Jag har varit föreningsmänniska i hela mitt liv. Främst har det varit ekonomiska föreningar som jag varit verksam inom, föreningar som vuxit fram ur ett skriande behov hos småföretagare att slå sig samman för att bli starkare. Jag är van vid engagerade medlemmar som på medlemsmöten och stämmor aldrig dragit sig för att ställa styrelse och ledning mot väggen när minsta anledning funnits. I princip är engagemang alltid av godo eftersom det är det som för utvecklingen framåt.
Kontrasten gentemot Sveriges Numismatiska Förening (SNF) är oerhörd. Här har vi en förening som en gång bildades för att folk med gemensamma intressen skulle ha någonstans att mötas. Någon tradition för medlemmarna att kritiskt granska styrelsens förvaltning har aldrig funnits. Ingen verkar heller ha tänkt på att SNF, direkt eller indirekt, numera råder över ett antal 10-tals miljoner kronor samtidigt som vi har en medlemsdemokrati som kanske var adekvat för 100 år sedan men som med tiden blivit hopplöst föråldrad. I SNF:s fall är just avsaknaden av medlemsengagemang det största enskilda problemet och detta måste åtgärdas.
Enligt föreningslagen är årsmötet en förenings högsta beslutande organ och dess viktigaste uppgifter är dels att utse en styrelse och dels att årligen utvärdera styrelsens arbete. Denna medlemsdemokrati faller dock platt till marken när antalet närvarande medlemmar på årsmötet ibland är så litet att styrelsen själv utgör majoritet. I praktiken innebär det alltså att styrelsen dessa gånger väljer sig själva.
Hur kommer man då runt detta problem? Hur får man medlemmarna att åka på årsmötet? Ja, jag kan se en ganska enkel lösning och det är att man ändrar stadgarna och går från direkt medlemsdemokrati till indirekt via ombud.
I en direkt medlemsdemokrati har alla medlemmar rösträtt på årsmötet och detta är ju det optimala i en liten lokal förening. När föreningen växer medlemsmässigt och geografiskt så börjar dock avstånden snart att inverka menligt på demokratin. Medlemmar i ytterområdena får sämre möjligheter att delta eftersom resor och övernattningar kostar pengar. För att jämna ut dessa orättvisor bör därför föreningen betala kostnadsersättningar till alla tillresta medlemmar, vilket i praktiken är en omöjlighet när man som SNF har nästan 700 medlemmar. Ingen budget skulle hålla om alla bestämde sig för att komma på en gång.
I det läget bör man börja titta på en indirekt demokrati via ombud, vilket i princip innebär att man skickar 1 person som röstar för kanske 30-40 av sina grannar. Det enda som egentligen behövs är ”lokalavdelningar” som uppsamlande organ som ansvarar för valen av ombuden. Nu råkar det vara så att SNF även har drygt 20 myntklubbar spridda över hela landet i sitt medlemsregister och dessa skulle på ett mycket naturligt sätt kunna verka som lokalavdelningar.
Beroende på vilka regler man bestämmer sig för i stadgarna så skulle man på detta sätt få en fullmäktigegrupp på kanske 20-30 personer och dessa är de enda som har rösträtt på årsmötet. Eftersom det nu är en begränsad grupp som alla är lika viktiga för ett fungerande årsmöte så bör naturligtvis föreningen även betala för fullmäktiges årsmöteskostnader likväl som man redan gör för styrelsen. Det går att budgetera. I övrigt finner jag inget i stadgarna som behöver ändras vad gäller årsmötet. Alla medlemmar ska vara lika välkomna som vanligt för att göra sin röst hörd även om man inte får rösta.
I det sammanhanget kan även föreningskvällarna på Banérgatan nämnas. Ofta fantastiskt trevliga och inspirerande anföranden av kunniga föredragshållare. Men alldeles för få åhörare. Utlokalisera dessa informationsträffar till myntklubbarna i stället. Säg att varje klubb får rätten till en träff varje år där SNF betalar kostnaderna för föredragshållaren. Det skulle också göra Sverige rundare. Jag kan även sticka ut hakan och garantera att en numismatisk föredragshållare skulle få mer än dubbelt så många åhörare i exempelvis Örnsköldsvik än det normalt finns sittplatser på SNF:s kansli.
Ursäkta om jag kanske varit lite väl ”basic” när jag benade ut det här, men jag vill ogärna bli missförstådd. Kvar att säga är att en stadgeändring är en långdragen historia som kräver minst två årsmöten med minst 4 månaders mellanrum. Det är dessutom alldeles för komplicerat för att man ska hinna få fram ett förslag till stadgeändring till höstens möte. Det vi då får sikta på är ett inriktningsbeslut och att styrelsen sedan får tid på sig till 2021 års årsmöte för att komma med ett förslag.
