Ytterligare en intressant auktion är till ända. Denna gång var det andra delen av Bengt Svenssons samling som hittade nya ägare. 32 raritetssidor har blivit uppdaterade och sammanlagt hade alltså Svensson 80 rariteter, från Karl X Gustav och framåt, i sin ägo. Imponerande!

Nr 102 (229).     1 Mark 1647               5 kända ex         (ex Bonde 5)

Nr 103 (230).     1 Mark 1651               11 kända ex      (ex Myntgalleriet 3)

Nr 114 (270). Dukat 1692. (sm 47)      7 kända ex       (ex Ahlström 56)

Nr 126 (283). 4 Mark 1689 (sm 80)      12 kända ex   (ex Aurum 2)

Nr 134 (294). 2 Mark 1677 med SVE. (sm 131)      15 kända ex   (ex Bonde 5)

Nr 148 (399). Dukat 1713. (sm 15)      15 kända ex         

Nr 151 (405). 8 Mark 1697. (sm 30)      8 kända ex     (ex Ahlström 39)

Nr 152 (407). 8 Mark 1700. (sm 34)      12 kända ex     (ex Ahlström 34)

Nr 153 (408). 8 Mark 1704. (sm 36)      10 kända ex     (ex Aurum 6)

Nr 157 (413). 4 Mark 1704. (sm 46)      12 kända ex     

Nr 162 (418). 2 Mark 1697. (sm 56)      15 kända ex     (ex Bonde 6)

Nr 165 (421). 2 Mark 1704. (sm 65)     11 kända ex     (ex Ahlström 63)

Nr 166 (422). 2 Mark 1707. (sm 68)      13 kända ex   

Nr 172 (430). 1 Mark 1705. (sm 87)      5 kända ex   

Nr 173 (431). 1 Mark 1707. (sm 89)      5 kända ex   

Nr 174 (432). 1 Mark 1709. (sm 91)      9 kända ex   

Nr 195 (485). Riksdaler 1733 inre kantring. (sm 72var)      11 kända ex (ex Ahlström 5)

Nr 196 (487). Riksdaler 1738 mm HM. (sm 79)     15 kända ex   (ex Ahlström 52)

Nr 201 (496). 1/2 Riksdaler 1726, stor bild. (sm 96a)      7 kända ex (ex Svea mh)

Nr 202 (497). 1/2 Riksdaler 1736. (sm 99)      13 kända ex   (ex Spink 94)

Nr 206 (502). 4 Mark 1732. (sm 108)      6 kända ex   

Nr 207 (503). 4 Mark 1738. (sm 110)      12 kända ex   (ex Ahlström/Höiland 1)

Nr 209 (505). 2 Mark 1731. (sm 114b)      15 kända ex   (ex Schmitz)

Nr 220 (529). 1 Rd 1754 med lång snibb. (sm 44bvar)      3 kända ex   (ex Schmitz)

Nr 223 (532). Riksdaler 1761. (sm 50)      12 kända ex    (ex Ahlström 71)  

Nr 228 (543). 1/2 Riksdaler 1753. (sm 63)     12 kända ex    

Nr 231 (548). 1/4 Riksdaler 1752. (sm 69)      11 kända ex     

Nr 233 (551). 1/4 Riksdaler 1767. (sm 74)      15 kända ex   

Nr 235 (557). 4 Mark 1755. (sm 84)      6 kända ex   (ex Spink 143)

Nr 236 (558). 2 Mark 1754. (sm 86)      15 kända ex   (ex Antikören 13)

Nr 252 (580). Riksdaler 1781, bakåtkammat hår. (sm 47a)      12 kända ex 

Nr 255 (585). Riksdaler 1790, bakåtkammat hår. (sm 52)     8 kända ex

Nr 297 (691). 1/8 Riksdaler 1837. (sm 91)      12 kända ex     

Om MISABs webbauktion 25 var den bästa dittills så har nog det rekordet blivit slaget nu av auktion 26. Omsättningen bör ha hamnat någonstans kring 3,5 miljoner och det var 188 budgivare som gjorde upp om de 437 objekten. Samtliga mynt blev sålda! Inlämnarna kan nog inte ha kunnat hoppas på ett bättre utfall.

Vad gäller rariteter så är det kanske också ett rekord för MISAB. Jag har inte riktig koll på detta, men planerar att rätta till den bristen. Nedan har jag i alla fall en lista på 58 raritetssidor som jag fått uppdatera, från Kristina och framåt, med max 15 kända ex vardera. Detta kan då jämföras med Bonde 1 som hade 60 rariteter med samma premisser och MISAB 33 från i höstas som ”bara” hade 16.

Jag har blivit lite sugen på att undersöka vilken katalog som man kan kora till den raritetstätaste och därför har jag börjat med en sammanställning som man hittar under fliken ”Övrigt”. Det är ju en hel del pyssel med att göra de här listorna och vi får väl se hur flitig jag är, men förhoppningsvis ska jag så småningom kunna redovisa åtminstone de viktigaste katalogerna; Framförallt Bonde, Hagander och Ertzeid samt löpande de nya. Sedan måste man ju komma ihåg att uppdatera listorna också när det tillkommer en ny regent eller när man hittar ett 16:e ex till någon sida. Vi får väl se hur jag klarar den saken.

nr 16385     1 Rd 1646     mm AG          15 kända ex

nr 16390     1/4 Rd 1641     delat årtal          6 kända ex

nr 16392     1/4 Riksdaler 1646     arabiskt årtal, mm AG          5 kända ex

nr 16394     4 Mark 1647     inre ring på frånsidan          9 kända ex

nr 16396     4 Mark 1649     MDCXLIX          12 kända ex

nr 16397     2 Mark 1649     porträtt utan lockar          7 kända ex

nr 16401     1 Mark utan år     utan mm          10 kända ex

nr 16415     1 öre 1659          mm GW          12 kända ex

nr 16419     8 mark 1665          12 kända ex

nr 16421     8 mark 1670     randskrift      13 kända ex

nr 16425     8 mark 1696          13 kända ex

nr 16427     4 mark 1683     utan mm      7 kända ex

nr 16428     4 mark 1686          ca 12 privata ex

nr 16435     2 mark 1663     mm GW      14 kända ex

nr 16436     2 mark 1665     sm 105c      4 kända ex

nr 16441     2 mark 1680     sm 136      10 kända ex

nr 16442     2 mark 1684          ca 14 privata ex

nr 16446     1 mark 1684          5 kända ex

nr 16459     8 mark 1698     axelharnesk      7 kända ex

nr 16460     8 mark 1699          13 kända ex

nr 16461     8 mark 1701          13 kända ex

nr 16467     4 mark 1709          12 kända ex

nr 16468     4 mark 1711          12 kända ex

nr 16469     4 mark 1715          14 kända ex

nr 16471     2 mark 1698     mantel          ca 8 privata ex

nr 16483     1 mark 1711               ca 12 privata ex

nr 16501     1 dukat 1741               6 kända ex

nr 16511     1 riksdaler 1730     utan gs          9 kända ex

nr 16513     1 riksdaler 1732     korta sömmar          15 kända ex

nr 16514     1 riksdaler 1733     lång söm          11 kända ex

nr 16522     1 riksdaler 1751     11 serafer, 12 kors          15 kända ex

nr 16523     1/2 riksdaler 1724               11 kända ex

nr 16524     1/2 riksdaler 1734               15 kända ex

nr 16528     1/4 riksdaler 1748     8 patriarkalkors          15 kända ex

nr 16529     4 mark 1720     (Fredrik)          14 kända ex

nr 16530     4 mark 1737               14 kända ex

nr 16531     2 mark 1720     mantel med kronor          10 kända ex

nr 16532     2 mark 1722               13 kända ex

nr 16533     2 mark 1732     mantel med kronor          10 kända ex

nr 16534     2 mark 1737               11 kända ex

nr 16538     5 öre 1751               ca 15 privata ex

nr 16543     1 dukat 1769               4 kända ex

nr 16548     1 riksdaler 1759               12 kända ex

nr 16555     1 riksdaler 1769     litet huvud, 7 serafer          14 kända ex

nr 16557     1/2 riksdaler 1752               9 kända ex

nr 16558     1/2 riksdaler 1755               13 kända ex

nr 16562     1/4 riksdaler 1753               9 kända ex

nr 16563     1/4 riksdaler 1760               10 kända ex

nr 16567     1/8 riksdaler 1767     litet porträtt          14 kända ex

nr 16568     4 mark 1752     sm 81b          8 kända ex

nr 16570     4 mark 1754               10 kända ex

nr 16573     10 öre 1760               12 kända ex

nr 16574     10 öre 1764               10 kända ex

nr 16594     1 riksdaler 1790     Ljungbergers porträtt          8 kända ex

nr 16624     1 dukat 1832               14 kända ex

nr 16638     1 riksdaler specie 1837               11 kända ex

nr 16644     1/8 riksdaler specie 1830     räfflad rand          10 kända ex

Jag har varit föreningsmänniska i hela mitt liv. Främst har det varit ekonomiska föreningar som jag varit verksam inom, föreningar som vuxit fram ur ett skriande behov hos småföretagare att slå sig samman för att bli starkare. Jag är van vid engagerade medlemmar som på medlemsmöten och stämmor aldrig dragit sig för att ställa styrelse och ledning mot väggen när minsta anledning funnits. I princip är engagemang alltid av godo eftersom det är det som för utvecklingen framåt.

Kontrasten gentemot Sveriges Numismatiska Förening (SNF) är oerhörd. Här har vi en förening som en gång bildades för att folk med gemensamma intressen skulle ha någonstans att mötas. Någon tradition för medlemmarna att kritiskt granska styrelsens förvaltning har aldrig funnits. Ingen verkar heller ha tänkt på att SNF, direkt eller indirekt, numera råder över ett antal 10-tals miljoner kronor samtidigt som vi har en medlemsdemokrati som kanske var adekvat för 100 år sedan men som med tiden blivit hopplöst föråldrad. I SNF:s fall är just avsaknaden av medlemsengagemang det största enskilda problemet och detta måste åtgärdas.

Enligt föreningslagen är årsmötet en förenings högsta beslutande organ och dess viktigaste uppgifter är dels att utse en styrelse och dels att årligen utvärdera styrelsens arbete. Denna medlemsdemokrati faller dock platt till marken när antalet närvarande medlemmar på årsmötet ibland är så litet att styrelsen själv utgör majoritet. I praktiken innebär det alltså att styrelsen dessa gånger väljer sig själva.

Hur kommer man då runt detta problem? Hur får man medlemmarna att åka på årsmötet? Ja, jag kan se en ganska enkel lösning och det är att man ändrar stadgarna och går från direkt medlemsdemokrati till indirekt via ombud.

I en direkt medlemsdemokrati har alla medlemmar rösträtt på årsmötet och detta är ju det optimala i en liten lokal förening. När föreningen växer medlemsmässigt och geografiskt så börjar dock avstånden snart att inverka menligt på demokratin. Medlemmar i ytterområdena får sämre möjligheter att delta eftersom resor och övernattningar kostar pengar. För att jämna ut dessa orättvisor bör därför föreningen betala kostnadsersättningar till alla tillresta medlemmar, vilket i praktiken är en omöjlighet när man som SNF har nästan 700 medlemmar. Ingen budget skulle hålla om alla bestämde sig för att komma på en gång.

I det läget bör man börja titta på en indirekt demokrati via ombud, vilket i princip innebär att man skickar 1 person som röstar för kanske 30-40 av sina grannar. Det enda som egentligen behövs är ”lokalavdelningar” som uppsamlande organ som ansvarar för valen av ombuden. Nu råkar det vara så att SNF även har drygt 20 myntklubbar spridda över hela landet i sitt medlemsregister och dessa skulle på ett mycket naturligt sätt kunna verka som lokalavdelningar.

Beroende på vilka regler man bestämmer sig för i stadgarna så skulle man på detta sätt få en fullmäktigegrupp på kanske 20-30 personer och dessa är de enda som har rösträtt på årsmötet. Eftersom det nu är en begränsad grupp som alla är lika viktiga för ett fungerande årsmöte så bör naturligtvis föreningen även betala för fullmäktiges årsmöteskostnader likväl som man redan gör för styrelsen. Det går att budgetera. I övrigt finner jag inget i stadgarna som behöver ändras vad gäller årsmötet. Alla medlemmar ska vara lika välkomna som vanligt för att göra sin röst hörd även om man inte får rösta.

I det sammanhanget kan även föreningskvällarna på Banérgatan nämnas. Ofta fantastiskt trevliga och inspirerande anföranden av kunniga föredragshållare. Men alldeles för få åhörare. Utlokalisera dessa informationsträffar till myntklubbarna i stället. Säg att varje klubb får rätten till en träff varje år där SNF betalar kostnaderna för föredragshållaren. Det skulle också göra Sverige rundare. Jag kan även sticka ut hakan och garantera att en numismatisk föredragshållare skulle få mer än dubbelt så många åhörare i exempelvis Örnsköldsvik än det normalt finns sittplatser på SNF:s kansli.

Ursäkta om jag kanske varit lite väl ”basic” när jag benade ut det här, men jag vill ogärna bli missförstådd. Kvar att säga är att en stadgeändring är en långdragen historia som kräver minst två årsmöten med minst 4 månaders mellanrum. Det är dessutom alldeles för komplicerat för att man ska hinna få fram ett förslag till stadgeändring till höstens möte. Det vi då får sikta på är ett inriktningsbeslut och att styrelsen sedan får tid på sig till 2021 års årsmöte för att komma med ett förslag.

Som väl de flesta vid det här laget har jag sett på ”Guldfeber – Stölderna på Kungliga Myntkabinettet” och jag undrar om jag någonsin sett något så sorgligt förr. Ett helt liv byggt på lögner, lögner som måste upprätthållas med ett dyrt leverne, ett dyrt leverne som man inte har råd med om man inte drygar ut intäkterna med olagliga verksamheter. Och när upptäckten kommer rasar allt, man har inga pengar kvar, inga vänner och inget anseende. Nog är det sorgligt!

Än mer tragiskt är det dock att detta bara är toppen av ett isberg och det är inte begränsat enbart till KMK. Jag tänkte här berätta en anekdot om en företeelse som kan vara minst lika försåtlig och svårbevisbar som stulna mynt.

Någon gång i början av 1980-talet bestämde ledningen för ett museum i Sundsvall att man skulle sälja ut en del av sina samlingar och det handlade då om sådant som ändå bara låg magasinerat och aldrig skulle hamna i någon utställning. Däribland fanns en myntsamling och eftersom man själva saknade numismatisk expertis kontaktade man KMK och bad om råd. Självfallet blev man mycket glada när Ernst Nathorst-Böös, dåvarande chef på KMK, meddelade att han själv kunde komma och hjälpa till. Exakt hur allt förlöpte är det väl ingen som längre vet, men historien berättar i alla fall att det blev bestämt att Nathorst-Böös skulle ta med samlingen till Stockholm och ordna med försäljningen. En tid senare fick man också betalt, men det var bara en bråkdel av vad man förväntat sig.

Det blev aldrig något efterspel eftersom museet inte hade några som helst bevis för att något oegentligt hade skett. Man hade inga myntbilder och inte ens en förteckning över vilka mynt samlingen innehöll. Man hade helt enkelt litat blint på en man som ”stod över alla misstankar”. I rättvisans namn skall sägas att Nathorst-Böös mycket väl kan ha gjort exakt det han blivit ombedd att göra, och att samlingen helt enkelt inte var värd mer än vad man fick betalt. Men detta kan ju bevisas lika lite som motsatsen.

Tänk er in i det som hände; så fort samlingen lastats in i Nathorst-Böös bil så hade han full kontroll över den och var samtidigt den ende som visste vad den innehöll. Han kan ha behållit allt mellan 0 och 99%, och det är aldrig någon annan som kunnat veta vilket. Var han nu helt ärlig och lät hela behållningen gå tillbaka till Sundsvall så begick han ändå ett mycket grovt misstag; han tänkte inte på att skydda sitt eget anseende. Han skulle givetvis ha sett till att han hade vittnen på all kontakt han hade med samlingen. Då hade det inte blivit något snack efteråt. Misstankar kan tyvärr vara lika efterhängsna som fällande domar och Sundsvallsborna var i alla fall övertygade om att man blivit grundlurade.

Nu gällde detta ett museum, men det skulle lika gärna kunna hända, och har dessvärre även hänt, ett dödsbo. Ett av våra starkaste försvar för att vi samlare ofta lägger ner tämligen stora belopp i våra samlingar är att vi bygger upp ett värde som finns till godo för våra anhöriga den dagen då vi är borta. Men hur många gamla samlare är det inte som lämnar stora samlingar efter sig, men inte en enda rad om hur deras okunniga anhöriga bäst ska förvalta samlingens värde. Risken är då stor att de anhöriga lyssnar alltför mycket på någon ”rådgivare” som råkar komma förbi, och i värsta fall kan det bli lika illa som för museet i Sundsvall. Kanske en tanke som är värd att komma ihåg för många.

Så har då Philea haft sin annorlunda auktion och jag kan tänka mig att arrangörerna står där med tämligen blandade känslor. På plussidan är ju att man fick det att fungera trots endast ett 20-tal besökare i lokalen. Bitvis också rätt bra priser, men samtidigt blev det ca 14% osålda objekt, vilket är väldigt mycket.

Phileas teknik är inte anpassade för en sådan här situation. Den är anpassad för en fullsatt auktionssal där skriftliga bud och telefonbud inte är mer än en utökad service. Nu blev det tvärtom och då krävs ett modernt online bid-system.

Inte desto mindre så blev det åtminstone 1 präktigt rekord: det nya prisrekordet för ett nödmynt lyder nu på 46000 kr + 21% = 55660 kr!

Det är det bästa kända exemplaret av felstavningen IVPITLR och det är förmodligen bättre än alla okända ex också. Kvalitén håller inte riktigt de 01/0 som Philea ville ha det till, men väl 01 som angavs på Ahlström 25 (1982). Men kvalitén spelar mindre roll när det är bästa exemplaret det handlar om.

Många ruskar kanske på huvudet åt prisbilden, men jag tycker inte att det är så konstigt. Kopparmynt i hög kvalitet är i sig självt en bristvara och här handlar det om en raritet i en unik kvalitet. Klart att många vill ha den.

Jag började fundera över hur många budgivare som var med på MISABs senaste webbauktion (nr 25) som gick så bra och när tanken väl är väckt så finns det ingen annan råd än att ta reda på saken om man ska kunna sova. En bra sak med dessa webbauktioner är att det faktiskt går att räkna antalet. På en liveauktion går det ju inte eftersom folk kommer och går hela tiden, och man kan inte ens vara säker på att alla utkvitterade budspadar blivit använda. Och dessutom tillkommer ju skriftliga bud och telefonbud.

I vilket fall så kom jag fram till att det var 136 olika budgivare som gjorde upp om 270 objekt. Alla var dock inte lika motiverade och det var faktiskt bara 83 stycken som köpte något. Man kan också se olika strategier; en del hade sett ut något eller några få objekt och dessa köpte man oavsett priset; andra var med och ”fiskade” lite varstans men köpte bara när priset blev humant. Även om jag redan vet att det är så det fungerar så är det fascinerande när man ser det så tydligt.

Det har alltid spekulerats en hel del om hur stor samlarkåren egentligen är. Tyvärr går det aldrig att få något riktigt svar på den frågan eftersom antalet hela tiden ändras. Det enda vi med säkerhet kan veta är att antalet för närvarande är tillräckligt för att trycka upp priserna på åtminstone de intressantare objekten. Om så är fallet även om 10 år återstår att se.

Så verkar det då som att Philea trots allt tänker försöka genomföra myntauktionen den 2/5. Häromdagen fick vi ett mail som innehöll 13 punkter med regler och rekommendationer för hur detta ska genomföras. Viktigast är nu att alla som vill gå på visningen måste boka tid och man måste anmäla i förväg om man tänker vara med på auktionen. Utöver detta så räknas de flesta officiella rekommendationerna upp: hålla avstånd, tvätta händerna, bära munskydd osv.

För de flesta av oss från den så kallade ”landsorten” så känns ändå en myntauktion i Stockholm, hur bra den än är, inte tillräckligt angelägen för att man i dagens läge kan överväga ett besök. Så jag förmodar att det blir Stockholmsborna, som ju redan är på plats, som får hålla fanan högt även för oss andra. Men jag hoppas innerligt att någon förevigar det hela med bilder på den munskyddsbärande församlingen.

För oss som inte vill vara med på plats utlovas bättre möjligheter för både telefonbud och skriftliga bud. Man får väl se det hela som lite av ett experiment på en kombinerad live- och anbudsauktion, och det ska bli mycket intressant att se vilka priser det blir. Kanhända så kan man inte utläsa några skillnader alls mot en vanlig auktion, och då får vi naturligtvis gratulera Philea till ett riktigt beslut. Den som lever får se.

MISAB å sin sida har flyttat fram liveauktionen till i september och ersatt den med ett antal webbauktioner. Auktion 24 gick mycket bra och nr 25 som pågår just nu verkar också ha kommit igång ordentligt såhär ett dygn före avslut. Personligen gillar jag dock inte den här typen av auktioner där avslutet blir framflyttat om bud läggs i slutminuten. Om man är intresserad av flera objekt i följd så är det så lätt att något hinner avslutas medan man är mitt i en budstrid någon annanstans.

Jag hoppas att det går bra för både Philea och MISAB, men inte FÖR bra. Det vore ju inte så roligt om man kommer på att det är mer ekonomiskt med webb- och anbudsauktioner än med live auktioner. För ”eremiter” som jag själv är liveauktioner några gånger per år ett nöje som jag inte gärna vill vara utan.

Som en del redan uppmärksammat så har jag öppnat upp Karl X Gustavs raritets– och typsidor. Lämplig sysselsättning i pandemitider kan man tycka. Jag har definitivt inte haft tråkigt som IngemarS oroar sig för att vi har.

Myntningen under Karl X Gustav var mycket sparsam och man kan egentligen inte säga att det finns någon mynttyp som är ”vanligt förekommande”. Allt är givetvis relativt, men det har hållits många myntauktioner där det inte sålts ett enda mynt från perioden. Bland Riksdalrar, 2 Mark med sveakronor och 1/4 Öre finns visserligen inga rariteter, men det flödar inte över av dem heller. De riktiga rariteterna hittar vi dock bland guldmynten, 1 Mark, 1 Öre 1659, plåtmynten samt kastmynten.

Även om jag inte har ”tråkigt hemma” så var det ju en missräkning att MISAB 34 blev framflyttad. Uppriktigt sagt så tror jag inte att det blir så många besökare om auktionen hålls sista veckan i maj heller. Och Philea tror på att hålla auktion redan i början av maj, vilket i dagsläget verkar överoptimistiskt. Själv tror jag att vi får vara glada om auktionerna i höst går att hålla som planerat.

Det började med att jag skulle göra en raritetssida om multipelriksdalrarna som präglades med anledning av Karl X Gustavs begravning 1660. Vilken valör dessa mynt har har varit ett stående problem för auktionskatalogförfattare genom åren och man har angivit 2 1/2 Rd, 2 2/3 Rd respektive 2 3/4 Rd. Osäkerheten angående valören hade dock det goda med sig att man oftast angav vikten, vilket är till god hjälp om man vill identifiera ett visst mynt.

Av Bengt Hemmingsson fick vi i SNT 2005:1 veta att valören egentligen skulle vara 3 1/6 Riksdaler och att den präglades i 6 lod, dvs 78,9 g. Detta stämmer också mycket väl med de flesta av de i dagsläget kända exemplaren som har en medelvikt på 78,5 g. Några exemplar med de avvikande vikterna 74,5 g resp 64,2 g finns dock, men dessa härrör förmodligen från senare präglingar.

Det Hemmingsson inte gav något svar på var varför man valde en så udda valör och varför de skulle vara så ”lätta” som 78,9 g. Enligt rådande myntordning skulle riksdalervikten nämligen vara 28,77 g vilket gör 91,1 g för 3 1/6 Riksdaler. Och det under en tid när metallvärdet skulle vara detsamma som valören.

Dessa funderingar fick mig att vilja titta närmare på vikterna för Karl X Gustavs övriga kastmynt också, och det utmynnade så småningom i nedanstående tabell.

	Rätt vikt gram	Vägd vikt medeltal i gram	Antal	%
3 1/3 Riksdaler (begravn.)	91,1	78,7	6	86
1 Riksdaler (ordinarie)	28,77	28,96	24	101
1 Riksdaler (begravningen)	28,77	27,05 och 28,24	2	96
2/3 Riksdaler (begravningen)	19,18	17,28	19	90
1/3 Riksdaler (begravningen)	9,59	8,67	26	90
2 Mark (ordinarie)	10,4	9,95	95	96
2 Mark (kastmynt)	10,4	10,26	38	99
4 Mark (kastmynt)	20,8	18,33 och 20,14	2	92

”Rätt vikt” är det som myntordningen föreskriver och ”vägd vikt” är det verkliga utfallet när man tar medeltalet på ett antal befintliga mynt. ”Antal” är givetvis antalet exemplar som ingår i det vägda medeltalet. Procentkolumnen visar hur mycket det vägda resultatet avviker från den ”rätta vikten”. I två fall finns bara 2 kända vikter och där redovisas dessa i stället för ett medeltal.

Läs och begrunda! Här hittar man alltså ytterligare frågetecken; varför stämmer kastmynten med riksdalervalörer så dåligt med myntordningen och varför stämmer kastmynten i 2 Mark bättre än de ordinarie präglingarna gör? Jag har inga svar, men jag vill gärna veta. Förhoppningsvis skriver någon en lärd avhandling i ämnet i SNT någon gång. Det ser jag framemot!