Tidigare postat 24/5 2016
När man kartlägger rariteter så vet man oftast i förväg ganska väl vad man kan förvänta sig för respektive regent. Man behöver ju bara kasta en blick i SM-boken eller Myntboken för att få en uppfattning om vilka mynt som är svårare än andra. Ibland upptäcker man dock rariteter som verkar ha fallit mellan stolarna och blivit bortglömda. Mynt som inte värderas högre än andra trots att dom i princip inte går att hitta på marknaden. Och ibland har även beskrivningen av myntet blivit alldeles fel. Här ett intressant exempel:
½ Riksdaler 1766 ska enligt SM-boken förekomma i 2 varianter, sm 65a (utan gs) och 65b (med gs F). Redan här har tryckfelsnisse varit framme eftersom gravörsignumet ska vara CF (Carl Fehrman) och ingenting annat. (Skrivfelet finns med i erratalistan som ursprungligen åtföljde SM-boken)
Gravörsignumet finns nere i porträttets nedersta lockar och vet man bara var man ska titta så borde det inte vara så svårt att upptäcka. C syns oftast tydligt, men F är ofta svagpräglat. Men det säger sig ju självt att om det finns ett C så ska det också finnas ett F. Ändå blir dessa ½-riksdalrar ofta feldeklarerade på auktioner. På Schmitz auktion i Zürich 1990 såldes 2 ex som båda fick referensen sm 65a (utan gs), men bilderna är så bra att man utan större problem kan se C:et. Det ena exet såldes åter på MISAB 19 (2016) och då verkar man ha ”ärvt” den felaktiga referensen (Myntbilden kommer från Schmitz auktion men förstoringen är från MISABs bild. Men det är ju samma mynt). Är det kanske så det går till att felaktiga uppfattningar ärvs från katalog till katalog? Jag får väl erkänna att jag i det här fallet själv gjorde samma tabbe och utgick från att katalogernas referenser är riktiga. När jag sedan började jämföra åtsidorna av de båda varianterna så upptäckte jag att samtliga ex som uppgetts sakna gs faktiskt var stampidentiska med de ex som bevisligen har gs CF ingraverat. Teoretiskt sett är det naturligtvis fullt möjligt att man graverat i CF i stampar som man redan begagnat ett tag, och på så sätt fått till 2 varianter med samma stampar, men i det här fallet är den förklaringen långsökt. Troligare är då att någon inte kunnat hitta något gs på ett ex (pga svagprägling) och sedan har den uppgiften ärvts från katalog till katalog. Jag tvivlar själv starkt på att ½ Riksdaler 1766 utan gs existerar.
Självfallet finns ytterligare en möjlighet och det är att det faktiskt gjorts en stamp till som använts i mycket liten skala. Inget exemplar har blivit visat på bild i någon auktionskatalog de senaste 50 åren, men det kan ändå ligga något undangömt i en gammal samling eller på något museum. Man kan aldrig vara helt säker…
