Jag håller för närvarande på med att gå igenom Bokauktionskammarens auktionskataloger åren 1837-1873. Syftet är att identifiera de rariteter som blivit sålda, hitta noteringar om köparna på dem och sedan kanske, kanske lyckas tråckla ihop provenienskedjor på en del av dem som håller framåt i tiden. De största problemen är att köparnoteringarna är så sällsynta och att mynten, efter dagens mått mätt, oftast är så dåligt beskrivna. Men är det mynt som ”nästan inte finns”, dvs XR-mynt som endast är kända i några få ex så borde man ju kunna få fram något i alla fall. Jag kommer säkerligen att återkomma till det här ämnet och berätta mer om denna gångna numismatiska värld som är så olik den vi är vana vid, men den här gången ska jag koncentrera mig på en annan intressant företeelse som man kan stöta på, nämligen mynt som inte finns.

I december 1843 och juni 1844 hölls två auktioner, vars ursprung det finns en del motstridiga uppgifter om, men min tro är att det var grosshandlare Carl Scharps utmärkta samling som såldes. Tydligen hjälpte samlarkollegorna Axel Fröling och Curt Fredrik Meinander till med att upprätta katalogerna. Som en måttstock på samlingen kvalitet så kan jag säga att av totalt 1973 nummer så har jag lyckats identifiera närmare 200 rariteter. Här nedan några exempel där svårigheterna var lite större.

Detta är Appelgrens uppställning av de kända kvadratiska Åboklippingarna med årtalet 1556. De kända valörerna är 2, 4, 8 och 16 öre. Man kan ju undra varför man inte för symmetrins skull även präglade 12 öre? På auktionen i juni 1844 såldes som nr 419 följande objekt med ordagrann beskrivning:

”419. Klipping. Fyrkantig. 12 Öre. Krönt G mellan årtalet 1556)(3 kronor, värdet. B. 53. N:o 47. Rart.”

De sista siffrorna är referensen till Bersch ”Beskrifning över Svenska Mynt och Skådepenningar af år 1773”. Det ska också nämnas att på samma auktion såldes ytterligare 6 klippingar varav 4 ansågs vara falska. Min uppfattning är att man var rätt bra på att avslöja förfalskningar eftersom de förekom så frekvent. Men 12-öringen ansågs alltså vara äkta! Hur det är med den saken kan vi ju inte avgöra nu, men vad man kanske kan göra är att luska ut vad som hände med myntet efter auktionen. Önskescenariot är ju att det köptes av något museum som glömt att man har det…

En annan möjlighet är givetvis att man skrivit fel valör. Felskrivningar verkar ha varit vanliga vid den här tiden vilken en annan försäljning i samma katalog visar:

”429. D:o, 1528. Gostaus Dei Graci Rex Sveci, Kon. med svärd i st. f. spira, årtalet vid sidorna)(Moneta Nova Stockholm, Riksvapnet på stort Kors. N:o 55 noten. Rar. L 2 1/8.”

”D:o” syftar på objektet före som var en daler 1534 (Kronan). Den sista siffran visar att vikten stämmer överens med den normala dalervikten i lod räknat. 1 Gyllen beskrevs på den här tiden som ”1 Riksdaler 1528”, även om Gyllenvikten är 10% lägre än dalervikten. 1/2 Gyllen beskrevs för övrigt ”1 Riksdaler 1528, halva vikten”.

En Gyllen har ju som synes årtalet i frånsidans omskrift och inte vid kungens sidor, och DEI GRACI skrivs inte ut i sin helhet. Märkligt också att man poängterar ”svärd i stället för spira” när myntet man refererar till var Kronan som också har ett svärd. Då kanske man kan tänka att man råkat skriva fel årtal och att det egentligen var ”Svärdet” 1534 som såldes:

”Konungen med svärd i stället för spira, årtalet vid sidorna” ser ju bra ut, men dessvärre har den ju inte DEI GRACI utskrivet och riksvapnet vilar inte på ett stort kors.

Den här gången hade vi tur för även om årtalet var felaktigt och beskrivningen i övrigt bakvänd så passar det ju ändå mycket bra in på ”Baretten” 1534. Carl Scharps exemplar köptes förmodligen (inte bevisat än) av Meinander och när det senare såldes på auktion 1872 så var beskrivningen ”med tocque (den s.k. majkransen)” vilket är två andra namn på huvudbonaden. Om Scharps ex dessutom är samma som det jag visar bild på kommer vi förmodligen aldrig att få veta eftersom antalet kända ex är för stort. Alternativen blir för många.

Det är som synes ingen självklarhet att lista ut vad beskrivningarna i gamla kataloger avser, men med lite eftertanke så löser man ändå de flesta frågetecken. Jag vill också passa på att berätta att Gorgon börjat blogga igen, vilket är till stor glädje för alla men speciellt för medeltidssamlarna. Felattribueringarna vad gäller främst valör och myntort för Gustav Vasas mynt är ju många i gamla kataloger och det bör ju vara det i än högre grad för medeltidsmynten. Det skulle vara intressant att höra om Gorgons åsikt i den frågan.

Hur många typer av 1/2 Mark Västerås finns det? Tittar man i våra referensverk så är det 3, varken mer eller mindre. Av någon anledning började jag räkna dem och märkligt nog fick jag det till 4. Jag har kontrollräknat flera gånger och ändå kommer jag till samma resultat. Jag listar upp dem här nedan så kanske någon kan visa mig var jag räknat fel.

Den första typen förekommer endast 1538 och har en omskrift på frånsidan som lyder ”SI DEVS PRO NOBIS QVIS 9 NOS”. Den blev så lång att man fick lägga årtalet på åtsidan för att få plats.

Den andra typen ser man inte till så ofta eftersom KMK äger det enda kända exemplaret. Den har ett större porträtt och 3 sköldar samt en omskrift på frånsidan som lyder: ”OMNIS POTESTAS A DEO 1539″

På den tredje typen har man återgått till endast 1 sköld på frånsidan. I övrigt är porträtt och omskrifter oförändrat från typ 2. Denna är för närvarande känd i 8 privata exemplar och är därmed 1539 års vanligast förekommande halvmark. (Nordlinds foto)

Den fjärde typen skiljer sig från typ 3 genom den nya omskriften på frånsidan: ”DOMINI EST TERRA & C 1539″. Detta blir sedan den enda omskriften som används 1540. Jag har 5 ex med årtalet 1539 på raritetssidan. (Foto från Schmitz katalog)

Ja det blev 4 typer även denna gång och när jag kontrollerar med Appelgren så får jag medhåll även där. Det var ordning på honom! Varför typ 3 och 4 kommit att betraktas som samma typ under årens lopp vet jag inte riktigt, men det kan kvitta. Det måste ju vara någon form av ”kollektiv blindhet” som gjort att ingen uppdagat misstaget tidigare. Kul i alla fall att få göra upptäckten.

Nu ska jag ta mig för att dela upp min raritetssida för sm 157 i två sidor. Jag gillar egentligen inte att behöva frångå SM-boken för det innebär ju bara problem när man inte har något sm-nummer att referera till. Men jag får väl kalla typ 3 för sm 156½.

Vi är några som haft en väldigt intressant diskussion angående 1/2 Mark 1560. Överst ser vi varianten med blad ovanför kungen. Bladet är ett tecken på att åtsidesstampen även använts i Åbo 1558, vilket det finns stampidentiska bevis för. Det andra myntet saknar blad och är en ren stockholmsprägling. Stamparna till båda mynten är graverade av Erik Olofsson som förflyttades från Åbo till Stockholm just 1558 och uppenbarligen tog han en del stampar med sig.

Diskussionen gäller det tredje myntet som just nu ligger bland stockholmspräglingarna eftersom det saknar blad. Där är det dock starkt avvikande och det enda exemplaret där svärdet bryter omskriften. Det påminner mer om Åbopräglingarna 1556–1557 än om Stockholmspräglingarna 1560.

Här en jämförelse mellan Åbo 1557 och Stockholm 1560, och visst är åtsidorna mycket likartade. Pga den lilla dubbelpräglingen på Åbomyntet till vänster, som förresten ligger i Uppsalas Myntkabinett, har t.o.m. tanken framkastats att samma stamp använts till båda. Visst kan dubbelpräglingar vara förvillande men det finns gränser för hur mycket det kan förändra myntbilden. I det här fallet ser man ju på omskriftens läge i förhållande till porträttet att mynten inte är stampidentiska.

Man har föreslagit att jag ska göra en ny raritetssida för det högra myntet eftersom stampen ”helt klart” kommer från Åbo, men det tänker jag inte göra. Skälen för det är inte tillräckligt starka. Först måste man hitta ett stampidentiskt exemplar från 1557 som otvivelaktigt visar att stampen använts både i Åbo och i Stockholm, och det tror jag inte att man gör. Förmodligen blev alla stampar från 1556-1557 kasserade före flytten till Stockholm. Vi får också komma ihåg att det är samma gravör det gäller och Erik Olofsson kan lika gärna ha graverat stampen till det högra myntet i Stockholm.

För en gångs skull hoppas jag faktiskt att det ska visa sig att jag har fel, för jag missunnar ju ingen glädjen i att kunna bevisa att det högra myntet är präglat med en Åbostamp.

Om man jämför kvalitetsbedömningarna från Hirsch auktion 1 (1966) med försäljningar av samma mynt på senare auktioner kan man ibland se mycket stora skillnader. Detta beror på en helt annan bedömningskultur 1966 än den vi har idag, vilket i sin tur, till stor del, beror på den för stunden ledande mynthandlarens syn på myntkvalitet. På 1960-talet var det Harry Glück (Hirsch Mynthandel) som var den tongivande och det var därför han 1966 fick uppdraget av SNF att genomföra den första stora Svenssonauktionen. I tabellen nedan kan vi se ett antal exempel på bedömningar 1966 och senare:

Jag har bara tagit med ett mynt i dålig kvalitet för att visa att även Glûck utnyttjade hela skalan. Dåliga kvalitéer var lika dåliga förr som de varit senare. Det är främst kvalitéer över 1+ som han uppvärderat, vilket innebär att antalet mynt i normalkvalitet minskar och toppkvalitéerna ökar. Det ska också sägas att Glück var ovanligt återhållsam på den här auktionen vilket förmodligen beror på att han fått order om det från SNF. I sina egna lagerlistor kunde han vara betydligt vidlyftigare vilket tydliggörs i nedanstående exempel från lagerlista 32 (1962)

Nästan skrattretande att samtliga utbjudna plåtmynt har fått kvalitet 0. Inte märkligt alls att uttrycket ”Glücknolla” lever kvar som en beteckning för ett övervärderat mynt.

Nåväl, efter Harry Glücks död 1970 så befann sig den svenska myntmarknaden i ett vakuum några år till dess att Bjarne Ahlström klev fram som den nya marknadsledaren. Kvalitetsmässigt var han redan från början försiktigare än Glück, men den stora förändringen kom efter att han börjat sälja Gunnar Ekströms kvalitetsmässigt fantastiskt fina samling. Då insåg han nämligen att om man ska kunna hävda att 01 är dubbelt så värdefull som 1+/01 så får 01 inte vara en stapelvara. Och detta gäller naturligtvis i än högre grad för 01/0 och 0. För att komma till rätta med detta så blev han helt enkelt hårdare i bedömningen så att toppkvalitéerna verkligen blev toppkvalitéer som var värda att betala en slant extra för. Från början av 1980-talet grundlade han den svenska bedömningsmodellen som de flesta av dagens myntsamlare är uppväxta med. Naturligtvis förekommer avvikelser även i Ahlströms bedömningar, men det beror nog mest på att han hade många anställda som inte var lika strikt som han själv och han kunde ju inte vara med och kontrollera allt som gjordes.

I Ahlströms kölvatten har sedan de flesta svenska mynthandlare fortsatt med den bedömningsmodell man vant sig vid och det har ju gått rätt hyfsat ända till nu när hela upplägget hotas av säljare som vill ha snabbare pengar genom att övervärdera mynten. Det främsta verktyget man har är de slabbade mynten som man tydligen inte kan ifrågasätta eftersom bedömningen är gjord av en oberoende part. Ha! Om jag har ett mynt, i spannet 1+/01 till 01, som jag vill ha oberoende bedömt och ber om hjälp av Andreas Kaiser och Johan Melin var för sig, så kan jag slå vad om att jag får olika svar. En oberoende bedömare innebär alltså inte automatiskt en rättvisande kvalitetsbedömning. Bedömningskulturen hos den ”oberoende parten” har en oerhörd betydelse. Dessutom berättade Christian Hamrin redan för 10-12 år sedan att slabbningsföretagen naturligtvis konkurrerar med varandra och det företag som oftare ger inlämnaren det svar han vill ha får också flest kunder. Nu finns det visserligen även certifieringsföretag som har som uppgift att verifiera slabbningsföretagens bedömningar, men även dessa verifieringar grundar sig ju på en amerikansk tradition som ligger på en annan nivå än den svenska.

Om man som exempel tar denna halvmark 1536 som såldes på Stack´s auktion 25-03-15 som nr 14131 och som slabbades som ”NGC XF Details”. Extremly Fine (XF) betydde åtminstone förr kvalitet 01, men man kan ju undra hur många svenskar som tycker att detta verkligen är kvalitet 01.

För att göra en slutsummering så köper man alltså mynt, på exempelvis MISAB, som är kvalitetsbedömda enligt svensk tradition och sedan skickar man dem till slabbning och får en högre bedömning eftersom den då bygger på en amerikansk tradition. Slabbning är alltså ett sätt att ”legalisera” en prishöjning och det är alltid nästa köpare som får betala mellanskillnaden.

Jag har just gått igenom Stack’s nästa Bruunauktion som kommer i juni och kom fram till att man ska sälja 98 svenska mynt från Gustav Vasa och framåt. Dock för få rariteter för att jag ska bry mig om att kommentera dem. Däremot började jag funder över hur många svenska mynt samlingen innehåller och hur många auktioner som de ska fördelas på. Det äldsta av dessa mynt man hittills har bjudit ut är en 1 Öre 1529 och det omnämnde man som ”Bruun 11410”. Det yngsta var väl den där 2-kronan 1912 (Bruun 13789) som såldes för historiska 156000 kr i höstas. Hittills har jag noterat 326 försålda mynt, men jag vet inte hur många jag missat eftersom jag exempelvis just upptäckt att kastmynten ligger utanför den omnämnda nummerserien och säljs bland medaljerna. Men, för att göra en lång historia kort, om man fortsätter som man börjat så kommer det att krävas 25 auktioner till för att sälja ut hela samlingen. Vi har med andra ord en hel del att se fram emot.

Vad gäller auktionen i juni så kan det nog bli rätt trevligt för normalsamlaren; inga statusmynt som lockar investerare och överlag lågt satta utrop. Det behövs sådana auktioner också emellanåt.

Så har det varit myntauktion i Oslo igen och där fortsätter man att portionera ut valda delar av samma samling som man sålde av förra året. Jag har med 10 rariteter på min lista och eftersom jag har tidigare försäljningspriser för de flesta av dem så har jag roat mig med att jämföra med slutpriserna denna gång. Jag har inte brytt mig om att korrigera för provisioner och valutakurser; det får den intresserade göra själv. Det man kan se utan korrigeringar är att i genomsnitt har priserna nästan fördubblats på 10 år, men att det är några få ”nyckelobjekt” som dragit det unga lasset. Reseriksdalern 1731 gick inte alls bra och får väl anses ha blivit ett riktigt klipp för köparen denna gång. Det är alltså ingen självklarhet att alla mynt ökar i värde som en del vill göra gällande; Det är som vid aktieköp att kursen kan gå åt vilket håll som helst och det är var och ens eget ansvar att köpa vid rätt tillfälle och till rätt pris.

En sak jag inte riktigt förstår är varför Myntgalleriet mestadels refererar till gamla SM-boken. Men inte alltid, eftersom exempelvis Fyrken 1628 (nr 579) har fått sm-nummer 180 som ju är av senare datum. Det blir ju extra tydligt på reseriksdalern (nr 589) som ju inte fanns med i första SM-boken. Man kan kanske föreslå att Dan Carlberg skickar ett ex av den nya boken till dem.

När det är lugnt omkring mig i övrigt, inga mail, sms eller telefonsamtal, händer det alltsom oftast att jag gräver ner mig i något som jag faktiskt har svårt att frigöra mig från. Den här gången är det Bukowskis kataloger från slutet av 1800-talet som jag håller på att gå igenom; närmare bestämt är det försäljningarna av Gustav Vasas mynt som intresserar mig just nu. Det jag försöker göra är att passa ihop olika försäljningar i längre och längre provenienskedjor. Det är svårt och många gånger till synes omöjligt att passa ihop ändarna, men man lyckas ändå tillräckligt ofta för att det ska vara intressant att fortsätta.

Första problemet är att identifiera vilket mynt (typ och variant) som såldes. Man hade ju inga bilder, undermålig referenslitteratur och dessutom andra åsikter om vad som är viktigt. Man använde oftast Oldenburgs förteckning och denne ansåg uppenbarligen att exempelvis porträttskillnader inte var så viktiga.

Bilderna föreställer Svartsjömarkerna typ 1 och 3, och dessa beskrev Oldenburg som ”samma porträtt”! I rättvisans namn ska väl också sägas att Bukowski var riktigt duktig några gånger när han nästan helt frångick Oldenburg och Stiernstedt och gjorde en helt egen uppställning.

Bilden kommer från Bukowski 88 när Levins otroliga variantsamling såldes. Här är det inga problem att utläsa vilket mynt som har det första porträttet.

Jag är av naturliga orsaker endast intresserad av att göra provenienskedjor till mynt som är så sällsynta att de fått en egen raritetssida. Om vi nu tar Levins katalog som exempel så såldes det där ca 250 mynt från Gustav Vasa. Av dessa har 79 st hamnat på min lista vilket är mycket bättre utfall än genomsnittet. Dessa fördelar sig på detta sätt:

Av dessa är det givetvis mynten som köpts av privata samlare, och då i synnerhet Burmeister, som är mest intressanta. Dessa går ibland att spåra ända till nutid. Carl Wilhelm Burmeister gjorde sin entré på auktionerna 1890 och blev under den kommande 15 års perioden den kanske störste köparen av alla. Ända tills han 1906 sålde hela sin samling till Israel Berghman. Och han var inte klar då heller eftersom jag sett honom antecknad som köpare av mynt så sent som 1910. Det skulle vara riktigt intressant att försöka räkna hur många mynt han lyckades få ihop totalt. I vilket fall så blev mynten inte kvar hos Berghman så länge eftersom han i sin tur sålde sin samling till Sven Svensson vid årsskiftet 1913/14. Och då kanske man tror att det blir enkelt att göra provenienskedjor om alla Burmeisters mynt hamnade hos Svensson? Nej, naturligtvis tillstöter nya problem.

Det mest irriterande är att Svensson alltför ofta hade flera ex även av mycket sällsynta mynt. Om inte något av dem hade ett mycket tydligt särdrag så kan man ju inte veta vilket som kom från Burmeister. Dessutom har det visat sig att en del av Burmeisters mynt aldrig hamnade hos Svensson.

1 Öre 1523 Uppsala, varianten med båglist på åtsidan (sm 6b), är ett mycket bra exempel på hur förargligt det kan vara ibland. Levin hade två ex av den varianten; den ena perforerad och den andra med stavningen SWECE. Av de sju exemplar jag har bildbevis på är tre perforerade och samtliga har stavningen SWECIE.

Man får vara nöjd med det lilla! Av de 18 mynt som Burmeister köpte på Levins auktion är det bara 4 som jag säkert kunnat knyta ihop med ett visst Svensson mynt. Det kommer att bli fler med tiden; det är jag övertygad om. Man får inte ge upp!

I stället för att splittra proveniensforskningen på alla regenter kommer jag det närmaste året att koncentrera mig på Vasamynten. Jag kommer givetvis att fortsätta med den löpande omvärldsbevakningen men på den ”lediga” tiden däremellan så blir det Gustav Eriksson Vasa för hela slanten.

Jag kanske också ska nämna att jag på raritetssidorna börjat färga alla försäljningar som gått till museer blått för att tydliggöra att de inte längre är tillgängliga på den privata marknaden.

Så har det varit auktion i Stockholm igen. Jag var själv inte närvarande; valde att stanna hemma och bevaka auktionen via det nya budgivningssystemet. Det, får man säga, fungerade alldeles utmärkt. Detta att man har en livebild av auktionslokalen ger en ”närvarokänsla” över förväntan. Jag testade också budgivningssystemet och det får också helt godkänt. Till det negativa hör givetvis att man genom att stanna hemma missar den sociala samvaron, vilken inte kan undervärderas för att hålla intresset vid liv. Jag märkte också att det kräver mer självdiciplin att sitta vid datorn; jag hade tänkt bjuda på ett mynt lite senare på dagen men glömde bort det eftersom jag höll på med något att när det såldes. När man sitter i salen så har man ju inte så mycket annat att ta sig för än att just sitta där.

Det blev en fin raritetslista även denna gång som visar att MISAB än så länge klarar den hårdnande konkurrensen väl. Jag ska inte kommentera den mer än att konstatera hur svårt det är nuförtiden att sia om slutpriserna på en auktion. Skillnaden i efterfrågan på det två Gustav Vasamynten på listan var oväntad; nr 26 hade ett utgångsbud på 50 000 kr och såldes för 62 000 kr. Nr 31 bjöds ut för 10 000 kr och såldes för 94 000 kr. Själv tycker jag nog att värdeskillnaden mellan de båda mynten speglades rätt bra av utropspriserna, men jag verkar ha varit ganska ensam om den åsikten.

Jag brukar ha 10 uppdaterade raritetssidor som minimum för att göra en sådan här sammanfattning och trodde inte att den här webbauktionen skulle nå dit. Men jag hade fel; det blev i alla fall 11 rariteter. Lot nr 40 var dock beskriven som en fyrk 1594 (raritet) men man visade en bild på en 1598. Ser man på prisutfallet kan man nästan fråga sig varför en del auktioner ska kallas ”kvalitetsauktioner”. Jag kan inte tänka mig annat än att säljarna överlag är nöjda med resultatet även på en mindre auktion som den här.

Jag tycker illa om att köpa ett mynt i en skräpig plastlåda. Mynt ska kunna kännas i handen, placeras i vanliga album, och vara tillgängliga att pillas på (med eller utan handskar).

Vad saken gäller, är att skilja på objektet och beskrivningen av objektet. Jämför mynt med ID-kort. Man skulle ju kunna tänka sig att kapsla in innehavaren i en genomskinlig låda, tillsammans med en beskrivning av innehavaren som kan läsas från utsidan. Mycket effektivt och säkert, men ganska otympligt för sitt syfte :- ).

Vad gäller ID-kort, tex körkort, hur gör man i praktiken ? Jo, man identifierar ett sätt att beskriva innehavaren, så man slipper kapsla in densamme.

I fallet ID-kort kan det vara ett fotografi av innehavaren, fingeravtryck och ett antal biometriska mått på innehavarens ansikte, andra mått på innehavaren såsom vikt och längd, färg på hud, ögon och hår, etc. Utförs detta tillräckligt noga, så kan man skilja på världens alla innehavare av ID-kort. Eftersom jag avskyr att ha mina älskade mynt inplastade som billiga souvenirer, föreslår jag helt frankt att utfärda dylika ID-kort på mynten, för att slippa kapsla dem.

Så i fallet för mynt, kan det vara ett högupplöst foto på myntets framsida, baksida och randen, det kan vara icke förstörande metallanalys, olika mått och vikt på myntet, känd typ och variant, uttydning och översättning av valör och annan text, detaljerad beskrivning av skador, ingrepp, sprickor som kanske även förekommer på andra mynt av samma slag, och om känt även vad som skiljer detta mynt från övriga kända mynt av likande ID. Man kan också referera till publika myntförteckningar med SM-nummer och liknande.  Vid förvaring, värdering, försäljning, katalogisering, belåning, äkthetscertifiering eller försäkring av myntet kan man då utgå från denna ID, och myntet behöver inte förflyttas eller transporteras förrän absolut nödvändigt.

Mynt-ID, med alla uppgifter föreslagna ovan, kan läggas i en databas, där ägaren kan logga in, gratis eller genom abonnemang. Ägaren kan här titta runt i sin samling, och placera sina ID i myntalbum efter eget gottfinnande. Ägaren kan också enkelt referera till sina mynt inför hans egna försäljningar, mässor, utställningar, eller liknande. Auktionister, myntbutiker och handlare kan erbjuda mervärde genom att IDn redan är inlagd i databasen. Denna databas kan även kopplas till publika myntförteckningar, auktionisternas kataloger eller varför inte till Falcoins utmärkta internetsidor.

Någon som vill exploatera denna idé tillsammans med mej, Christer Sandahl.