Två bilder av samma mynt med en karakteristisk nedre kant? Nej, det är faktiskt två olika ex av dukat 1781. Bilden till höger har jag fått av en samlare som köpte myntet ganska nyligen och som inte har en tanke på att avyttra det. Myntet till vänster säljs nu på Frimärkshusets auktion 150 som objekt 419. Jag trodde givetvis först att det var samma mynt men efter kontakt med ägaren till det högra exet så insåg jag snabbt misstaget. Tittar man på andra kännetecken som repor och dylikt så finns det en hel del som bilderna inte har gemensamt. Jag skriver hela tiden om ”bilderna” eftersom bildkvalitén kan vara vilseledande. En repa som är tydlig på en bild kan vara osynlig på en annan. Därför är det bra när man har ett facit.
Här är bilder från Ahlström 33 (1986) och Stockholms Auktionsverk (1991) och nu stämmer speciellt reporna under kungens haka perfekt med Frimärkshusets bild. På Auktionsverkets bild (th) ser man även fläcken vid US. Så nu är det ingen tvekan om att dukaten 1781 som Frimärkshuset säljer har följande proveniens:
Ahlström 33 (1986) –> Westerlund –> Hyllengren –> Hirsch Myntkonsortier –> Stockholms Auktionsverk (1991) –>?–> Frimärkshuset 150 (2019)
Intressant detta att 2 mynt kan få så likartade plantsdefekter att man nästan inte kan skilja dem åt. Tillverkningsprocessen är inte min starka sida och jag tänker inte ge mig in i några spekulationer, men det här är inte första gången som jag stöter på ett dylikt problem. Det mest störande exemplet är ½ Dukat 1747 där ett flertal exemplar har likartade ojämnheter i kanten. Det kan omöjligt vara samma ex som kommer igen eftersom de legat i olika samlingar under samma period. Där blev jag faktiskt så förvirrad att jag gav upp försöken att säkerställa provenienskedjorna och nu hoppas jag mest på att få någon kompletterande information som löser upp knutarna.
Vad gäller Frimärkshuset 150 så är det inte samma guldfest som det var på auktionen i maj, men jag fick ändå anledning att uppdatera sidorna för Dukat 1738 (ostindiskt guld) och 4 Dukat 1838. Där hade man dock redan angivit korrekta provenienskedjor och därmed var ju hanteringen av dem, ur min synvinkel, inte lika intressant som med 1781:an.
Och ”Gunnar B.” som äger den andra 1781:an (till höger längst upp) förlorade den fina provenienskedja som jag gett honom tidigare. Trist, men sånt är livet. ”Lätt fånget, lätt förgånget”.
