svar. Däremot kan man fundera över varför man lät auktionen fortgå utan annan åtgärd än en utsänd rättelse. Det hade ju ändå varit relativt enkelt att radera angivna bedömningar, skriva in nya och skicka ut den redigerade listan före auktionen. Ändå gjorde man inte det! Varför?

Svaret måste ligga i en helt annan inställning till mynt och myntauktioner än den vi har idag. Kundkretsen var begränsad till att endast medlemmar fick bjuda på SNF:s auktioner och medlemskap var begränsat till de som råkade ha någon tidigare medlem som kunde rekommendera dem. För långväga resenärer var resan till Stockholm tämligen jobbig och målgruppen var alltså i första hand välbeställt folk från Stockholmsområdet. ”Socialdemokrater från landsorten”, som en dåtida auktionsutropare lär ha uttryckt saken, fick komma i andra hand. Man var heller inte van vid annat än knapphändiga objektsbeskrivningar och i bästa fall undermåliga bilder. Ville man veta vad man köpte så var man tvungen att besikta mynten själv på plats eller också anlita en mynthandlare man hade förtroende för. Så egentligen hade alla felaktigheter i katalogen kanske inte så stor betydelse.

En intressant tanke är dock hur Dan Carlberg skulle ta sig till om något liknande skulle hända MISAB. Nu är väl risken inte så stor att han behöver ligga vaken på nätterna för den sakens skull. Men tänk om…

Jag har tidigare inte brytt mig om att räkna försäljningar på plåtmynt, men jag gjorde det nu på Karl XI:s mynt. Det är intressant eftersom förekomsten på sätt och vis är tvärtemot alla andra mynttyper. Vanligtvis så göms rariteterna bland mängder av andra mynt som är ganska vanligt förekommande. Bland plåtmynten är det normala att de inte finns i privat ägo. I SM-boken finns 73 nummer listade för Karl XI:s plåtmynt och av dessa har jag bara hittat försäljningar av 36. Bara hälften alltså! De flesta är enstaka försäljningar och de ”vanligast förekommande” (2 Daler 1674 och 1676 samt 1 Daler 1676) har jag hittat 12-13 gånger.

För årtalssamlarna är det alltså kört redan från början när det gäller Karl XI:s plåtmynt men det kan kanske vara intressant att se hur det är för en typsamlare.

Dessvärre är nog inte det heller så mycket lättare. I de senaste 50 årens svenska auktionskataloger har jag hittat 6 försäljningar av 8 Daler, 5 av ½ Daler, 1 av koppar från Garpenberg och ingen från Kengis. I princip är det bara de vanligare typerna av 2 Daler och 1 Daler som går att köpa för oss vanliga dödliga.

Huvudanledningen till att jag började med raritetssidorna var att jag ville få ett hum om förekomsten av olika mynt. De angivna svårighetsgraderingarna i auktionskatalogerna stämmer ju inte alltid. Den anledningen faller ju helt bort när så gott som alla mynt i en hel kategori är förtjänta av minst RR. Kvar finns då nyfikenheten i att veta hur många 8 Daler och ½ Daler osv. som faktiskt har varit ute på marknaden och jag kommer nog att göra raritetssidor för plåtmyntstyperna också en dag.

Men inte just nu, för nu har jag fått nog av Karl XI på ett tag och vill göra något annat. Men Karl XI är som en magnet och jag kommer alltid tillbaka.

Jag har grunnat lite på om jag kanske ska byta namn på min flik med ”Kända samlingar av svenska mynt”. Många gånger skullet ett namn som exempelvis ”Samlingar som borde vara kända” passa mycket bättre. Jag har nyligen lagt in en översikt över Holger Nyströms samling och då kan man ju fråga sig om någon vet vem det var. Jag vet i alla fall inte och den enda gång jag sett hans namn nämnas är då han förekommer i 3 provenienser i Haganders kataloger. Men inte heller där får man veta mer än att han kom från Malmö och att hans samling såldes på Hans Schulmans auktion i New York 26/3 1956.

Det var i alla fall en imponerande samling han sålde på Schulmans auktion. Den bestod av totalt 242 objekt; 165 dukatvalörer, 2 avslag, 7 caroliner (1868-1872) och resten kronguld (avslagen var en Gripenhielmdukat i brons och en 1/4 dukat 1733 i silver). Med andra ord en auktion jämbördig med vilken som helst av Haganders 4 auktioner.

Förutom att samlaren är bortglömd så tycker jag att det är extra tråkigt att hans mynt har förlorat sin proveniens. I Schulmans katalog var de flesta mynten inte avbildade och av de foton som fanns var de flesta av så dålig kvalitet att man inte kan vara säker på någonting. På Holger Nyströms sida så har jag redogjort för de enda 6 mynt som fortfarande har proveniensen kvar och här nedan visar jag bildbeviset på ett av dem:

Schulmans bild överst och Schmitz bild under. Det föreställer det enda kända exemplaret av dukaten 1774 med porträttet graverat av CG Fehrman. Jag har en färgbild också från Frimärkshuset 149 nu i våras, men bildlikheten syns bättre på Schmitz svartvita foto. Förutom denna så är det bara 2 st dukater från 1709 respektive 1753 där jag på liknande sätt kunnat fastställa identiteten.

Per-Otto Nordin, Paris, var tydligen med och handlade på Schulmans auktion och det är tack vare honom som provenienserna på 3 mynt finns med i Haganders kataloger. Nordin köpte säkert fler mynt också, men vilka de var kan man ju inte veta.

När jag lade in Schulmans försäljningar på raritetssidorna lade jag märke till att det allt som oftast stod ”Håkan Kinnmark katalog 6 (1958)” på raden under. När jag jämförde katalogerna så upptäckte jag att inte mindre än 52 dukatvalörer i Schulmans katalog hade sin motsvarighet i Kinnmarks katalog. Detta är ju inget bevis, men jag finner det synnerligen troligt att Kinnmark var storköpare på Nyströms mynt. Och det har man naturligtvis ingen nytta av eftersom även Kinnmarks mynt har förlorat sin proveniens.

Om det nu är någon som känner till något mer om Holger Nyström, Malmö, som troligtvis var mest verksam på 1930- och 1940-talet så hör gärna av er. Jag uppdaterar mina sidor så fort jag får chansen.