Ett variantäventyr

Någon gång under tidigt 1980-tal såg jag ett avsnitt av Filmkrönikan där Nils Petter Sundgren berättade om ett försök att göra om en skräckfilm till något barnvänligt. Resultatet blev en fullkomligt obegriplig filmsekvens på 20 sekunder! Jag minns det väl mest för att jag aldrig begrep om han var allvarlig eller om han skämtade. I vilket fall så har jag nu varit med om något likvärdigt när jag försökt att göra en begriplig variantförteckning över Gustav II Adolfs runda kopparmynt från Säter.

Så länge som man håller sig till ”Typsidan” så är man på tämligen säker mark. Jag satte ut situationstecknet för att det ju egentligen inte är en typsida; det är en kombination mellan typer och årtal á la SM-boken. Det är därför jag kallar kolumnen längst till vänster för ”serie-nr”, något måste man ju kalla den, och den är direkt överensstämmande med högra kolumnens hela sm-nummer. Lite besvärad känner jag mig dock för typ 4 och 5 som förstör det estetiska med schemat, men det känns bättre när jag låtsas att jag inte ser dem.

Klickar man på någon av länkarna i vänstra kolumnen så är man inte på säker mark längre. Det finns ju ingen arbetsbeskrivning som talar om hur man gör en variantförteckning och eftersom Castenhag hade för mycket av allting och SM-boken för lite av allting så var jag ju tvungen att göra något eget. Det första jag fick fundera över var sorteringen; Castenhag (och Delzanno som valt samma upplägg) delade in mynten i grupper beroende på om NOVA var utskrivet i frånsidans omskrift och om pilfjädrarna var korta och breda eller långa och smala. Överlag kan man väl säga att Castenhag ofta utgick ifrån frånsidan och sedan fick det bli som det blev med åtsidan. Själv har jag valt sorteringen sköld –> åtsideskrona –> frånsideskrona. Därefter kommer pilfjädrarna samt mer sporadiska (men viktiga) varianter som förekomsten av rosor och myntmästarmärke. På lägsta nivån har jag lagt stavningsvarianterna där bl.a. NOVA och det felpunsade årtalet MDCXXVVIII ligger. Detta beror på att stavningen mer än något annat beror på gravörens dagsform. Möjligen då med undantag av förekomsten av NOVA vars frånvaro de sista åren förmodligen berodde på ett aktivt beslut. Annars stod jag i valet och kvalet ifall jag skulle ta med alla stavningsvarianter. Det verkar ju nästan som att man förde bok så att man för varje kombination av sköldar och kronor inte skulle glömma någon variant av CVPR, CVPRE, CVPREA, GOT, GOTH, SVE, SVEC etc. Men de fick bli med allihop eftersom det annars är svårt att bestämma var gränsen ska gå. Castenhag hade 288 CS-nr för dessa 1-öringar Säter, jag fick ned det till ca190 genom att ta bort alla betydelselösa småvarianter. Hade jag struntat i stavningarna också så hade jag hamnat på 93.

Jag fick anledning att fundera en hel del på detta faktum att det inte finns någon vedertagen arbetsordning när en myntförteckning ska göras, eller ens några riktiga regler för vilka kriterier som ska gälla när man delar in mynten i typer. Var och en som publicerar en myntförteckning har sin egen åsikt och sätter sina egna regler. Största problemet hittar vi väl hos Karl XI:s 2-marker där Törngren räknade in nästan 50 typer, Bonnier hade 43, Delzanno 41 och SM-boken 26. Göhles antal är svårt att bestämma eftersom han årligen börjar om från början. Själv räknade jag nog också med en bit över 30 typer innan jag anpassade mig till SM-boken. Resultatet är att det blir förvirrande för läsarna när det hittar olika uppgifter i olika böcker. Är det inte dags att vi gör något åt saken? Överlåter åt en handfull kunniga numismatiker att börja fundera på ett regelverk. Nu är det väl i och för sig ingen som satt på pränt exakt vilka kriterier som gäller för en ”numismatiker” heller, men någonstans måste man ju börja.

Avslutningsvis kan jag väl säga att det här att gå igenom Castenhags bok och göra min egen variantförteckning var oerhört nyttigt för mig personligen. Jag var tidigare inte så insatt i myntgruppen men att sitta och vända och vrida på alla kända varianter visade sig vara ett mycket effektivt sätt att fylla en kunskapslucka. Det kan jag rekommendera alla och envar. Och man upptäcker intressanta saker också. Hur många känner exempelvis till att alla varianter som saknar mm också saknar NOVA, och från och med 1630 började man alltid använda stavningen DALARENSIS (som inte förekom tidigare) när mm saknas. Omvänt så används DALARENSIS på 29 varianter 1630-1631 och det är endast två av dem som har ett myntmästarmärke. Sådant tycker jag är spännande!

Nu ska jag ta mig en titt på Nyköping.