Senaste dryga månaden har jag mestadels suttit och lagt in Berndt Göhles samling av Karl XI:s 2-öringar i den här variantförteckningen som Janne Holmberg övertalade mig att göra. Nödbedd var jag inte, för jag gillar ju utmaningen att försöka få till det. Tanken var en förteckning där det är förhållandevis lätt att söka upp en variant man håller i handen och få referenser till andra förteckningar. Slutresultatet är att vi nu visar bilder på totalt 263 varianter, varav ”endast” 189 visas i Göhles bok. Göhle redovisar som bekant endast mynt som ingår i hans egen samling. Vår förteckning är därför, med alla sina brister, den mest kompletta som gjorts hittills, och tanken är att den fortsättningsvis ska kompletteras efterhand.

Problemet med myntförteckningar överlag är att det inte finns någon mall för hur de ska upprättas. Alla författare utgår ifrån sitt eget huvud och sneglar sällan på hur andra har gjort. En grundbult borde vara en riktig Typ- och årtalsförteckning som variantförteckningarna kan utgå ifrån. Tyvärr har vi för närvarande ingen sådan som håller måttet. SM-boken är ju den som ligger bäst till, men även där gräver man ner sig alldeles för mycket i varianter som man inte har tillräcklig kunskap om. För att ta ett exempel så har SM-boken tagit med 26 varianter för Karl XI:s 2-öringar, men av dessa är det 12 som förmodligen inte existerar eftersom man visar fel bilder. Ingen av deras varianter 1665 verkar finnas i verkliga livet.

Drömmen vore en SM-bok som nöjt sig med varianterna i nedanstående tabell.

Man kan ju inte kalla dem för ”typer”, men det är lämpliga grupper att dela in mynten i. Det är väl i stort sett omöjligt att vara helt konsekvent för alla regenter, årtal och valörer, men om författarna till en Typ- och årtalsförteckning tänker på att den även ska vara ett ramverk för variantförteckningar som ska läggas till, i separata skrifter efteråt, så borde det vara möjligt att få till något som fungerar.

För att återgå till vår variantförteckning så består den i huvudsak av två stora samlingar, Berndt Göhles (BG) och Jan Holmbergs (JH). I tabellen nedan ser vi hur deras innehav fördelar sig.

I förordet till sin bok skriver Göhle: ”Vad beträffar 2-ören visar boken 372 olika sådana mynt. Det är ca 75% av alla 2-ören i privat ägo. Bonnier har tagit upp 67 varianter, Svensson 91 st, Ekström 10 st. En ny samlare Jan Holmberg har ca 100 st.” Var och en får väl själv utläsa hur väl ”den nya samlaren” (som var på sin första Ahlströmauktion 1979) klarar sig i konkurrensen.

Anledningen till att jag ”bara” tillräknat Göhle 189 varianter är att jag anser att alla övriga har för små skillnader (variationer) för att förtjäna en plats i en variantförteckning. Den totala mängden är i vilket fall imponerande.

Jag avslutar med att visa bilder på några väldigt speciella varianter som det hade varit roligt att ha i sin samling. Använd dem gärna som övningsobjekt för att hitta i förteckningen.

Krontyp F. JH 27 med en kunglig krona som inte liknar någon annan. Även kransrosetten är mycket udda. Endast 1 känt exemplar.

BG 184 med en rosett upptill på kransen. Endast 1 känt ex.

SOK 43 med dubbla blad i kransen. Ägare Sven Olof Källerholm. Endast 1 känt ex.

Krontyp J. Ännu en mycket speciell kunglig krona. Den har den stiliserade liljan i mitten och helt raka sidor. Förekommer förmodligen endast på 1 åtsidesstamp, men den är kopplad till åtminstone 4 frånsidesvarianter. Mycket sällsynt, men i motsats till mynten ovan är den ju inte omöjlig att förvärva.

Jag slutar där och hoppas att denna lilla inblick i detta mycket speciella och prisvärda samlarområde kan kännas lockande för någon ny samlare. Som synes finns det fortfarande möjligheter att slå rekord i antal ägda varianter.

För den som inte vet det så var det ett boksläpp på Sävsjömässan i lördags. Det är Berndt Göhle som nu blivit klar med sin 3:e bok om Karl XI:s mynt. Den innehåller inte mindre än 475 varianter/variationer av 4-öringar och 372 diton av 2-öringar. I och med det så har han hittills redovisat 2332 mynt ur sin samling, och han är långt ifrån färdig ännu.

Det är rätt fascinerande att någon ens under en hel livstid kan samla på sig så mycket, men ska man vara korrekt så är det väl delvis två livstider eftersom han gjorde så stora köp av Sten Törngren av främst 2-marker. Men det mesta har han dragit ihop själv genom att tålmodigt kontrollera varje mynt som kommit i hans väg. Det är imponerande!

Man kan kanske tycka att han gått för långt när han redovisat även variationer av varianter , men det är ju bättre att det är för många än för få. Det är faktiskt värre att det finns en del viktiga varianter som inte finns med eftersom han inte lyckats förvärva dem till sin samling. Men det tillhör ju undantagen och vi får vara glada över en förteckning som är så komplett som denna.

För mig betyder en sådan här förteckning ett betydande tillskott till raritetssidorna. XR-mynten är ofta redan kända men det blir ju tillägg till provenienskedjorna. För de övriga rariteterna blir antalet kända ex inte sällan fördubblat. Jag har nu uppdaterat 4-öringarna och antalet ”1672 med FIRST” ökade från 6 till 16, medan 1681 gick från 5 till 14 kända ex. För de övriga rariteterna var ökningen mindre. Säkerheten för raritetsangivelserna för dessa 4-öringar har naturligtvis också ökat och i framtiden blir det nog bara något enstaka ex som tillkommer.

Som jag tidigare nämnt så är det inte alltid så lätt att identifiera vilka mynt som såldes i gamla kataloger. Man får ofta vända och vrida på objektsbeskrivningarna för att förstå vad som menas. Exempelvis hittade jag nedanstående objektsbeskrivning i Stockholms Bokauktionskammares auktion den 5 oktober 1886 (den andra auktionen med dubbletter från Bonniers samling):

”Carl XI. Tvådaler. 1674. Med CAROLUS.SVE. eljest lik Old 1749. St. kopparmynt 77:18. Vacker. Saknas hos St. och Old.” (St = Stiernstedt)

Jag är ju inte så bra på plåtmynt så min tanke var att CAROLUS.SVE. kanske var ett tecken på att plåten kom från Garpenberg (2 Daler sm präglades ju parallellt i Avesta och Garpenberg just 1674). Men så var det inte.

Från SM-boken får man veta att 2-dalrarna delas in i tre typer beroende på bitecknen under valören i mittstämpeln.

Man bytte alltså mittstämpel på Avestaplåtarna 1674 och det är det som utgör skillnaden mellan typ I och III. Det SM-boken inte nämner är att man då också bytte hörnstämplar. Tidigare var omskriften CAROLUS D G SVE och efter bytet blev det CAROLUS XI D G SVE. Objektsbeskrivningen ”CAROLUS SVE” i den nämnda katalogen var ju lite förvirrande, men det antydde ju att det inte var den vanliga varianten som såldes och därför började jag söka bland de bilder jag hade. Jag fann det här:

Bilderna kommer från Aurum 2 respektive MISAB 37 och båda plåtarna är präglade i Avesta. Det man kan se är att båda omskrifterna faktiskt användes 1674 och jag undrar hur många plåtmyntssamlare som känner till detta. Stiernstedt visste kanske om det, men jag har inte sett något tecken på att Tingström uppmärksammat detta. Anledningen är givetvis att den äldre omskriften är mycket sällsynt 1674. Av de 16 Avestapräglingar jag har bild på så är det bara denna från Aurum 2 som jag kunnat konstatera har den gamla omskriften. Alla övriga är endera oläsliga på mina bilder eller också har de den nya omskriften. Dessvärre är mittstämpeln på Aurumexet svagpräglad nedtill vilket gör det omöjligt att utifrån bilden avgöra om även den är av äldre datum. Christian Hamrin kan kanske vara behjälplig med att ta reda på svaret på den frågan. På Garpenbergpräglingarna 1674 så har förvånade nog 2 av 2 den gamla omskriften.

Avslutningsvis vill jag önska alla en trevlig Midsommar. Det blir nog ett uppehåll i bloggandet nu eftersom jag åker iväg på lite semester nästa vecka. Ha det så gott!

PS. Anledningen till att jag har en bild från Aurum 2, trots att det inte finns någon bild i katalogen, är att jag samlade på mig alla deras bilder medan de låg på internet. DS

Janne Holmberg har varit och tagit bilder av alla plåtmynt som finns utställda på Avesta Myntmuseum och nu har jag roat mig några dagar med att lägga in dessa (37 st) bilder på raritetssidorna. Det roliga med det hela är ju att Tingström gjorde sig besvär med att skriva in provenienserna så långt han kunde. Oftast är det inte längre än till den förra ägaren, men det är ju gott nog när Axel Ax:on Johnsons plåtmynt huvudsakligen köptes från Georg Nyman (1913-1915), Gustav Cavalli (1917) och Oscar Wasastierna (1920). I några fall har han även hittat anteckningar om var dessa i sin tur har köpt mynten.

Den äldsta proveniensen var en 8 Daler sm 1660 som Cavalli köpte privat av Henryk Bukowski redan i februari 1875. Detta skulle aldrig någon ha kunnat lista ut om inte Cavallis brevsamling sparats och nu ligger i Avesta Myntmuseums förvar. Nu kanske någon tycker att det inte spelar någon roll vad ett mynt på ett museum har för proveniens, men det vill jag definitivt hävda att det har. Varje lös proveniensände som man lyckas fästa på ett specifikt mynt minskar alternativen för övriga lösa ändar. Georg Nyman kände jag exempelvis inte till tidigare, men när jag nu fick en ledtråd upptäckte jag att jag har noteringar om att han bl.a. köpte 18 plåtmynt på Holmbergs auktion 54 (1901). Nu vet jag alltså var alla dessa plåtar hamnat och behöver inte bekymra mig om dem längre.

Men nog om detta, den intresserade lär nog tids nog hitta alla Avestabilder jag lagt in. När jag höll på att lägga in Avestas bild av 1 Daler sm 1718 upptäckte jag något annat mycket intressant. På den sidan hade jag nämligen en bild av en kopia som såldes på Uppsala Auktionsverk 2016. Det jag inte sett tidigare var att jag också hade en bild av förlagan på samma sida.

Att jag inte sett likheten tidigare beror på att bilden från Uppsala är olyckligt beskuren på båda sidor vilket ger plåten en annan profil. Tittar man närmare så ser man i alla fall att alla stämplar är vända på samma sätt och andra tydliga märken och kännetecken på plåten till vänster har sina motsvarigheter på den till höger. Men det är inte samma mynt, vilket man också ser även om det är lite svårare att förklara hur.

Jag frågade Roger Jonsson om saken och han svarade att ”det är den där verktygsmakaren från Norrahammar utanför Jönköping som gjort den. Han samlade på plåtmynt och sedan roade han sig med att göra kopior av dem, med stampar som han själv tillverkat”.

Något mer om denna ”verktygsmakare” visste inte Roger men med tiden kanske jag kan få fram fler uppgifter om honom. Den historien bör vara väl värd att återberätta i något framtida blogginlägg. En sak vet jag redan nu och det är att han vid något tillfälle även ägt den äkta plåten till vänster, vilken nu senast såldes på MISAB 40 (2022).

Jag håller för närvarande på med att gå igenom Bokauktionskammarens auktionskataloger åren 1837-1873. Syftet är att identifiera de rariteter som blivit sålda, hitta noteringar om köparna på dem och sedan kanske, kanske lyckas tråckla ihop provenienskedjor på en del av dem som håller framåt i tiden. De största problemen är att köparnoteringarna är så sällsynta och att mynten, efter dagens mått mätt, oftast är så dåligt beskrivna. Men är det mynt som ”nästan inte finns”, dvs XR-mynt som endast är kända i några få ex så borde man ju kunna få fram något i alla fall. Jag kommer säkerligen att återkomma till det här ämnet och berätta mer om denna gångna numismatiska värld som är så olik den vi är vana vid, men den här gången ska jag koncentrera mig på en annan intressant företeelse som man kan stöta på, nämligen mynt som inte finns.

I december 1843 och juni 1844 hölls två auktioner, vars ursprung det finns en del motstridiga uppgifter om, men min tro är att det var grosshandlare Carl Scharps utmärkta samling som såldes. Tydligen hjälpte samlarkollegorna Axel Fröling och Curt Fredrik Meinander till med att upprätta katalogerna. Som en måttstock på samlingen kvalitet så kan jag säga att av totalt 1973 nummer så har jag lyckats identifiera närmare 200 rariteter. Här nedan några exempel där svårigheterna var lite större.

Detta är Appelgrens uppställning av de kända kvadratiska Åboklippingarna med årtalet 1556. De kända valörerna är 2, 4, 8 och 16 öre. Man kan ju undra varför man inte för symmetrins skull även präglade 12 öre? På auktionen i juni 1844 såldes som nr 419 följande objekt med ordagrann beskrivning:

”419. Klipping. Fyrkantig. 12 Öre. Krönt G mellan årtalet 1556)(3 kronor, värdet. B. 53. N:o 47. Rart.”

De sista siffrorna är referensen till Bersch ”Beskrifning över Svenska Mynt och Skådepenningar af år 1773”. Det ska också nämnas att på samma auktion såldes ytterligare 6 klippingar varav 4 ansågs vara falska. Min uppfattning är att man var rätt bra på att avslöja förfalskningar eftersom de förekom så frekvent. Men 12-öringen ansågs alltså vara äkta! Hur det är med den saken kan vi ju inte avgöra nu, men vad man kanske kan göra är att luska ut vad som hände med myntet efter auktionen. Önskescenariot är ju att det köptes av något museum som glömt att man har det…

En annan möjlighet är givetvis att man skrivit fel valör. Felskrivningar verkar ha varit vanliga vid den här tiden vilken en annan försäljning i samma katalog visar:

”429. D:o, 1528. Gostaus Dei Graci Rex Sveci, Kon. med svärd i st. f. spira, årtalet vid sidorna)(Moneta Nova Stockholm, Riksvapnet på stort Kors. N:o 55 noten. Rar. L 2 1/8.”

”D:o” syftar på objektet före som var en daler 1534 (Kronan). Den sista siffran visar att vikten stämmer överens med den normala dalervikten i lod räknat. 1 Gyllen beskrevs på den här tiden som ”1 Riksdaler 1528”, även om Gyllenvikten är 10% lägre än dalervikten. 1/2 Gyllen beskrevs för övrigt ”1 Riksdaler 1528, halva vikten”.

En Gyllen har ju som synes årtalet i frånsidans omskrift och inte vid kungens sidor, och DEI GRACI skrivs inte ut i sin helhet. Märkligt också att man poängterar ”svärd i stället för spira” när myntet man refererar till var Kronan som också har ett svärd. Då kanske man kan tänka att man råkat skriva fel årtal och att det egentligen var ”Svärdet” 1534 som såldes:

”Konungen med svärd i stället för spira, årtalet vid sidorna” ser ju bra ut, men dessvärre har den ju inte DEI GRACI utskrivet och riksvapnet vilar inte på ett stort kors.

Den här gången hade vi tur för även om årtalet var felaktigt och beskrivningen i övrigt bakvänd så passar det ju ändå mycket bra in på ”Baretten” 1534. Carl Scharps exemplar köptes förmodligen (inte bevisat än) av Meinander och när det senare såldes på auktion 1872 så var beskrivningen ”med tocque (den s.k. majkransen)” vilket är två andra namn på huvudbonaden. Om Scharps ex dessutom är samma som det jag visar bild på kommer vi förmodligen aldrig att få veta eftersom antalet kända ex är för stort. Alternativen blir för många.

Det är som synes ingen självklarhet att lista ut vad beskrivningarna i gamla kataloger avser, men med lite eftertanke så löser man ändå de flesta frågetecken. Jag vill också passa på att berätta att Gorgon börjat blogga igen, vilket är till stor glädje för alla men speciellt för medeltidssamlarna. Felattribueringarna vad gäller främst valör och myntort för Gustav Vasas mynt är ju många i gamla kataloger och det bör ju vara det i än högre grad för medeltidsmynten. Det skulle vara intressant att höra om Gorgons åsikt i den frågan.

Hur många typer av 1/2 Mark Västerås finns det? Tittar man i våra referensverk så är det 3, varken mer eller mindre. Av någon anledning började jag räkna dem och märkligt nog fick jag det till 4. Jag har kontrollräknat flera gånger och ändå kommer jag till samma resultat. Jag listar upp dem här nedan så kanske någon kan visa mig var jag räknat fel.

Den första typen förekommer endast 1538 och har en omskrift på frånsidan som lyder ”SI DEVS PRO NOBIS QVIS 9 NOS”. Den blev så lång att man fick lägga årtalet på åtsidan för att få plats.

Den andra typen ser man inte till så ofta eftersom KMK äger det enda kända exemplaret. Den har ett större porträtt och 3 sköldar samt en omskrift på frånsidan som lyder: ”OMNIS POTESTAS A DEO 1539″

På den tredje typen har man återgått till endast 1 sköld på frånsidan. I övrigt är porträtt och omskrifter oförändrat från typ 2. Denna är för närvarande känd i 8 privata exemplar och är därmed 1539 års vanligast förekommande halvmark. (Nordlinds foto)

Den fjärde typen skiljer sig från typ 3 genom den nya omskriften på frånsidan: ”DOMINI EST TERRA & C 1539″. Detta blir sedan den enda omskriften som används 1540. Jag har 5 ex med årtalet 1539 på raritetssidan. (Foto från Schmitz katalog)

Ja det blev 4 typer även denna gång och när jag kontrollerar med Appelgren så får jag medhåll även där. Det var ordning på honom! Varför typ 3 och 4 kommit att betraktas som samma typ under årens lopp vet jag inte riktigt, men det kan kvitta. Det måste ju vara någon form av ”kollektiv blindhet” som gjort att ingen uppdagat misstaget tidigare. Kul i alla fall att få göra upptäckten.

Nu ska jag ta mig för att dela upp min raritetssida för sm 157 i två sidor. Jag gillar egentligen inte att behöva frångå SM-boken för det innebär ju bara problem när man inte har något sm-nummer att referera till. Men jag får väl kalla typ 3 för sm 156½.

Vi är några som haft en väldigt intressant diskussion angående 1/2 Mark 1560. Överst ser vi varianten med blad ovanför kungen. Bladet är ett tecken på att åtsidesstampen även använts i Åbo 1558, vilket det finns stampidentiska bevis för. Det andra myntet saknar blad och är en ren stockholmsprägling. Stamparna till båda mynten är graverade av Erik Olofsson som förflyttades från Åbo till Stockholm just 1558 och uppenbarligen tog han en del stampar med sig.

Diskussionen gäller det tredje myntet som just nu ligger bland stockholmspräglingarna eftersom det saknar blad. Där är det dock starkt avvikande och det enda exemplaret där svärdet bryter omskriften. Det påminner mer om Åbopräglingarna 1556–1557 än om Stockholmspräglingarna 1560.

Här en jämförelse mellan Åbo 1557 och Stockholm 1560, och visst är åtsidorna mycket likartade. Pga den lilla dubbelpräglingen på Åbomyntet till vänster, som förresten ligger i Uppsalas Myntkabinett, har t.o.m. tanken framkastats att samma stamp använts till båda. Visst kan dubbelpräglingar vara förvillande men det finns gränser för hur mycket det kan förändra myntbilden. I det här fallet ser man ju på omskriftens läge i förhållande till porträttet att mynten inte är stampidentiska.

Man har föreslagit att jag ska göra en ny raritetssida för det högra myntet eftersom stampen ”helt klart” kommer från Åbo, men det tänker jag inte göra. Skälen för det är inte tillräckligt starka. Först måste man hitta ett stampidentiskt exemplar från 1557 som otvivelaktigt visar att stampen använts både i Åbo och i Stockholm, och det tror jag inte att man gör. Förmodligen blev alla stampar från 1556-1557 kasserade före flytten till Stockholm. Vi får också komma ihåg att det är samma gravör det gäller och Erik Olofsson kan lika gärna ha graverat stampen till det högra myntet i Stockholm.

För en gångs skull hoppas jag faktiskt att det ska visa sig att jag har fel, för jag missunnar ju ingen glädjen i att kunna bevisa att det högra myntet är präglat med en Åbostamp.

Om man jämför kvalitetsbedömningarna från Hirsch auktion 1 (1966) med försäljningar av samma mynt på senare auktioner kan man ibland se mycket stora skillnader. Detta beror på en helt annan bedömningskultur 1966 än den vi har idag, vilket i sin tur, till stor del, beror på den för stunden ledande mynthandlarens syn på myntkvalitet. På 1960-talet var det Harry Glück (Hirsch Mynthandel) som var den tongivande och det var därför han 1966 fick uppdraget av SNF att genomföra den första stora Svenssonauktionen. I tabellen nedan kan vi se ett antal exempel på bedömningar 1966 och senare:

Jag har bara tagit med ett mynt i dålig kvalitet för att visa att även Glûck utnyttjade hela skalan. Dåliga kvalitéer var lika dåliga förr som de varit senare. Det är främst kvalitéer över 1+ som han uppvärderat, vilket innebär att antalet mynt i normalkvalitet minskar och toppkvalitéerna ökar. Det ska också sägas att Glück var ovanligt återhållsam på den här auktionen vilket förmodligen beror på att han fått order om det från SNF. I sina egna lagerlistor kunde han vara betydligt vidlyftigare vilket tydliggörs i nedanstående exempel från lagerlista 32 (1962)

Nästan skrattretande att samtliga utbjudna plåtmynt har fått kvalitet 0. Inte märkligt alls att uttrycket ”Glücknolla” lever kvar som en beteckning för ett övervärderat mynt.

Nåväl, efter Harry Glücks död 1970 så befann sig den svenska myntmarknaden i ett vakuum några år till dess att Bjarne Ahlström klev fram som den nya marknadsledaren. Kvalitetsmässigt var han redan från början försiktigare än Glück, men den stora förändringen kom efter att han börjat sälja Gunnar Ekströms kvalitetsmässigt fantastiskt fina samling. Då insåg han nämligen att om man ska kunna hävda att 01 är dubbelt så värdefull som 1+/01 så får 01 inte vara en stapelvara. Och detta gäller naturligtvis i än högre grad för 01/0 och 0. För att komma till rätta med detta så blev han helt enkelt hårdare i bedömningen så att toppkvalitéerna verkligen blev toppkvalitéer som var värda att betala en slant extra för. Från början av 1980-talet grundlade han den svenska bedömningsmodellen som de flesta av dagens myntsamlare är uppväxta med. Naturligtvis förekommer avvikelser även i Ahlströms bedömningar, men det beror nog mest på att han hade många anställda som inte var lika strikt som han själv och han kunde ju inte vara med och kontrollera allt som gjordes.

I Ahlströms kölvatten har sedan de flesta svenska mynthandlare fortsatt med den bedömningsmodell man vant sig vid och det har ju gått rätt hyfsat ända till nu när hela upplägget hotas av säljare som vill ha snabbare pengar genom att övervärdera mynten. Det främsta verktyget man har är de slabbade mynten som man tydligen inte kan ifrågasätta eftersom bedömningen är gjord av en oberoende part. Ha! Om jag har ett mynt, i spannet 1+/01 till 01, som jag vill ha oberoende bedömt och ber om hjälp av Andreas Kaiser och Johan Melin var för sig, så kan jag slå vad om att jag får olika svar. En oberoende bedömare innebär alltså inte automatiskt en rättvisande kvalitetsbedömning. Bedömningskulturen hos den ”oberoende parten” har en oerhörd betydelse. Dessutom berättade Christian Hamrin redan för 10-12 år sedan att slabbningsföretagen naturligtvis konkurrerar med varandra och det företag som oftare ger inlämnaren det svar han vill ha får också flest kunder. Nu finns det visserligen även certifieringsföretag som har som uppgift att verifiera slabbningsföretagens bedömningar, men även dessa verifieringar grundar sig ju på en amerikansk tradition som ligger på en annan nivå än den svenska.

Om man som exempel tar denna halvmark 1536 som såldes på Stack´s auktion 25-03-15 som nr 14131 och som slabbades som ”NGC XF Details”. Extremly Fine (XF) betydde åtminstone förr kvalitet 01, men man kan ju undra hur många svenskar som tycker att detta verkligen är kvalitet 01.

För att göra en slutsummering så köper man alltså mynt, på exempelvis MISAB, som är kvalitetsbedömda enligt svensk tradition och sedan skickar man dem till slabbning och får en högre bedömning eftersom den då bygger på en amerikansk tradition. Slabbning är alltså ett sätt att ”legalisera” en prishöjning och det är alltid nästa köpare som får betala mellanskillnaden.

Jag har just gått igenom Stack’s nästa Bruunauktion som kommer i juni och kom fram till att man ska sälja 98 svenska mynt från Gustav Vasa och framåt. Dock för få rariteter för att jag ska bry mig om att kommentera dem. Däremot började jag funder över hur många svenska mynt samlingen innehåller och hur många auktioner som de ska fördelas på. Det äldsta av dessa mynt man hittills har bjudit ut är en 1 Öre 1529 och det omnämnde man som ”Bruun 11410”. Det yngsta var väl den där 2-kronan 1912 (Bruun 13789) som såldes för historiska 156000 kr i höstas. Hittills har jag noterat 326 försålda mynt, men jag vet inte hur många jag missat eftersom jag exempelvis just upptäckt att kastmynten ligger utanför den omnämnda nummerserien och säljs bland medaljerna. Men, för att göra en lång historia kort, om man fortsätter som man börjat så kommer det att krävas 25 auktioner till för att sälja ut hela samlingen. Vi har med andra ord en hel del att se fram emot.

Vad gäller auktionen i juni så kan det nog bli rätt trevligt för normalsamlaren; inga statusmynt som lockar investerare och överlag lågt satta utrop. Det behövs sådana auktioner också emellanåt.

Så har det varit myntauktion i Oslo igen och där fortsätter man att portionera ut valda delar av samma samling som man sålde av förra året. Jag har med 10 rariteter på min lista och eftersom jag har tidigare försäljningspriser för de flesta av dem så har jag roat mig med att jämföra med slutpriserna denna gång. Jag har inte brytt mig om att korrigera för provisioner och valutakurser; det får den intresserade göra själv. Det man kan se utan korrigeringar är att i genomsnitt har priserna nästan fördubblats på 10 år, men att det är några få ”nyckelobjekt” som dragit det unga lasset. Reseriksdalern 1731 gick inte alls bra och får väl anses ha blivit ett riktigt klipp för köparen denna gång. Det är alltså ingen självklarhet att alla mynt ökar i värde som en del vill göra gällande; Det är som vid aktieköp att kursen kan gå åt vilket håll som helst och det är var och ens eget ansvar att köpa vid rätt tillfälle och till rätt pris.

En sak jag inte riktigt förstår är varför Myntgalleriet mestadels refererar till gamla SM-boken. Men inte alltid, eftersom exempelvis Fyrken 1628 (nr 579) har fått sm-nummer 180 som ju är av senare datum. Det blir ju extra tydligt på reseriksdalern (nr 589) som ju inte fanns med i första SM-boken. Man kan kanske föreslå att Dan Carlberg skickar ett ex av den nya boken till dem.