Felix Schlessinger var en tysk mynthandlare som anordnade myntauktioner i Berlin, Charlottenburg och Amsterdam under åren 1928-1938. Tydligen var han även en mycket ordningsam herre som noga noterade ALLT numismatiskt som var värt att komma ihåg. Bland annat förde han statistik på auktionsförsäljningsrekord på europeiska mynt, med inte bara priser utan även säljare och köpare när han hade uppgifter om detta. När han började med detta är oklart, men han började arbeta hos Leo Hamburger i Frankfurt redan 1911 så de första anteckningarna kan ha gjorts redan då. Klarare är dock att registreringen fortgick ända fram till hans död under andra världskriget. Det var emellertid inte slut med detta eftersom registreringen fortsattes av hans son Max Schlessinger (som under kriget flydde till USA och bytte namn till Mark Salton) under hela 1940-talet och som jag fattat det mesta av 1950-talet.

Igår, den 18/9, såldes Mark Saltons bibliotek på Kolbe & Fannings auktion 161. Som auktionens sista lot bjöds detta Auktionsregister, inbundet i 7 volymer, ut för utropet 3250 USD. Jag var väldigt intresserad men det är ju svårt när man inte kunnat besikta varorna och säkert vet om det verkligen är något man vill ha. Efter att ha funderat ett tag så lade jag ändå ett bud på 4000 USD, vilket alltså är runt 40000 kr efter provisionspåslaget. De flesta tycker väl att jag är vrickad som är beredd att betala så mycket för ”grisen i säcken” och jag får väl erkänna att mina egna tankar också gick åt det hållet.

Nu är jag uppenbarligen inte den enda med min speciella bokstavskombination och mitt bud stod sig slätt mot budgivarna i auktionslokalen. Slutpriset blev det synnerligen respektingivande 35000 USD och det var naturligtvis mer än jag i mina vildaste drömmar skulle varit beredd att betala.

Nåja, det blev inget köp för min del, men jag har pengarna kvar och jag kan i alla fall skryta med att jag hade högsta budet under några dagar. Det är inte det sämsta!

Jag har fått en del kommentarer på senare tid att jag inte har bloggat på länge. Anledningen har helt enkelt varit att jag inte tyckt mig ha något att skriva om. Kanske blir det en ändring på det nu när jag på bara några dagar fått auktionskataloger på postlådan från Kolbe & Fanning, Solidus och MISAB. Man måste ju som bekant bli inspirerad för att göra något kreativt.

Annars jobbar jag på som vanligt, dock i det fördolda, med min hemsida och för närvarande är det Gustav II Adolfs mynt som jag grävt ner mig i. Mycket intressant för det mesta, men det finns ett undantag; hammarpräglade klippingar måste väl ses som guds straff för ogudaktiga numismatikers och myntsamlares samlade synder. I SM-boken ser det nog så lätt ut när man inte brydde sig om (eller ens kunde) att göra uppdelningen mellan Säter och Nyköping. Sedan var det då en del nördar på 1980- och 1990-talet som störde sig på det där och ville ha mer ordning. Och för att lyckas med det fick man gå ner på punsnivå och undersöka ett oräkneligt antal okristligt dåliga präglingar. Ta myntet nedan som exempel!

Enligt MISAB 35 lot 195 så är det här en ½ Öre 1625 från Nyköping. Valören ser man ju på vikten (13,83 g) och årtalet kan man faktiskt utläsa (vilket inte är någon självklarhet), men hur ser man att det är Nyköping? Jag kan i alla fall inte se det och känns inte tillräckligt intresserad för att lära mig heller. Jag är nämligen så funtad att om jag ska lära mig något så litar jag inte riktigt på att mina föregångare verkligen har dragit alla slutsatser rätt och därför är jag ju tvungen att göra hela deras arbete en gång till. Och därtill förmodligen helt i onödan eftersom sannolikheten är stor att jag inte kommer att hitta något att anmärka på. Mycket bättre då att lita på det som är skrivet och satsa sina egna resurser på sådant som ingen annan brytt sig om tidigare.

En sak vet jag i alla fall med säkerhet och det är att den överväldigande majoriteten av hammarpräglade klippingar präglades i Säter. Nyköpingspräglingar är ytterst sällsynta och många av dem bör därför finnas med på mina raritetssidor. Problemet är bara att det är så svårt att lokalisera dem eftersom de i de flesta kataloger göms bland Säterpräglingar under sm 110, 112, 114, 117 och 119. Det får bli så att jag tar med dem som kommer i min väg helt enkelt. Även om resultatet blir osäkrare än vanligt så åstadkommer jag i alla fall en lägstanivå av kända ex och det är alltid något.

För att avsluta med något helt annat så såg jag att det nu på MISAB 37 i oktober kommer att säljas en 2 Dukater utan årtal som präglades till kungens begravning 1634. Trevligt att se sig själv som referens där och det känns inte så roligt att jag kommer att förstöra alltihop. Jag har nämligen gjort en ny förteckning över begravningsmynten som bättre passar in i mina övriga typsidor. Nu lär det väl bli en del ändringar framöver vad gäller referenser i alla fall eftersom både Delzanno och Hemmingsson/Carlberg/ Wijk naturligtvis också har begravningsmynten med. En sak ingen kan ta ifrån mig är dock att i min förteckning är det bara att klicka på en länk för att se det aktuella antalet kända ex. 😉 Vill dock påpeka att dessa raritetssidor är mycket preliminära än så länge. Exet i MISAB 37 lägger jag exempelvis inte in förrän jag har tillgång till en bra bild från Numisbids.

Ha det gott

Annons

Myntmässan i Stockholm är ett gemensamt arrangemang av Myntauktioner i
Sverige AB (MISAB) och Sveriges Mynthandlares Förening (SMF).
I samband med MISAB:s auktion lördagen den 2 oktober anordnas dagen
efter på söndagen den 3 oktober myntmässa på Hotell Sheraton.
NUMISMATICA planeras som ett årligt event med start 2021 och kommer att
avhållas varje höst i samband med MISAB:s kvalitetsauktion. Arrangörerna
hoppas därmed på synergieffekter där auktion och mässa samma helg ska
dra en större publik till båda eventen. Det finns goda boende- och
parkeringsmöjligheter både på Sheraton och närliggande hotell. Rabatt
till besökare och utställare ordnas på boendet, bokning kommer att ske
med bokningskod. Rabatten ej fastställd ännu, återkommer om detta.

CORONA fas 4
Om utvecklingen blir fortsatt postiv kan vi förvänta oss att i stort
sett alla restriktioner hävs under september månad och därmed inga
begränsningar angående antalet samtidiga besökare i lokalerna.

Mässkoordinator och bokningar
Roberto Delzanno, roberto@delzanno.se, 0708-865008 (bordsbeställningar
görs till mig)

Tid och plats
Hotell Sheraton, Tegelbacken 6 i Stockholm, söndagen den 3 oktober 2021.

Öppettider
– Öppet för allmänheten kl. 11.00-16.00, biljettpris 60:-
– Insläpp för utställare från kl. 8.00

Länk till mässans hemsida

—
Roberto Delzanno Mynthandel

I april såldes på Katz Coins e42 ett tidigare okänt ex av Kristinas 1 Öre 1641 i koppar. Kvalitén var satt till ”almost UNC” vilket gjorde att det hamnade högst upp på min raritetssida. Lustigt nog säljs ytterligare ett tidigare okänt ex om några veckor (bilden ovan); av samma firma och dessutom i ännu bättre kvalitet. Det är lite märkligt men inte så ovanligt att rariteter dyker upp i stim på detta sätt.

Katz Coins e44 som går av stapeln den 18-20 juni är även i övrigt en riktigt bra auktion för oss svenskar.

När man jobbar med en hemsida som min så har man i princip 2 olika format att välja. Det ena är att man gör en ”sida” och när man publicerar den så har man fortfarande kvar att välja hur den ska visas. Endera lägger man upp den i menyn eller också lägger man en länk på en sida som redan finns i menyn. Själv tycker jag att länksystemet är smidigast eftersom jag då kan göra exempelvis raritetssidor för en hel regent färdig innan jag visar upp det för allmänheten.

Det andra formatet är att skriva ett ”inlägg” och detta visas direkt i bloggen när man publicerar det. I förrgår råkade jag publicera en raritetssida som ett ”inlägg” och detta visades då på bloggen vilket inte var meningen. Eftersom jag inte upptäckte misstaget förrän idag så är det dessutom ett antal läsare som sett det och jag tyckte det var lika bra att på detta sätt tala om varför jag nu tagit bort det. Ja, jag håller alltså på lite grann med Gustav II Adolfs rariteter, men det är ännu långt ifrån att vara färdigt. Har bara gått igenom Ahlströms kataloger ännu och håller som bäst på att samla bilderna på rariteterna. Allt tar sin tid och jag räknar nog inte med att vilja visa upp dessa raritetssidor förrän någon gång till hösten. Om nu inte pekfingret slinter på tangenterna igen och det dyker upp fler oplanerade blogginlägg…

I dessa dagar då Roberto Delzanno lagt ribban på en ny höjd för hur en redovisning över svenska mynt ska se ut så kan det vara kul att gå tillbaka och titta på en tidig föregångare. 1894 utgav Daniel Holmberg ut den lilla skrift som bilden visar och bildformatet råkar vara så att boken får ganska exakt naturlig storlek när man ser den på datorn. Boken innehåller 60 sidor, vilket då ska jämföras med Delzannos mastodontverk på över 1300 sidor.

Vad får man då plats med på 60 sidor? Ja, som det lilla smakprovet visar så är det inte så mycket. Holmberg nöjde sig med att redovisa vilka årtal som varje valör blivit präglad och lite om sällsyntheten. Någon hänsyn till att det kanske är flera olika typer av samma valör och samma årtal tas som regel inte. Dukater med guld från Småland, Dalarna och Ostindien är dock redovisade var för sig.

I dag skulle en sån här liten årtalslista naturligtvis inte vara mycket att komma med. 1894 hade man säkert stor nytta av den eftersom det helt enkelt inte fanns någon bättre årtalsförteckning. Att kunskapen var begränsad även bland numismatiker bevisas av att Holmberg kände sig tvungen att 1899 ge ut ett tillägg med ytterligare 8 sidor. Anledningen var att han under de 5 år som gått fått in mängder av tips om mynt och årtal som han själv inte kände till. Bland de nytillkomna årtalen hittar vi exempelvis riksdalern 1653, alla tre markvalörerna 1642, ½ Riksdaler 1766 samt ädelforsdukaterna 1781 och 1784. Han fick då också tillfälle att ta bort en del mynt som han blivit övertygad om inte fanns, exempelvis 2 Mark 1720 (Ulrika) och ½ Riksdaler 1756.

Man skall inte förakta gamla referensverk eftersom de fyllde sin funktion på sin tid och om man läser lite mellan raderna så kan vi fortfarande lära en hel del av dem.

Som nog de flesta redan räknat ut så lägger jag ner en hel del tid med att sitta och jämföra myntbilder för att se om ett visst mynt redan finns på mina raritetssidor eller om det är ”nya” exemplar. Med övning kommer som bekant färdighet och det är inte så ofta nu för tiden som jag behöver inhämta någon annans åsikt. Det finns dock vissa årtal och valörer där jag och förmodligen alla andra får se oss besegrade. Man ser helt enkelt inga kännetecken som utmärker mynten. Främst gäller detta ringpräglade mynt i hög kvalitet och då speciellt småmynten som i alla kataloger är avbildade i naturlig storlek. Svårast är alltså 25- och 10-öringarna 1862 som endast i något undantagsfall har något särdrag som man kan känna igen i 2 eller flera kataloger. I övrigt får man nöja sig med att redovisa exemplar som man vet har legat i olika samlingar vid samma tidpunkt (exempelvis Bonde, Ekström, Schmitz, Smith och Svensson). Av nämnda 25- och 10-öringar har jag vågat mig på att slå fast 8 ”kända ex” vardera, men med tanke på antalet försäljningar så bör det rent statistiskt finnas ytterligare minst 4-5 ex av varje. Detta kan jag dock inte bevisa. Inte än i alla fall.

Äldre mynt är lättare eftersom det finns färre i hög kvalitet och framför allt så är de inte ringpräglade. Centreringen och randens utseende är av mycket stor betydelse när man ska identifiera ett mynt. Ibland kan det dock slå fel även då och jag ska visa några talande exempel:

Bilderna visar 4 olika exemplar av 1/2 dukat 1746 och uppifrån har de tillhört Ekström (sålt 1987), Bonde (såld 2010), Hagander (1986-2012) och PO Nordin (1970-1994). Det är alltså garanterat olika exemplar och ändå har de en särpräglad rand som är nära nog identisk. Skillnaderna skulle i vanliga fall kunna bero på skiftande bildkvalitet. Om ett av dessa skulle dyka upp utan proveniens på en auktion i nutid så skulle det vara mycket svårt att avgöra vilket det är.

1/2-dukaterna 1747 är inte ett dugg bättre; snarare då värre! Uppifrån räknat är det exemplar från Bonde (såld 2007), Nordin (1962-1985 och sedan till Hagander), Lars Brun Uppsala (1964-2011) och Otto Smith (såld 1977 och sedan till Schmitz).

Hur kan det komma sig att mynt av en viss valör och ett visst årtal kan se ut som om de blivit präglade i en ”pepparkaksform” och året därpå är det likadant men med den skillnaden att det då ser ut som att man använt en annan form. Om någon kan komma med en förklaring på den frågan, som i någon mån skingrar min förvirring kring dessa mynt, vore jag ytterst tacksam!

I likhet med så många andra myntsamlare har jag vant mig med att kontinuerligt gå in på CoinArcives för att se vad intressant som är till salu. Det är ett fantastiskt hjälpmedel och man får vara tacksam att man lever i en tid när sådant är möjligt. Jag köper dock nästan aldrig något; samlar i stället på bilder av rara svenska mynt. Dessutom sparar jag på länkarna till de auktioner som innehåller eller kan innehålla svenska rariteter. Eftersom jag ännu inte gjort raritetssidor från Gustav Vasa till Gustav II Adolf så kan jag ju inte riskera att glömma någon auktion där det finns någon raritet från den perioden.

Ändå är utfallet magert! De senaste 10 åren har i storleksordningen 4500 nya numismatiska auktioner hamnat på CoinArcives, men av dessa är det endast ca 330 som varit värda att spara (MISAB och Myntkompaniet är ej inräknade). När jag nu återigen gått igenom dessa 330 utländska kataloger för att söka efter Kristinas rariteter så hittar jag bara 10 försäljningar totalt. Detta kan då jämföras med att det på samma period anordnats 59 svenska auktioner med Kristinamynt där det sålts 109 rariteter. Jag gillar tabeller och i det här fallet blir det så här:

De svenska auktionerna är MISAB live (24 st), MISAB webb (16 st) och Myntkompaniet (19 st). Att det fattas en del MISAB-auktioner beror på att de endera anordnades före 2012 eller att de inte innehöll svenska mynt. Haganders auktioner finns inte med alls eftersom man ju kan diskutera om de var svenska eller utländska. Men de tre rara riksdalrar han hade skulle ändå inte ha påverkat uträkningen nämnvärt.

Nu gäller den här uträkningen enbart Kristinas mynt, men om resultatet är gångbart även för övriga regenter så betyder det att det krävs 60 utländska auktioner med svenska mynt för att man ska hitta lika många rariteter som i en normal svensk auktionskatalog. Det är beräkningar som denna som gett mig uppfattningen att man uppfångat 90% av raritetsförsäljningarna när man gått igenom de svenska katalogerna plus de bästa utländska, kanske runt 1000 kataloger totalt.

Nu ska man givetvis inte stanna där; man måste ju fortsätta med fler kataloger och på så sätt kapa ytterligare procentenheter och tiondelar. Till 100% når man dock aldrig hur många kataloger man än går igenom eftersom det alltid kommer att komma fram mynt som aldrig tidigare blivit sålda på en auktion.

Man ska också komma ihåg att försäljningar på utländska auktioner ibland kan utgöra rejäla fynd. Bland de där 10 försäljningarna jag hittade på CoinArcives fanns ett tidigare okänt ex av 2 Riksdaler 1649 som såldes på Classical Numismatic Group (CNG) auktion 105 i maj 2017. Det känns lite som lilla julafton när man i ett slag kan fördubbla antalet kända ex. På Künker 337 i somras såldes även en 2 Mark 1647 vilken utgör det bästa av de 3 kända exemplaren. Och ej att förglömma så återfann jag Lars Emil Bruuns exemplar av 4 Mark 1649 (sm 52a) på Spinks auktion i juni 2014. Det är sådana små guldkorn som gör min lilla hobby så givande.