Jag hade inte tänkt kommentera det här inlägget i senaste SNT, men så insåg jag att det är nog bäst att jag själv skriver ner mina tankar om det i stället för att bara haka på någon annan skribent. Men jag tycker nog att det hade varit mycket bättre om Ewing och Tunefalk aldrig skrivit något. Det här visar bara vilken avgrund som finns mellan myntsamlares och museifolks åsikter om myntvård.
Dessutom skriver man faktiskt att mynten led mer skada av 36 år i KMK:s vård än de gjort under flera 100 års vandring mellan oräkneliga ägares händer. Hur jag än vänder och vrider på detta så kan jag inte se annat än att man självmant nedvärderat den egna kompetensen. Varför ska vi då tro på att bedömningen av rengöringsbehovet var riktig?
Man skriver att syftet med rengöringen var att återställa mynten till det skick de hade före deponeringen på KMK, men det har man definitivt inte lyckats med för då skulle det inte synas att de var rengjorda. En av de tydligaste exemplen är riksdalern 1707 som av Ahlström bedömde till kvalitet 0, ”praktexemplar” och som 1987 av många ansågs vara ett av 1700-talets vackraste kvarvarande mynt överhuvudtaget. Nu är det bara ett i mängden och det kommer aldrig att återfå sin forna skönhet.
Det museerna inte förstår och förmodligen inte kan förstå är att vi myntsamlare ser det här som jämförbart med helgerån. För oss är det som heliga reliker som blivit misshandlade. Varför kan ni inte stanna upp och bara beundra ett vackert, orört mynt med fantastisk ålderspatina i stället för att se det som ett smutsigt arbetsmaterial? Och tänka på att en rengöring aldrig kan göras ogjord.
Det är med sorg i hjärtat som jag ser en framtid när våra efterkommande aldrig fått se ett sådant mynt eftersom alla blivit rengjorda. Är det verkligen så ett kulturarv ska vårdas?
