Långa provenienskedjor på över 100 år hör inte till vanligheterna; det är mest i samband med äldre samlingar som Svensson, Ekström, Bonde, Smith och Pripp som dessa förekommer. Nu när Bruuns 2:a samling börjat säljas ser vi också kedjor som sträcker sig ända tillbaka till 1850-talets början. Det är inte så många, men det finns några få mynt med en känd historia som är ännu längre. Här nedan är historien om ett av dem; en Västeråsdaler 1540.

D.G. Neschers samling –> Bondes samling på Ericsberg (1808-1847) –> Bokauktionskammarens auktion (okt 1847) –> C.P. Humble (1847-1852) –> Bokauktionskammarens auktion (okt 1852) –> Meinanders samling (1852-1871) –> samlingen såld till KMK (1872) –> KMK:s dubbletter (1872-1891) –> bytesaffär med Levin –> Astley Levins samling (1891-1894) –> Bukowski 88 (1894) –> Holmberg som ombud –> J.F.H. Oldenburgs samling (1894-1898) –> Bukowski 113 (1898) –> Bukowski som ombud –> Carl Snoilskys samling (1898-1903) –> Bukowski 155 (dec 1903) –> Palm som ombud –> Lars Emil Bruuns samling (1903-1914) –> Hess auktion (maj 1914) –> Axel Lagermans samling (1914-1918) –> Israel Berghmans samling (1918-1921) –> Schulmans mynthandel (1921) –> Virgil Brands samling (1921-1926) –> i brodern Armin Brands ägo –> i brorsdottern Jane Brand Allens ägo (-1981) –> Sothebys auktion ”Brand part 1” (1982) –> C.O. Algårds samling (1981-1996) –> MM:s samling

Historien börjar i tidigt 1800-tal när myntet dyker upp i Neschers samling. Denne storsamlare är porträtterad i den nyligen utkomna boken ”Daniel Georg Nescher – samlaren och stormästaren” (Carlberg, Golabiewski-Lannby och Jonshult) vilken jag starkt kan rekommendera. Man vet inte var och när Nescher förvärvade Dalern 1540 men det måste ha varit efter 1796 när hans samlarbana började. Den fanns i alla fall med när han, inför det ryska invasionshotet, paniksålde sin samling till David Gotthard Hildebrand på Ericsberg i maj 1808. Förmodligen beroende av att Hildebrand dog senare samma år och fideikommisset övertogs av systersonen Carl Carlsson Bonde d ä så blev Neschers samling aldrig helt införlivad med Bondesamlingen. Förutom en del urplockade mynt, som exempelvis 1/2 Gyllen 1523, så såldes hela samlingen 1847 till Axel Fröling, C.F. Meinander och C.P. Humble, 3 av den tidens främsta myntsamlare. Genom ett rent förbiseende från Bondes sida följde den ytterst sällsynta dalern 1540 med i det köpet.

Fröling, Meinander och Humble löste betalnings- och fördelningsfrågan på så sätt man ordnade en auktion i Bokauktionskammarens regi i oktober 1847 där det var Humble som förvärvade dalern 1540. På auktionen efter honom 1852 gick myntet vidare till Meinander som behöll myntet i 19 år tills han 1871 sålde hela sin samling till KMK.

På Bokauktionskammarens auktioner i mars och april 1872 sålde KMK de dubbletter som uppstod vid köpet av den Meinanderska samlingen, men där fanns dalern 1540 inte med. I stället låg den kvar i KMK:s ägo till 1891 när Astley Levin bytte till sig den mot en Svartsjödaler 1546. En fin affär för Levin kan man tycka; 1546 är ju ett ytterst sällsynt årtal, men det är ändå inget typmynt som Västeråsdalern är.

J.F.H. Oldenburg hade med dalern 1740 i beskrivningen över sin samling som han färdigställde 1883, men det visade sig att det exet var en gjuten kopia och han var därför mycket ivrig att förvärva ett äkta ex. (Läs Appelgrens kommentar om nr 96 i Bernhard Olofssons katalog från 1946). Därför var det knappast någon överraskning att det var han som köpte Neschers exemplar på Levins auktion 1894.

Skalden Carl Snoilsky sålde sin myntsamling redan 1878, men behöll då en handfull av sina största klenoder. På auktionen efter hans död 1903 såldes sålunda hans kvarvarande 8 mynt och 1 medalj, varav det sist förvärvade var Västeråsdalern som han köpt på Oldenburgs auktion 1898. Snoilskys klenoder hamnade nu hos grosshandlare Lars Emil Bruun; det enda han missade var 8 Mark 1649 där C.W. Burmeister blev för svår.

På Bruuns auktion 1914 var det provinsialläkaren Axel Lagerman som köpte Västeråsdalern plus ett antal andra toppobjekt. Han var sjuklig och hade svårt att gå, och till sin hjälp hade han den gode vännen Israel Berghman. Det var nog mycket tack vare den vänskapen som Berghman också fick köpa hela Lagermans samling 1918. Möjligen var kopplingen mellan dessa herrar större än eftervärlden har känt till. Berghman sålde sin samling, inklusive Västeråsdalern, till Schulman i Amsterdam i slutet av 1921 och avslutade därmed sin samlarkarriär. Var det en slump att Lagerman dog tidigare samma år eller var det kanske en del av orsaken till att Berghman tappade samlargnistan? I MISAB 2 skriver Sten-M. Rosenund: ”Vid Stigs bortgång 2008 blev det för tomt och ensamt att fortsätta med samlandet”. Kanske var samarbetet något liknande mellan Lagerman och Berghman. Det är en intressant tanke som ingen nämnt tidigare.

Schulman förmedlade Berghmans samling, och därmed även Nechers Västeråsdaler, till amerikanen Virgil Brand som (näst efter Joakim von Anka) var tidernas störste myntsamlare. Han lär ha haft över 360000 mynt från hela världen när han dog och samlingen fördelades mellan hans båda bröder Armin och Horace. De flesta av Berghmans mynt hamnade hos Horace Brand, varav många senare köptes av Gunnar Ekström, men Västeråsdalern gick till den andra brodern Armin.

Det kan inte ha varit någon enkel uppgift att sälja 180000 mynt som var och en av de båda bröderna ärvde. Horace hade ändå sålt det mesta till 1950, men Armin gick det trögare för. En stor del gick i arv till hans dotter Jane Brand Allen, som nog inte sålde något alls förrän början av 1980-talet.

På 10 auktioner 1982-1985 sålde Sothebys i London det sista av Brandsamlingen. Det svenska materialet hittade man i del 1 (juli 1982) och i del 4 (nov 1983), och det var Claes Olof Algård som köpte Västeråsdalern i del 1. När han sedan även köpte det andra kända exemplaret i privat ägo på Schmitz auktion 1989 så blev han den ende som ägt båda samtidigt. 1992 erbjöd han Julius Hagander att köpa ett av dem och Hagander valde Schmitz ex som var i lägre kvalitet (och billigare)! 1996 sålde Algård slutligen Nechers Västeråsdaler till den nuvarande ägaren, som därmed blev den 16:e ägaren på 200 år.

Håll med om att det ger en extra dimension åt myntsamlandet när man känner till ett mynts historia under en så lång tidsperiod!

Jag höll på att lägga in Lars Emil Bruuns exemplar av 2 Öre 1549, som såldes auktionen 1914 (lot 415), på raritetssidan när jag såg att det ex som redan låg där har ett helt annat porträtt.

Bilden till vänster visar Bruuns ex (1544 års porträtt) och det till höger såldes på MISAB 25. Skillnaden ser man lite på skägget, men tydligast är ju de bågformade linjerna på bröstet som man ser på Bruuns ex. Appelgren benämner dem typ 117 och 118. Enligt honom förekommer den förra 1544-1549, medan typ 118 är nämnda för 1545-1547. Den kända förekomsten är i nuläget enligt nedanstående tabell. Idel rariteter kan man säga.

Appelgren kände alltså till typ 118 för både 1545 och 1546, men dessa är numera okända i privat ägo. Däremot visste han ju inte att typen även förekommer 1549.

Stilskillnaden mellan dessa båda porträtt är så tydlig att jag är förvånad att inte SM-boken uppmärksammat det. Den är ju mycket tydligare än skillnaden mellan 1539 och 1540 års porträtt av 2-öringar och dessa är ju preciserade. Det ligger också nära till hands att tro att typ 117 är Ulrich verk och typ 118 är Erik Olofssons.

Graf Robert Douglas samling –> Hess/Leu 34 (nov 1967) –> Harry Glück –> Hirsch lagerlista 53-61 (jan 1968 – juni 1970) –>?–> Hirsch 7 (1978) –> Claes-Olof Algårds samling –>?–> Hirsch myntkonsortier –>Stockholms Auktionsverk (1991) –> Julius Haganders samling (1991-2011) –> Künker 185 auktion Hagander 1 (2011) –>?

Detta är en provenienskedja för en dukat 1741 som jag just lyckats pussla ihop. Det började med att jag länge har misstänkt att Harry Glück var med på plats när Hess/Leu 34 hölls i november 1967. Det är nämligen ett antal rariteter som såldes då som har en motsvarighet i Hirsch lagerlistor från januari 1968 och framåt; 2 Mark 1590, 1/4 Riksdaler 1641 och 1643, 1 Dukat 1782 och nu också 1 Dukat 1741. Det avgörande ”beviset” var nog ändå den unika 8 Mark 1617 (sm 51) som såldes på just den auktionen och sedan dyker upp i Hirsch lagerlista 53 några månader senare. Det kan knappast vara en tillfällighet.

När jag höll på att göra uppdateringen för den nämnda dukaten 1741 så upptäckte jag en annan sak som jag inte sett tidigare.

Det här är två bilder av samma mynt, tagna med 44 års skillnad i bildkvalitet. Künkers bild är naturligtvis bättre och trevligare, men den kamouflerar också en del skavanker som syns mycket tydligt på Hess/Leus bild. När jag gjorde Fredriks sidor var jag helt enkelt inte tillräckligt tränad för att se likheterna för att skillnaden mellan bilderna var så stor. Nu såg jag likheten nästan med en gång, men för att vara säker så ”förbättrade” jag också Künkers bild något.

Efter att ha ökat kontrasten och ändrat ljuset till lämplig nivå så fick jag det här resultatet. Nu ser man skrapmärket till höger om skölden tydligare och det avgörande tecknet på att det är samma ex är den lilla rispan kl 9 på frånsidan. I ett slag har alltså två provenienskedjor slagits samman och antalet kända ex i privat ägo är nu bara 5. En trevlig dag på jobbet kan man säga!

Jag kan också tillägga att även Julius Hagander var närvarande på Hess/Leus auktion. Då var han i början av sin samlarkarriär och mycket försiktigare i sina inköp än han blev senare. De mynt jag känner till att han köpte var 10 Mark klipping 1626, dukater 1677 och 1745 samt 1/4 dukat 1733.

Jag fick under gårdagen tips om att denna halvmark 1546 såldes på Tradera förra veckan. Ett trevligt ex av ett årtal som för närvarande bara är känt i 8 exemplar i privat ägo. Sådana tips är oumbärliga för mig eftersom jag omöjligt kan hinna med att bevaka allt som händer.

När jag lade in exemplaret på raritetssidan upptäckte jag att jag där redan hade nedanstående ex liggande.

Hur kunde jag missa detta när jag lade upp raritetssidan? Svaret är enkelt; jag förväntade mig inte att den skulle finnas eftersom ingen tidigare påtalat att typ I förekommer 1546. Den finns inte medtagen varken i SM-boken eller i SMB, men både Hemmingsson och Delzanno får nog anses vara ursäktade eftersom den dök upp på MISABs webbauktion 45 i december 2022 när båda dessa böcker redan var tryckta. Men Dan Carlberg var ju lika blind som jag var, för annars skulle den definitivt fått en mer framskjuten placering på någon av kvalitetsauktionerna. Men det verkar som att inte ens Appelgren kände till varianten så det är mycket möjligt att detta är det enda exemplar som finns.

Det är sånt här som gör numismatiken så rolig och spännande; det finns alltid, alltid, ALLTID mer att upptäcka och lära sig. Extra roligt är det ju när man får vara först att publicera något nytt!

I januari förra året berättade jag att jag fört statistik över de auktioner som lagts ut på Numisbid under 2023. Nu har jag gjort samma sak även med 2024 och samlat det i nedanstående tabeller. Främst är det skillnaden mellan de båda åren som är intressant

Den första tabellen är övergripande och visar det totala antalet aktiva auktionsfirmor som använt sig av Numisbid dessa båda år och hur många auktioner man arrangerat och loter man bjudit ut. Antalet aktiva auktionsfirmor har visserligen ökat något, men utbudet av auktioner och sålda objekt har minskat ganska kraftigt. Som vi ska se där nedanför har detta inte påverkat de största firmorna som i stället har ökat sina marknadsandelar.

Auktionsfirmor med flest auktioner

Det nästan mest fascinerande är skillnaden i hur de olika firmorna lägger upp sin försäljning; en del håller fortfarande fast vid stora mastodontauktioner som tar flera dagar att genomföra, men de flesta satsar mer och mer på små korta it-auktioner som är över på några få timmar. Mest extrema bland de sistnämnda är Heritage World som i genomsnitt under 2024 anordnat 1 auktion var tredje dag. Att man klarar det beror på att man har ett 15-tal filialer som var och en gör sina egna auktioner som sedan samlas under den gemensamma loggan. 90% av auktionsfirmorna nöjer sig dock med max ett 10-tal försäljningstillfällen per år.

Enligt tabellen nedan så verkar det som att Savoca Coins ökat sin försäljning extremt mycket från 2023-2024, men enligt auktionsnumreringen beror det mestadels på att man 2023 utnyttjade Numisbids mycket sporadiskt. Av minst 35 genomförda auktioner gick bara 9 genom denna sajt.

Man kan också konstatera att Andreas Åfeldts firma Coin Cabinett tillhör de som utvecklats mest under de senaste åren. Bra jobbat!

Sålda loter

Det är här man tydligast ser den polarisering som är på gång. Under 2023 hade de 10 största firmorna 28% av utbudet på marknaden. Under 2024 ökade den andelen till 46%.

Det är bara ett drygt 20-tal firmor som säljer mer än 10000 loter varje år

Antal loter/auktion

Om Heritage Worlds strategi är att anordna massvis med små enkla auktioner så är Heritage Europés strategi den motsatta. Man nöjer sig med 2 mastodontauktioner per år som var och en tar 6 dagar att genomföra. Verkar synnerligen jobbigt för alla parter. Som jämförelse har jag också tagit med den minsta aktören på Numisbid vilka endast bjuder ut ca 25 objekt per auktion. Ändå är WCD ingen liten firma eftersom man har filialer i både Nevada, Florida och Kanada. Det är svårt att begripa hur man resonerar i båda dessa extrema fall.

Antal rariteter

Det är väl knappast överraskande att det är rariteterna som dyker upp på nya auktioner som intresserar mig mest. Under åren 2013-2020 pendlade antalet auktioner med minst 1 svensk raritet mellan 16 och 25 st/år, MISAB och Myntkompaniet oräknade. Från och med 2021 har antalet utländska auktioner med svenska rariteter ökat till minst 35 st/år. Varför det är så vet jag inte, men det är ju onekligen intressant.

Tabellen nedan gäller 2023-2024. Jag kan också tillägga att andelen sällsynta plåtmynt som säljs på utländska auktioner är betydligt större än den andel de utgör på mina raritetssidor.

Slutligen får jag ta det säkra före det osäkra och be om ursäkt för de fel som ni eventuellt hittar i tabellerna. Jag känner själv inte till några fel men det känns osannolikt att jag fått till alla dessa siffror rätt…

Glöm inte Numismatisk Afton nu på torsdag kväll. För den som vill vara med är det hög tid att boka plats via Tickster.

Någon gång under tidigt 1980-tal såg jag ett avsnitt av Filmkrönikan där Nils Petter Sundgren berättade om ett försök att göra om en skräckfilm till något barnvänligt. Resultatet blev en fullkomligt obegriplig filmsekvens på 20 sekunder! Jag minns det väl mest för att jag aldrig begrep om han var allvarlig eller om han skämtade. I vilket fall så har jag nu varit med om något likvärdigt när jag försökt att göra en begriplig variantförteckning över Gustav II Adolfs runda kopparmynt från Säter.

Så länge som man håller sig till ”Typsidan” så är man på tämligen säker mark. Jag satte ut situationstecknet för att det ju egentligen inte är en typsida; det är en kombination mellan typer och årtal á la SM-boken. Det är därför jag kallar kolumnen längst till vänster för ”serie-nr”, något måste man ju kalla den, och den är direkt överensstämmande med högra kolumnens hela sm-nummer. Lite besvärad känner jag mig dock för typ 4 och 5 som förstör det estetiska med schemat, men det känns bättre när jag låtsas att jag inte ser dem.

Klickar man på någon av länkarna i vänstra kolumnen så är man inte på säker mark längre. Det finns ju ingen arbetsbeskrivning som talar om hur man gör en variantförteckning och eftersom Castenhag hade för mycket av allting och SM-boken för lite av allting så var jag ju tvungen att göra något eget. Det första jag fick fundera över var sorteringen; Castenhag (och Delzanno som valt samma upplägg) delade in mynten i grupper beroende på om NOVA var utskrivet i frånsidans omskrift och om pilfjädrarna var korta och breda eller långa och smala. Överlag kan man väl säga att Castenhag ofta utgick ifrån frånsidan och sedan fick det bli som det blev med åtsidan. Själv har jag valt sorteringen sköld –> åtsideskrona –> frånsideskrona. Därefter kommer pilfjädrarna samt mer sporadiska (men viktiga) varianter som förekomsten av rosor och myntmästarmärke. På lägsta nivån har jag lagt stavningsvarianterna där bl.a. NOVA och det felpunsade årtalet MDCXXVVIII ligger. Detta beror på att stavningen mer än något annat beror på gravörens dagsform. Möjligen då med undantag av förekomsten av NOVA vars frånvaro de sista åren förmodligen berodde på ett aktivt beslut. Annars stod jag i valet och kvalet ifall jag skulle ta med alla stavningsvarianter. Det verkar ju nästan som att man förde bok så att man för varje kombination av sköldar och kronor inte skulle glömma någon variant av CVPR, CVPRE, CVPREA, GOT, GOTH, SVE, SVEC etc. Men de fick bli med allihop eftersom det annars är svårt att bestämma var gränsen ska gå. Castenhag hade 288 CS-nr för dessa 1-öringar Säter, jag fick ned det till ca190 genom att ta bort alla betydelselösa småvarianter. Hade jag struntat i stavningarna också så hade jag hamnat på 93.

Jag fick anledning att fundera en hel del på detta faktum att det inte finns någon vedertagen arbetsordning när en myntförteckning ska göras, eller ens några riktiga regler för vilka kriterier som ska gälla när man delar in mynten i typer. Var och en som publicerar en myntförteckning har sin egen åsikt och sätter sina egna regler. Största problemet hittar vi väl hos Karl XI:s 2-marker där Törngren räknade in nästan 50 typer, Bonnier hade 43, Delzanno 41 och SM-boken 26. Göhles antal är svårt att bestämma eftersom han årligen börjar om från början. Själv räknade jag nog också med en bit över 30 typer innan jag anpassade mig till SM-boken. Resultatet är att det blir förvirrande för läsarna när det hittar olika uppgifter i olika böcker. Är det inte dags att vi gör något åt saken? Överlåter åt en handfull kunniga numismatiker att börja fundera på ett regelverk. Nu är det väl i och för sig ingen som satt på pränt exakt vilka kriterier som gäller för en ”numismatiker” heller, men någonstans måste man ju börja.

Avslutningsvis kan jag väl säga att det här att gå igenom Castenhags bok och göra min egen variantförteckning var oerhört nyttigt för mig personligen. Jag var tidigare inte så insatt i myntgruppen men att sitta och vända och vrida på alla kända varianter visade sig vara ett mycket effektivt sätt att fylla en kunskapslucka. Det kan jag rekommendera alla och envar. Och man upptäcker intressanta saker också. Hur många känner exempelvis till att alla varianter som saknar mm också saknar NOVA, och från och med 1630 började man alltid använda stavningen DALARENSIS (som inte förekom tidigare) när mm saknas. Omvänt så används DALARENSIS på 29 varianter 1630-1631 och det är endast två av dem som har ett myntmästarmärke. Sådant tycker jag är spännande!

Nu ska jag ta mig en titt på Nyköping.