Så har man varit på en myntauktion igen, för min del den första sedan i höstas. Alltid lika trevligt att träffa likasinnade igen och nu speciellt när det gick under normala former utan inskränkningar. Man kan dock konstatera att det var ganska glest i bänkraderna, vilket förmodligen berodde på att det var valborg och många hade andra begivenheter inbokade på hemmaplan. Ska man gå efter prisresultaten på objekten så satt nog de flesta framför datorn och bjöd i stället.

30 raritetssidor har jag fått uppdatera vilket är en minskning gentemot de båda fantastiska auktionerna i mars, men ändå fullt godkänt. I listan nedan har jag noterat att 14 av dessa är ”nya” exemplar, det vill säga tidigare okända av mig. En stor anledning till detta är att det denna gång kommit in flera gamla samlingar vars mynt ofta inte inköpts på de större auktionerna. I kolumnen längst till höger har jag markerat dessa mynt med initialerna för Karl-Einar Strid, Upplands Enskilda Bank och Einar Andersson. En eftersläntrare från Ove Karlssons samling finns även med.

Kan dock påpeka att ”antalet kända ex” för Karl XI:s 2-marker kanske inte stämmer med antalet på respektive raritetssida eftersom jag just nu även håller på att uppdatera dessa sidor med Berndt Göhles fantastiska samling som han redovisat i sin nya bok. Sällan eller aldrig som man får ta det av så mycket användbart material på en och samma gång. Återkommer om detta i ett senare inlägg.

Ibland undrar jag om inte den här hemsidan har vuxit ifrån mig. För närvarande har jag gjort 1911 sidor, 176 blogginlägg och lagt in 8386 bilder! Rimligtvis innebär detta att det är en hel del av dessa sidor som jag aldrig mer kommer att besöka. Och det är ju synd eftersom, om jag känner mig själv rätt, det nog finns drösvis med stav- och faktafel som jag nog borde ta mig tid att rätta. Men det blir sällan tid till det eftersom jag hela tiden har något nytt projekt på gång.

Anledningen till att jag tar upp det här är att jag härom dagen fick anledning att gå in på Martin Anderssons sida bland ”Kända samlingar”. Där upptäcker jag då att jag lovat att redovisa alla rariteter från hans andra samling som såldes på Boberg 17 (1930). Och jag hade inte kommit längre bak än till Adolf Fredrik. En hel del att uppdatera alltså!

Nu är det ju ett problem med så här gamla kataloger eftersom det oftast inte finns bilder och de bilder som finns är av mycket dålig kvalitet. Det blir problem inte bara med att identifiera specifika mynt, ofta kan man inte ens avgöra om det är en raritet som sålts.

Nr 758 överst på det här urklippet är som synes en ”troyska ass”, men det framgår inte klart vilken variant det är. Oddsen är dock höga att det är den vanligare varianten med 7 serafer. Man kan också förmoda att man skrivit åtminstone rr om det varit rariteten med 9 serafer. Lika lätt i slutledningen är det inte med nr 765-6 längst ner. Är det 1837 eller 1838 som har gravörsignum G eller är det båda? Jag hade ju för mig att 1838 med G var okänd fram till Ahlström 30 där man var väldigt främmande för varianten. Men det kan ju ha varit gammal kunskap som glömts bort. I vilket fall så är det utan bild och utan anteckning om köparen omöjligt att avgöra om det är 1, 2 eller 0 rariteter som sålts.

Bilderna i så här gamla kataloger är inte så bra. Man hade problem med reflexerna på mynten och därför gjorde man en avgjutning i vax eller gips eller dylikt, och sedan tog man en bild av avgjutningen i stället. På det sättet synliggjorde man exempelvis kanthack, plantsfel, centrering och svagpräglade partier förvånansvärt väl, men patina och andra färgvariationer försvinner ju helt. I det här fallet kunde jag konstatera att det var en årtalsraritet, men eftersom det inte finns några tydliga kännetecken så är det omöjligt att avgöra om det är något av de redan kända exemplaren. Den fick alltså hamna längst ner på raritetssidan bland ”Försäljningar utan foto”.

När det gäller Boberg 17 så kunde jag konstatera 39 rariteter från Gustav II Adolf och framåt, men det finns säkerligen ganska många till. Av dessa var 12 mynt fotograferade, men det var bara 7 som gick att använda för att specificera vilket exemplar det var. Till detta kommer 6 exemplar som gått att identifiera tack vare provenienser från katalogerna över Bondes samling. Sammantaget alltså 13 identifierade mynt av 39 möjliga vilket får anses som ett bra resultat. Det händer bara alltför ofta att man inte kan identifiera något alls i äldre kataloger.

Så fick man då också anledning att skriva en blogg om rariteter på en av Myntkompaniets auktioner. Och vilken auktion det blev! Trots att det så sent som förra helgen såldes mynt för någonstans kring 11 miljoner så verkar det fortfarande finnas outsinliga penningförråd att ösa ur. 13 mynt gick över 100000-kronorsgränsen och högst betald blev Riksdalern 1633 som klubbades för 250 000 kr. Nu gick dock luften ändå ur den här auktionen efter att hälften av de svenska mynten blivit sålda. Philea hade nämligen gjort en tidsmässig planeringsmiss av det större slaget. Man började kl. 11.00 och räknade med att hinna med alla 600 svenska mynt till 15.00, vilket kräver 150 rop/timme. Nu visade det sig att man hann med knappt 60 rop/timme vilket gjorde att man kl. 16.30 bara hunnit med hälften av den svenska delen. När man betänker att man endast unnade sig 20 minuters lunchpaus så blev det helt enkelt för långdraget för budgivarna i salen och de flesta verkar ha åkt hem. Man ser också att buden därefter blivit tämligen överkomliga; exempelvis såldes Riksdalern 1820 med Karl XIII:s bild för 52000 kr och Riksdalern 1829 med Troyska ass för 32000 kr, vilket i sammanhanget får anses som mycket billigt.

Som de flesta redan har räknat ut kommer mynten huvudsakligen från Ove Karlssons imponerande samling och det resulterade i den raritetsstinnaste auktionskatalog som jag sett på senare år. Man får gå ända tillbaka till Bonde 6 (2010) för att hitta något jämförbart. Nedan har jag listat de 83 raritetssidor som jag fått anledning att uppdatera och även denna gång har jag tagit med det klubbade priset.

Det har varit auktion igen och det är dags att göra en summering. Prisnivån fortsätter att vara hög och om jag inte räknat fel så var det 18 mynt som gick för mer än 100000 kronor. Högsta priset nådde nr 107, en 4 Caroliner 1609 som gick för 460000 kr. Senast den såldes var på MISAB 16 där den gick för 300000 kr och det är ju en hyfsad förräntning på 6,5 år. Kihlberg hade ju många mynt i god kvalitet och det är ju speciellt dessa som ökat mest i värde, ofta dubbla priset på mindre än 10 år.

Nedan har jag gjort en lista på de 23 raritetssidor, från Gustav II Adolf och framåt, som jag fått anledning uppdatera på grund av auktionen. Den här gången har jag också lagt in det klubbade priset och det visar än en gång hur svårt det är idag för samlare med normala inkomster att förvärva sällsyntare mynt.

Angående nr 231 som var en 2 Dukat 1702 så vet jag inte om den drogs tillbaka eller om ingen ville bjuda utropspriset. Orsaken i båda fallen bör dock vara att äktheten ifrågasatts och det myntet går nu en tynande framtid till mötes.