Åtminstone för perioden 1604-1611 när han var kung. Det blev ett 70-tal raritetssidor även den här gången så man kan ju inte säga att rariteter är någon sällsynt företeelse. Många olika men få av varje.

Jag besväras av en efterhängsen skrivkramp för närvarande så jag ska inte säga så mycket mer. Gå in på sidorna i stället och känn er som hemma. Ni har väl det ni gör ett tag. Själv ska jag bekanta mig med Karl som riksföreståndare.

Jag börjar bli alltmer begeistrad över gamla myntkataloger, speciellt om de har blivit inbundna och är fulla av anteckningar. Man kan nog säga att det är mitt viktigaste samlarområde för närvarande. Detta har naturligtvis sin upprinnelse i min raritetsforskning och mina försök att få till långa provenienskedjor, men man kan även dra andra slutsatser av fullklottrade gamla kataloger. För att illustrera vad jag menar så har jag jämfört 3 kataloger enligt tabellen nedan.

Som synes fattas det köparnoteringar på en hel del nummer, men detta gäller främst medaljer samt mynt efter 1750. De svenska mynten fram till och med Fredrik är mycket noga bokförda. Adolf Fredrik och framåt var väl helt enkelt för ”moderna” mynt på den tiden. På Scharps auktion såldes exempelvis en 4 dukat, men man brydde sig inte ens om att tala om ifall årtalet var 1846 eller 1850.

Det första jag själv slogs av var antalet köpare på auktionerna. Att det skulle vara 57 köpare i samma lokal i Stockholm 1837 känns nästan osannolikt. Numera börjar väl MISABs köpare per auktion närma sig 200, om man inte redan överskridit det antalet, men vi har ju internet och snabba resemöjligheter. 1837 fanns det ju inte ens telefon och snabbaste färdmedlet var häst och vagn. Vi får nog anta att rätt många av buden kom via brev.

En annan sak värd att notera är att det nog skedde en generationsväxling bland myntsamlarna under dessa år. Av de 57 köparna på Westrings auktion fanns endast 7 kvar på Scharps auktion 1851, och det var endast 3 köpare som var med på alla tre auktionerna: KMK, Lunds Museum och Riksbanken.

1837 var Johan Scharp den obestridde kungen bland myntsamlare. Han köpte 191 nummer vilket i stort sett var 1/5 av mynten. Den som köpte näst mest var en numera bortglömd herre som hette ”Born” som kom upp i 104 nr. Inte heller KMK och Riksbanken var några små köpare vid denna tid; de kom upp i sammanlagt 135 resp. 103 nummer på de 3 auktionerna.

På Scharps auktion 1851 deltog bland andra 3 ”ungdomar” som senare kom att göra sig stora namn inom numismatiken; Olof Hallborg (36 år), Wilhelm Theodor Strokirk (28 år) samt Johan Otto Wedberg (25 år). Detta var kanske Wedbergs första större auktion och han köpte bara 1 mynt, en Riksdaler 1632. Än intressantare var kanske att det även var en viss ”Bonnier” som köpte 13 medeltidsmynt. Lite svårt att tänka sig att det skulle ha varit Isidor Adolf Bonnier som senare gjorde sig känd för att ha skapat den dittills största samlingen av Karl XI:s mynt; han var nämligen bara 3 år 1851. Att det skulle ha funnits en äldre Bonnier som också samlade mynt är helt nytt för mig och säkerligen även för de flesta andra. Man lär så länge man lever!

När jag gick i genom dessa auktionskataloger gjorde jag excell-ark där jag förde in alla köpare och vad de hade köpt. Döm om min förvåning när jag kom till sista sidan av Frölings katalog och hittar en uppställning som är nästan identisk med den jag just hade gjort. Min mani är alltså inte unik, det har funnits andra som lidit av samma bokstavskombination;-)

Skämt åsido så hette katalogens förste ägare Carl von Nackreij. Efter att ha googlat har jag bara hittat 1 person med det namnet som passar in och han föddes 1833 och dog ogift 1874, utan att ha gjort något utmärkande som historikerna uppmärksammat. Förutom anteckningarna i denna katalog vill säga.

För att förklara uppställningen så anger den första siffran efter namnen antalet mynt/medaljer som köparen köpt och siffrorna längst till höger anger deras totala köpesumma. På den här auktionen var Meinander nästan lika dominerande som Scharp var på auktionen 1837. Som man också kan se så köpte von Nackreij själv 6 nummer; 3 medeltidsmynt, 1/48 Thaler 1691 från Bremen samt 2 medaljer från Gustav II Adolf.

Efter en del uppmuntran av Janne Holmberg fick jag i helgen för mig att uppgradera typsidan med 1 Öre km 1719-1720. Det går rätt fort när man väl kommer igång och det är ju synd att det händer så sällan. Jag har ju över 2000 sidor att hålla ordning på nu och bland dem så är det rätt många som borde ses över.

I vilket fall så har jag utgått ifrån Nya SM-boken, men i vanlig ordning gjort min helt egna uppställning. Det mest drastiska är att jag delat in de överpräglade varianterna i 3 typer beroende på deras vikt för att göra uppställningen mer överskådlig. Rätt intressant det där att ju djupare man dyker i variantträsket desto fler typer vill man ha att sortera varianterna under. När jag lever mitt liv som typsamlare vill jag tvärtom att det ska vara så få typer som möjligt så att det inte ska bli så dyrt att förvärva dem…

Det som fattas nu är bilder till raritetssidorna som bör göras till de svårare varianterna och där behöver jag hjälp. Så jag tar tacksamt emot alla bilder som ni vill dela med er av.

När jag skrev rubriken så drog jag mig till minnes en rolig Lindemansketch med Hasse och Tage. Det var en ”professor Lindeman” som försökte förklara för Tage Danielsson vad en atom är. Bland annat sa han ”En atom är så liten att om man fyller en låda till brädden med atomer så ryms det alltid en till”. Träffsäkert eller hur?

Nu var det inte det det här blogginlägget skulle handla om; det skulle handla om ovanstående mynt som såldes på Morton & Eden auktion 116 den 19-20 juli 2022. Dukaten 1756 ska inte finnas på marknaden, det har varit den allmänna åsikten i 100 år eller mer. I gamla SM-boken får vi veta att det finns ett unikt exemplar på Erimitaget i St. Petersburg. Det ska vara det enda och ändå dyker detta andra ex upp på en auktion i London. Jag vet inte om det skulle ha varit lika förvånande ens om det kommit fram en okänd 10-dalersplåt. Där har ju trots allt Bengt Hemmingsson aviserat i ”Samlad Glädje 2009” att det ”kan” finnas ett ex till.

Det jag vill komma fram till är att man aldrig kan vara säker på att man känner till alla ex av en raritet. Tvärtom verkar det vara så att det oftast finns minst ett ex till.

På Künker 373 nu i september trodde vi att historien skulle återupprepa sig med en Dukat 1668, även den okänd i privat ägo. Nu visade det sig dock att allt nog inte var som det skulle med detta mynt. Redan i objektsbeskrivningen fick vi veta att vikten var 3,18 g, vilket är alldeles för lite. Detta behöver dock inte betyda mer än att någon ägnat sig åt metallstöld, dvs karvat guld från kanterna eller uppgraverat myntbilden. Svenskar på plats i Tyskland kunde emellertid konstatera att det inte fanns några tecken på metallstöld. Även på andra sätt kändes myntet fel. Någon misstänkte exempelvis att det var förgyllt. Summasumarum så var det inte många som vågade bjuda på objektet och slutpriset hamnade på 4200 euro, vilket bara är 1/5 av vad myntet i London såldes för. Den allmänna meningen är nog att detta är en förfalskning.

När jag nu ändå håller på så kan jag ju även fundera lite på hur porträttet på denna typ VII från 1668 egentligen ska se ut. I gamla sm-boken så visas båda sidor av ett perforerat ex och då vet man ju att det är 1668. Den mittersta bilden är från nya sm-boken som visar samma typ kan man tycka men av årgång 1666. Där ser man mer av det bara bröstet. Delzanno å sin sida visar sm-böckernas typ VIII från 1667 med ett spänne som håller ihop manteln. Eftersom det vänstra myntet bevisligen är från 1668 så kan vi nog vara överens om att det är så 1668 års dukat med mantel ska se ut.

Om vi slutligen jämför exemplaret som vi vet är från 1668 med Künkers ex så ser vi att de är mycket lika. Bilderna är för olika för att jag ska kunna svära på att de är stampidentiska, men jag tror att de är det. Detta friar dock inte Künkers ex från fakemisstanken. Det finns många sätt att förfalska mynt på.

Jag fick ett mail från Janne Holmberg, som väl känner till min aversion mot hammarpräglade klippingar, och jag tycker att fler kan få ta del av både mailet och bilden han bifogade.

”Hej

Måste få skicka en bild på en fantastisk klipping, från Avesta myntmuseum, och enligt mig den bästa hammarpräglade som finns. Kan du få in den på någon sida vore det ju skoj. Då får man se hur vackra dessa mynt kunde vara, när de blev tillverkade med noggrannhet jämfört med den vanliga snabba tillverkningsteknik som utfördes. Detta museum måste du planera in i framtida resor. I år öppet under sommaren tors – lördag kl 13 – 15. 2 tim behövs  första gången.”

Kanhända försöker jag klämma in ett besök i Avesta. Har länge vetat att museet är värt att besöka, men det har aldrig blivit av. Och, tja, i det där skicket skulle nog även jag kunna tänka mig att äga en hammarpräglad klipping

För en tid sedan fick jag en mailfråga som löd så här:

Hej!

Jag håller på att stämma av min kopparmyntsamling mot din hemsida och funderar på om det kan ha smugit sig in ett litet fel? Du skriver under Typsida – Karl XIII – 1 Skilling – Typ 1 med långa pilfjädrar: ”Denna frånsidesvariant användes bara under en del av 1812 och är därför ganska sällsynt.”

Men Tonkins ”Myntboken 2016” och Delzannos ”Sveriges Myntbok” hävdar båda att det är varianten med korta pilfjädrar som är mer sällsynt 1812, i vart fall har den varianten ett högre listpris. Vet du hur det förhåller sig?

Ju mer jag tänkt på frågan desto intressantare har den blivit. Det är nämligen så att man 1812 började med långa pilfjädrar och höll på med det större delen av året. Jag vet inte när man övergick till korta fjädrar, men slutresultatet är i alla fall att det finns betydligt färre kvarvarande mynt med korta pilfjädrar just det året (1812). Det jag menade i min kommentar var dock att under perioden 1812-1817 var varianten med långa fjädrar sällsyntare eftersom den bara präglades 1812.

Detta leder till frågan om vilken variant 1812 som egentligen är mest eftertraktad och därför bör betinga ett högre pris? Är man ren typsamlare så spelar ju årtalet ingen roll och man kan ju välja ett ”billigare” årtal. Går man ett steg längre och även vill ha viktiga varianter som inte har med årtalet att göra så eftertraktar man ”långa fjädrar” 1812 och ”korta fjädrar” av vilket årtal som helst. Det är endast när man vill ha alla årtal och alla varianter som korta fjädrar 1812 blir värd priset i värderingsboken. Hur stor del av samlarkåren samlar Karl XIII på detta sätt?

Nu är det dock även så att en värderingsbok på sätt och vis är en självuppfyllande profetia. En högt värderad variant blir extra eftertraktad bara för att den är högt värderad. Det är rätt ologiskt men många samlare tänker som så att ”ska jag bara ha ett ex av Karl XIII:s Skillingar ska det banne mig vara det bästa och sällsyntaste som jag kan hitta” och då blir ju också konkurrensen om dessa mynt större.

Ett annat exempel på samma fenomen är Riksdalern 1814 med NORR; mer än dubbelt så dyr som ett likvärdigt exemplar av ett senare årtal.

Nåväl, nu var mitt inlägg bara en reflexion över ett förmodligen olösligt problem. Självuppfyllande profetior som redan finns kan ju knappast trollas bort. Det man kan göra som enskild samlare är att klargöra för sig själv vad man egentligen samlar på och bortse från vad (man tror att) andra samlare eftertraktar. Kanske svårare i praktiken än i teorin…

Så har jag då lagt upp hertig Johans sidor. Det tog några månader det också, även om omfattningen av hans myntning inte var så stor. När jag tittade på saken så blev jag förvånad över hur många auktioner som hållits utan att kunna erbjuda ett enda av hertigens mynt. Exempelvis så hade Hirsch Mynthandel 3+2 av hertigens mynt på sina 2 första auktioner, men på de övriga 37 auktionerna har jag bara hittat 3 mynt totalt. Man kan alltså säga att det krävs ett visst tålamod att samla på hertig Johans mynt.

Äsch, nu får det vara nog! Har suttit och velat med det här blogginlägget över en månad nu utan att kunna bestämma mig för vad jag egentligen vill skriva. Nu får det bli vad det blir.

Här har jag suttit och lekt med siffrorna. Ville jämföra vårens svenska auktioner utifrån de enda objektiva mått som man får ”gratis”, nämligen omsättningen och antalet auktionsnummer. Tog även med Oslo Myntgalleris senaste rekordauktion och Haganders samling för att få lite spridning på siffrorna. Jag avstår dock denna gång att komma med några djupa analyser. Det får var och en göra själv!

Sincona 76 (samlung Annemarie und Gerd Köhlmoos)

Själv tycker jag antalet raritetssidor som jag måste uppdatera också säger en hel del om en auktion och Sinconas auktionsdagar i maj var något av ett utropstecken bland europeiska auktioner. Den första auktionsdagen såldes totalt 1775 mynt från hela världen från Ingamarie och Gerd Köhlmos samling. Samlingen var tydligen hopsamlad under de senaste 20 åren och man har verkligen samlat med omsorg. 49 svenska mynt varav 10 riktiga rariteter och man kan ju förmoda att det var liknande med mynten från andra länder. Imponerande, speciellt som det ryktas att det här är parets andra samling. Den första såldes på 1990-talet!

Sincona 77

På auktionen dagen efter sålde man ytterligare 3000 nummer från andra inlämnare och även här hittar man några svenska rariteter. Väldigt ovanligt med så bra svenskt material från en utländsk auktionsfirma.

Myntkompaniet 23

På Myntkompaniet den 14/5 såldes också en del rariteter, men det här var ju inte alls en auktion av samma dignitet som den man hade i mars.

SNF 178

På SNF:s årsmöte i Göteborg den 21/5 hölls också auktion och även där fanns en raritet med. Mynten i Svenssons samling börjar tryta och det finns tråkigt nog inte så mycket intressant kvar, men den här göteborgsrariteten var ju rolig.