Bruket att sätta en eller flera symboler på mynten för att på så sätt visa vem eller vilka som ansvarat för myntningen kom igång på allvar i slutet av 1530-talet när de i princip ersatte de tidigare myntortssymbolerna. Under Gustav Vasas tid var det inte bara myntmästaren som skulle ha ett märke utan även myntskrivaren, dvs den person som hade hand om bokföring och ekonomi.
1538 fick Mårten Jönsson tjänsten som myntskrivare på myntverket i Västerås och Året efter installerades Hans Hansson som myntmästare. Den förstnämnde tog sig ett “bladtecken” som myntskrivarmärke. Även om det till utförandet fick en mängd olika utseenden så placerades det alltid som sluttecken i åtsidans omskrift. Hans Hanssons myntmästarmärke blev ett ekollon och även om utförandet var mer enhetligt så blev placeringen i stället mer slumpartad. Oftast satt det kl. 12 på frånsidan, men det kunde någon gång hamna på åtsidan också, och dessutom bli upp till 3 st på samma mynt. I vilket fall så kom dessa märken att återfinnas på nästan alla mynt från Västerås, Svartsjö och Åbo 1539-1558, dvs de tre myntorter där de båda herrarna arbetade tillsammans. I de fall något märke blev utelämnat så berodde det nog på gravörens slarv. Flera intressanta årtal kan nämnas när dessa märken spelar en stor roll för dagens variantindelning.
1 Mark 1541 i Svartsjö finns med tre varianter beroende på myntmästarmärket:
Vanligaste varianten är den då ekollonet används som skiljetecken mellan orden i omskriften. Den ordinarie varianten med ekollonet endast kl 12 är faktiskt sällsynt detta år. SM-boken har den inte ens med i uppställningen. I stället har man som sm 184b en variant som ska sakna ekollon, men den tvivlar jag på att den existerar. Då har man lyckats bättre med 1 Mark 1543 utan mm (sm 186b), för den vet jag att den finns. Det ska också sägas att Appelgren kände till några exemplar med 2 ekollon 1541, men dessa har jag inte hittat någon bild på.
Vi har ett liknande fenomen på 1 Mark Åbo 1556 där ekollonen hamnat lite hur som helst. Man kan ju undra varför det blev så vissa år. Även där har SM-boken missat en variant.
Vi kan väl i sammanhanget också nämna Markmynten Stockholm till vilka gravören Erik Olofsson hade med sig åtsidesstampar från det nyligen nedlagda myntverket i Åbo. Mårten Jönssons bladtecken kom alltså till heders även i Stockholm, trots att han själv aldrig arbetade där. Det komplicerade också variantförteckningen ordentligt dessa år. Speciellt vad gäller ½-markerna 1558-1560 så gäller det att vara tålmodig i sitt samlande. Totalt 7 varianter varav 4 kanske bara finns i 1 ex vardera. Bilden ovan är den kanske “vanligaste” av dessa varianter med sin 7 kända ex.
Ser ni vilken den enda viktiga skillnaden på dessa båda frånsidor är? Svaret är det lilla myntmästarmärket kl. 12. Den visar i det här fallet inte bara vilken myntmästare det var utan även myntorten. Hans Hanssons mm till vänster talar om att myntet är präglat i Åbo och Host Höijers mm till höger talar om att det myntet kommer från Stockholm.
Jag har inte sett det nedskrivet någonstans men om det jag hört är sant så var Host Höijer en av fyra lärlingar som började på myntverket i Svartsjö 1544. Tydligen var han en inte riktigt lika duktig gravör som sin kompis Erik Olofsson och därför blev han anställd som myntmästare i Stockholm 1556 i stället. Om det är sant så var det ju en ödets ironi att han blev myntmästare på ett myntverk utan anställd gravör med påföljd att han fick gravera stamparna själv i två år. Det är nästan så att man får lust att dra på smilbanden.
Sådär, då känner jag att bloggarinspirationen börjar sina, så nu blir det längre mellan inläggen igen. Men man vet ju aldrig när man får någon ny idé som man måste vädra. Till dess får jag önska er alla en skön sommar!
