Som en del redan sett så publicerade jag raritetssidorna för Kristinas mynt härom dagen. 78 rariteter med max 15 kända ex. Av dessa är 11 ”omöjliga” att hitta på den privata marknaden och kvar blir då 67 nya sidor att hålla ordning på. Den här gången har jag roat mig med att undersöka vilka samlare som kommit längst med sina Kristinasamlingar, dvs figurerar i flest provenienskedjor på raritetssidorna. Resultatet är intressant och kanske lite förvånande.

Nu ska det klart sägas att jämförelsen inte är rättvis eftersom alla samlingar inte är lika genomlysta. För att ta några ytterligheter så vet vi ju det mesta om Ottar Ertzeids samlande, men för Åke Järnum finns det ingen förteckning. Där är man helt hänvisad åt Sten Törngrens anteckningar om mynt som han och Schmitz köpt ur Järnums samling. Detta gör ju den höga siffran för Järnum än mer imponerande.

Det faktum att Törngren hamnade i topp kräver också en ytterligare analys. Om man räknar åt andra hållet och ser hur många rariteter som Törngren och Svensson saknade så är dock ordningen snart återställd. När de 11 ”omöjliga” mynten är borträknade så saknade Svensson 12 rariteter och Törngren 17. Skillnaden beror på att Törngren mer än någon annan gillade att variantsamla även bland rariteterna och det är på många sidor som han har ägt både 2 och 3 mynt. Det kunde Svensson också ha fast i mindre omfattning. I sammanhanget är det rätt kul att kunna nämna att Svensson faktiskt ägde 3 exemplar av Göteborgsöret 1635 med årtalet i omskriften, vilket så sent som igår var känt i endast 2 ex! Det ska också sägas att han även ägde några av de nämnda ”omöjliga” mynten, vilka numera finns i KMK:s samlingar.

Detta förtar dock inte Sten Törngrens prestation nämnvärt. Han ”dammsög” i princip marknaden på 1980-talet och det är ju bara att titta i katalogen från Londonauktionen för att se hur väl han lyckades. 185 nummer av silvermynt bara från Kristina och det är ju långt ifrån allt han ägde under årens lopp. Inte desto mindre så har jag ändå upptäckt några luckor i hans samlande; jag har exempelvis inte kunnat hitta någon riksdaler 1653 och inget öre 1633 med voluter. Min gissning är dock att han ägde dem också även om det gått mitt väderkorn förbi.

Jag satt och läste Bengt Hemmingssons artikel ”Ännu en 10 Daler sm 1644?” som publicerades i Samlad Glädje 2009. En mycket intressant artikel som belyser problemen som kan uppstå vid all proveniensforskning där bilder saknas. Men nu var det inte det som jag tänkte skriva om denna gång utan en liten passus där Hemmingsson i förbifarten nämner att Carl Reinhold Berch var så skeptisk till plåtmyntens likvärdighet som betalningsmedel, jämfört med de ordinarie mynten, att han inte ens nämner dem i sin beskrivning över svenska mynt och medaljer som utkom 1773. Varför då? tänkte jag.

Tja, efter att frågan fått rassla runt på hjärnkontoret ett tag så kom jag fram till att åtminstone de högre valörerna kanske inte användes som betalningsmedel särskilt ofta. Finessen med mynt är ju att de ska användas vid betalning av varor och tjänster. Det är mycket möjligt att inte ett enda exemplar av 10 Daler SM någonsin fick den funktionen. Enligt Tingström ska man 1644-1646 ha sålt 21317 stycken till utlandet där de definitivt inte fungerade som betalningsmedel. Och betalt fick man i guld och silver! Så egentligen är det kanske rättare att betrakta 10 Daler SM som en kopparplåt med en inpräglad prislapp på. En prislapp som dessvärre blev inaktuell tämligen fort; redan 1646 hade kopparpriset ökat så att 20 kg var värt 12 Daler SM.

Vad gäller de lägre valörerna så gick ju även där väldigt mycket på export, men man kan inte utesluta att till och med en 8 Daler SM någon gång användes som det var tänkt, som betalningsmedel.

MISABs 35:e auktionskatalog damp ner i postlådan igår och det är tämligen fullmatad läsning. Jag har inte hunnit med mer än att bläddra lite i den ännu, men jag har i alla fall hunnit se att en stor del av mynten, kanske rent av stommen i hela katalogen, kommer från Ove Karlsson samling.

Som många redan vet så var Ove verkstadsägare och myntsamlare från Gävle, och under de senaste 30 åren byggde han upp en av nutidens absolut största samlingar av svenska mynt. Han samlade efter SM-boken och ville ha alla nummer som var förtecknade där. Av rena kostnadsskäl var det givetvis lite glest bland de dyraste mynten och plåtmynt samlade han inte på alls, men annars hade han kommit längre än någon annan jag känner.

För mig är det en självklarhet att en samling av den här digniteten ska dokumenteras för eftervärlden som ett bevis för en storslagen numismatisk livsgärning. Det tragiska är dock att nu när samlingen börjar säljas så sker det helt anonymt och Oves namn verkar inte nämnas alls i katalogen. I det fallet ska dock ingen skugga falla över Dan Carlberg och MISAB eftersom dessa inte har något annat val än att följa inlämnarnas önskemål. Jag måste ju själv vara försiktig med vad jag skriver på min hemsida, så jag vet hur det är. I fallet Ove Karlsson har jag dock inga andra förpliktelser än mot Ove själv och jag är mycket väl förtrogen med hur han ville ha det. När jag publicerat nya raritetssidor så var nämligen Ove alltid den förste som ringde och ville komplettera med sina egna mynt. Hade jag redan en bild så behövdes ju bara info om var han köpt myntet och i annat fall så skickade han en bild. Det blev med tiden rätt många sådana kontakter och även om vi kan ha missat något mynt så är alla hans rariteter från Karl XII och framåt med på mina raritetssidor.

Jag minns mycket väl sista gången vi talades vid på telefon. Det var i slutet av augusti 2019 och vi hade gått igenom Karl XI:s högre valörer och han lät som alltid lika glad och hurtig; “Nästa gång går vi igenom 2-markerna”! Nu blev det aldrig någon “nästa gång” eftersom han, till stor sorg för alla oss som kände honom, dog i skelettcancer någon dryg månad senare.

Även om vi nu aldrig kommer att få se hela omfattningen av Ove Karlssons samling så kommer jag i alla fall att jobba med en förteckning över hans viktigaste mynt, hans svenska rariteter. Förmodligen blir den aldrig helt komplett, men med lite hjälp från mina och Oves gemensamma vänner så lär jag nog nå ganska långt. Det tycker jag att jag är skyldig honom.

Förra helgen anordnade Sveriges Numismatiska Förening (SNF) sitt, på grund av pandemin, framflyttade årsmöte i Linköping. Närvarande var 8 styrelseledamöter (inklusive suppleanter) och 4 vanliga medlemmar. Den låga närvaron kan naturligtvis delvis förklaras av rädslan för coronaviruset men den som läst Leif Skarps inlägg i Myntbloggen kan nog ana att en del nog även beror på att styrelsen inte ansträngt sig så mycket för att göra mötet attraktivt. Det Leif dock inte skrivit något om är att medlemmarnas intresse att åka på SNF:s årsmöten i stort sett alltid är lågt, oavsett program.

Av skäl som jag inte tänker gå in på här så förekom det så sent som i somras en hel del oro i SNF:s medlemskår. Folk talade bland annat om att skicka in en skrivelse och kräva ordförandens avgång. Andra skulle visst säga upp sina medlemskap. Enligt min mening är dock dylika viljeyttringar totalt bortkastade eftersom de är bortglömda fortare än bläcket hinner torka på papperet de är skrivna på. Det enda sättet att effektivt göra sin stämma hörd i en förening är att åka på årsmötet och använda sig av sin rösträtt. Dit åker man dock inte och det är fullständigt obegripligt.

Själv hade jag lämnat in en motion till årsmötet och åkte dit för att tala för den. Grunddragen i motionen var taget ur mitt blogginlägg ”Krävs det en stadgeändring i SNF?” och den utmynnade i förslaget att ge styrelsen i uppdrag att se över stadgarna för att skapa en bättre medlemsdemokrati. Styrelsen ansåg dock att ett större medlemsengagemang inte nödvändigtvis kräver en stadgeändring och eftersom det uppenbarligen inte finns tillräckligt många engagerade medlemmar så röstades motionen ner.

Inspiration till motionen fick jag från en annan ideell och landsomfattande förening; SRB-föreningen har ca 1000 medlemmar och är väl förankrad i 23 lokala klubbar från Skåne i söder till Norrbotten i norr. Klubbarna väljer årligen sina ombud till föreningens årsmöte och självklart är det föreningen som betalar ombudens årsmöteskostnader. Trots att de ca 25 ombuden är de enda som har rösträtt på årsmötet så är det sällsynt att det är färre än 100 medlemmar som är anmälda till årsmöteshelgen. För oss inom SRB-föreningen är det här tingens naturliga ordning, men inom numismatikens underbara värld så verkar det vara tankar som aldrig tidigare blivit tänkta.

Det jag reagerat på inom SNF är att man, trots sin nuvarande storlek, fortfarande har stadgar som bäst lämpar sig för en liten lokal förening. Resultatet av detta blir ofrånkomligt att föreningen inte har ett fungerande årsmöte. Styrelsen anser sig kontinuerligt arbeta för ett större medlemsengagemang, men oavsett vilken tidsperiod man jämför med så har man inte lyckats särskilt bra. Ett fungerande årsmöte ska fungera både som bollplank och kontrollorgan, men eftersom styrelsen helt styr årsmötet så blir det intet av detta.

Föreningen har heller ingen förankring någonstans; inte i medlemsleden och nu när man bränt broarna med KMK så har man det inte heller i museivärlden. Och slutligen: eftersom styrelsen styr årsmötena så väljer man också i praktiken själva in vilka som ska sitta i den egna styrelsen. Är det bara jag som blir upprörd av detta?

Så har man då prövat på den här nymodigheten som kallas ”LIVE-bidding” och det är ju alltid kul att ställas inför något nytt. Ett lätt och smidigt sätt att ruinera sig ifall man inte ser upp. Påminner en del om nätkasinon i det att det är så lätt att trycka på budknappen. När man sitter i auktionslokalen så blir man i alla fall trött i armen av att hålla upp spaden länge…

Dan Carlberg är med all rätt lyrisk över resultatet på auktionen, men myntet har två sidor och jag och många med mig är inte alls på humör för lyrik. De flesta av oss är trots allt inte så roade av höga priser på mynt vi vill ha. Nedan en lista på de mest iögonenfallande nya prisrekorden på dukaterna som såldes, jämfört med de tidigare rekordnoteringarna för samma årtal. Kan även kallas ”en lista över de guldmynt som mest överskridit sitt bästförepris”. 😉

Självfallet skulle man kunna göra en liknande lista även för silvermynt, men där har jag aldrig kommit mig för med att göra några rekordnoteringar.

Jag har hört ryktas att vissa inlämnare, efter vårens framgångsrika nätauktioner, krävt att deras mynt ska säljas på nätet, men jag tror inte att de får något mer betalt om man gör så. I min egen privata lilla analys av MISAB webb 28 kom jag fram till att de som drev upp priserna mest var folk som sällan eller aldrig missar en liveauktion. Samma sak med listan ovan; de flesta mynten där, eller kanske alla (har inte full koll), vanns av bud från auktionslokalen. Visst är det fler budgivare på webbauktionerna, men det verkar inte vara fler köpare.

Det känns som att vi står i ett vägskäl just nu när det står mellan liveauktioner och webb. Den här kombinationen som prövades på helgens auktion tror jag inte är gångbar i längden eftersom tempot blir för lågt. Man skulle bli tvungen att halvera antalet objekt på sådana auktioner för att hinna med allt på en helg. Att sluta med liveauktionerna vore också förödande eftersom de är en av våra viktigaste träffpunkter, där så mycket annat än bara auktionen hinns med.

Det skulle behövas en större analys där man simulerar hur prisbilden skulle sett ut om alla bud från budgivare som aldrig åker på liveauktion tas bort. Det är bara MISAB som kan göra en sådan analys eftersom det bara är de som har alla uppgifter om budgivningen. Jag hoppas att man gör det!

Jag trodde i min enfald att jag kommit till vägs ände när det gällde 1754 års riksdalrar, men ack vad jag bedrog mig. Förra gången jag hade ämnet uppe till behandling visade jag hur man känner igen varianten med gs F under bilden, trots att F:et är svagpräglat. Och dessutom berättade jag om den nyupptäckta varianten utan gravörssignum. Nu måste dessvärre delar av detta rivas upp. Men vi börjar väl från början:

Det användes 3 porträttstampar 1754:

1. Varianten med gs F på fältet under porträttet. Det är samma åtsidesstamp som användes i större skala 1753. RRR
2. 1754 års 1:a åtsidesstamp som har gs F på halsavskärningen. Vanligt förekommande.
3. Variant som främst känns igen på den långa rosettsnibben. Det var också denna som vi inte kunde hitta något gravörsignum på. RRR

I ”vi” ingår i första hand Roger Jonsson med vilken jag brukar diskutera dylika spörsmål. Anledningen till att vi inte kunde hitta något gs på variant 3 visade sig vara att vi förfogade över för dåligt bildmaterial. Inte ens webbilden från MISAB 20 räckte till. När det nu dök upp ett 3:e exemplar på MISAB webb 28 blev läget annorlunda. Där kan man nämligen zooma in rätt mycket med väl behållen upplösning. Enligt min mening enda fördelen med de där webbauktionerna.

Bengt Svensson hade 2 exemplar 1754 som båda beskrevs som ”gs på halsavskärningen”, den ena på webb 26 och den andra på webb 28. Bilden till vänster visar den ”traditionella”, vanliga varianten och till höger har vi varianten med lång snibb. Vi måste nog acceptera att båda har något på halsavskärningen som inte kan tolkas som något annat än ett gravörsignum. Det existerar med andra ord ingen variant 1754 som saknar gs.

Det finns dock en rolig sida också med den här historien. Variant 3 användes nämligen i liten skala även 1755. Där har jag bara 1 bild (Ahlström 64) och den är definitivt för dålig för att se några små detaljer, men åtsidan är stampidentisk med variant 3 ovan och då bör det ju finnas ett gs även där.

Riksdaler 1755 med gs F på halsavskärningen är definitivt en variant som måste skrivas in i alla framtida SM-böcker!

Jag fick ett rätt roligt mail på kvällen efter den sista auktionen som löd:

Ja, jag håller med, det var rätt chockerande höga priser emellanåt, och det man gärna vill veta är hur stor prisökningen är och vad den beror på. Tyvärr är det nästan omöjligt att svara på dessa frågor eftersom man inte har något enhetligt att jämföra med. En del av sanningen har jag fått fram genom att jämföra med priser på tidigare försäljningar. Jag har hittat 30 st jämförbara mynt på webb 26, och 28 st på webb 28; jämförbara såtillvida att samma variant i samma kvalitet även såldes på MISAB 33 i höstas. Anmärkningar i övrigt på enskilda mynt har jag inte tagit hänsyn till, men detta får man anta tar ut varann när man har ett någorlunda stort jämförelsematerial. Resultatet blev i alla fall att priserna blev 4% högre på webb 26 jämfört med i höstas och det blev 24% högre på webb 28. Totalt kostade dessa 58 objekt ca 79000 kr (454000 – 375000) mera nu än på MISAB 33. (Provisionerna är ej medräknade i priserna)

En generell prishöjning på 24% på mindre än 9 månader är förvisso imponerande, men då ska man ändå ha i minnet att det här i första hand gäller vanligt förekommande mynt, i normalkvalitet, som återkommer på var och varannan auktion. Det är alltså inte mynt man går ”all in” för att bli ägare till. Exempelvis så tillhör Karl XV:s caroliner 1868 och 1869 de vanligast förekommande svenska mynten överhuvudtaget och man kam köpa ett toppex för under 5000 kr i princip när som helst. Ändå såldes en 1869:a i mellankvalitet för 8000 kr + provision nu på webb 28.

Intressantare vore om man kunde göra en likadan jämförelse på rariteterna, men dessvärre är ju en av kännetecknen på rariteter att de inte förekommer så ofta till försäljning. Av Bengt Svenssons 80 rariteter har jag bara hittat 7 mynt (alla på webb 26) där det finns jämförbara försäljningar under de senaste 3 åren. I genomsnitt har dock priset på dessa nästan 3-dubblats (282% för att vara exakt). Där kan exempelvis en 8 Mark 1665 i kvalitet 1+ nämnas som på MISAB 25 kostade 11500 kr, men som köparen på webb 26 fick betala 38000 kr för ett likvärdigt ex.

Nedan ytterligare ett antal exempel på tydliga prishöjningar

Vad detta beror på är ännu svårare att svara på. Jag har försökt titta lite på vad olika budspadar och alias köpte, men har inte hittat något anmärkningsvärt. Det verkar mest som att alla spekulanter vaknade på morgonen och bestämde sig för att ”nu ska det bli prisrekord”! Eller också ska man kanske göra som vanligt nu för tiden och skylla på coronan. Kanske var det insparade semesterpengar som kunde användas till mynt i stället. Den teorin är väl lika god som någon annan.

Intressant i sammanhanget är också att antalet aktiva budgivare gått ner något jämfört med webb 26.

Tja, något ytterligare i detta ämne har jag väl inte att förtälja. Var och en får väl dra sina egna slutsatser. Om det nu finns några att dra.