MISABs internetauktion 62 avslutades i helgen och det är väl den 9:e auktionen som jag finner anledning att kommentera denna hektiska höst. Ur raritetshänseende är det också den minst intressanta med endast 8 rariteter (varav 5 plåtmynt från Fredrik). Enligt mitt förmenande var nog nr 18, en Örtug 1530 från Stockholm, det enda riktigt intressanta myntet och jag ska förklara varför.
Så här illustrerar SM-boken Stockholmsörtugarna typ 3 (sm-numren har jag lagt in). Här ser man att det finns 4 varianter 1530, men sm-boken har bara satt ut nummer beroende på om årtalet är helt eller förkortat. Att det förekommer två olika sköldar på åtsidan tar man ingen hänsyn till, och man kan ju fråga sig varför. Bland Gustav II Adolfs rundmynt i koppar har man exempelvis grottat ner sig ordentligt och på Säters 1-öringar redovisar man inte mindre än 9 sköldar med olika form. Tänk hur enkelt det skulle ha varit att lyfta fram att dessa Örtugar 1530 har två viktiga åtsidesvarianter också, och inte bara koncentrera allt intresse till frånsidan. En annan sak man kan fundera över är om sköldtypen verkligen är en mindre viktig variant än ett förkortat årtal?
I vilket fall så är den variant som såldes nu med raka sköldar på båda sidor för närvarande känd i endast två exemplar. Det andra kända exemplaret såldes händelsevis så sent som på MISABs internetauktion 60 för några månader sedan. Det myntet missade även jag!
Nu när jag ändå är igång ska jag väl också visa upp raritetslistan från helgens MISABauktion. Jag undviker så långt det är möjligt att skriva ”MISABs internetauktion 62” eftersom det är så långt och krångligt. Det skulle vara bra för mitt pekfinger om man följde andra auktionsfirmors exempel och förkortade till ”e62”.
Så är det dags att sammanfatta även Myntkompaniet 31. En riktigt bra auktion med 28 mynt som jag fick lägga till på respektive raritetssidor. Verkar ha varit en gammal orörd samling som såldes eftersom nästan alla var nya bekantskaper som inte visats på bild tidigare. Extra kul för mig eftersom min huvudmålsättning ju är att minska det så kallade ”mörkertalet”. Den här gången var det också två mynt, nr 50 och nr 331, som kröp över min gräns på 15 kända exemplar och därför förpassas dessa till ”förrådet” på respektive typsida. Fortfarande sällsynta naturligtvis, men för många för att jag ska fortsätta hålla utkik efter dem.
Före auktionen var jag lite fundersam om auktionsfirman tagit sig vatten över huvudet när man tänkte auktionera ut över 1600 nummer på samma dag, men jag tycker man klarade det med glans. Ett smidigt system som känns snabbt både för budgivarna i salen och på internet. Det ska man ha credit för! Problemet är bara att blotta mängden objekt som ska säljas är så stort att man som budgivare inte orkar hålla fokus hela tiden. Så dra gärna ner antalet objekt per auktion och ha fler auktioner i stället. Då blir det riktigt bra!
När man inte begriper något själv så är nog det bästa man kan göra att fråga om det är någon annan som begriper mer. Det jag kört huvudet i väggen med den här gängen gäller två försäljningar av 1 Öre Stockholm 1532 i Hirsch lagerlista 12 (1957) respektive lista 25 (1961.
Det jag inte begriper är att Harry Glück refererat till Appelgren 210/174 vilket är en kombination som inte går ihop. App 210 är mycket riktigt 1532 men app 174 ska ha årtalet 1522 och någon hybrid dem emellan finns inte vad jag vet.
Det här är sällsynta mynt så det är inte lätt att hitta bra bilder, men det syns tillräckligt väl att det översta myntet har årtalet 1532 (app 210) och det nedre myntet har 1522 (app 174). Glück skrev samma referens två gånger med 3,5 års mellanrum och angav båda gångerna samma kvalitet, så det bör ju vara samma mynt det handlar om. Och det kan ju inte vara något misstag från hans sida; han måste ha menat något, men vad? Är det någon som kan lista ut det här så att jag kan sova lugnt inatt?
Så har då Schulmans också haft sin första svenska auktion och innehållsmässigt var den riktigt bra. 22 rariteter är fullt godkänt. Hur den gick prismässigt har jag inte satt mig in i, men jag såg att det blev en del osålda objekt. Vi får hoppas att utbytet blev så bra att det blir en fortsättning. Det är bra med konkurrens.
Bland det roligaste jag vet är när jag får chansen att rapportera om nya varianter och det händer trots allt fortfarande då och då. I det här fallet var det Gunnar Andersson uppe i Umeå som hade suttit och kollat in min raritetssida över kända ex av Riksdaler 1760 och då upptäckt att ett exemplar skilde sig från de andra. Det vanliga på detta årtal är att det finns 11 serafer på frånsidan men ett exemplar som såldes på MISAB 12 har faktiskt bara 9 serafer. Han har också undersökt årtalet på det tydligaste bilderna och kommit fram till att 11 serafer också verkar betyda 1760/59, medan 9 serafer är en stamp som även användes 1761.
Han har även upptäckt att en 1/24 Riksdaler 1783 som han nyss köpt faktiskt har dubbelt ompunsat årtal nämligen 1783/80/79. Jag är inte säker på att den här varianten inte är omskriven tidigare, för jag har något svagt i bakhuvudet att jag hört det förr. Men det spelar inte så stor roll för vi kan ta det igen.
Slutligen har tydligen Petra Holmberg hittat det första kända exet av 1/2 Öre sm 1721 med rutad rand. Alltså överpräglat på nödmyntet Hoppet vilket även syns på att myntämnet är betydligt tunnare än en vanlig 1/2 Öre sm. Hon har inte fått till någon bra bild av myntet ännu, men det lär nog med tiden bli regelmässigt registrerat.
Den som trodde att auktionshösten var över trodde fel. Haljak är väl den utländska auktionsfirma som, näst efter Künker, levererar flest intressanta svenska mynt. Men det är en helt annan kategori av mynt som Haljak bjuder ut, inte statusmynt som bara ett fåtal har råd att köpa, utan till övervägande delen småmynt som ofta kan vara väl så intressanta. Dagens auktion innehöll 11 öresvalörer som jag har på mina raritetssidor och jag har inte sett någon av dem till salu tidigare. Vi får hoppas att samtliga köptes av svenska samlare!
Nedanstående blogginlägg skrev jag redan för 5-6 år sedan, men av någon anledning blev det aldrig publicerat. Det är dock en intressant historia om ett företagsnamn som lever vidare efter över 140 år och nu när man öppnat en filial i Kungsbacka under ledning av Olle Cederholm och ska ha sin första ”svenska” auktion den 26/10 så är det väl ändå dags att visa upp den. Auktionen innehåller också nära 600 svenska mynt så den är väl värd att ta sig en titt på.
Jacob Schulman 1849-1914
Han föddes i staden Hilversum, 3 mil sydost om Amsterdam, i en välbärgad judisk familj. Fadern David Israel Schulman var juvelerare, klockmakare och drev ett antikvariat. Jacques gifte sig 1873 och fick med tiden 7 barn.
Förmodligen till stor del beroende på faderns antikvariat blev Jacques tidigt intresserad av mynt och 1880 startade han sin egen mynthandel i Amersfoort, den näst största staden i Utrecht-provinsen. Redan från början förde han noggranna register på alla mynt och medaljer i lager, försäljningar och auktioner. Det var infört på registerkort på samma sätt som man brukat göra på alla bibliotek. Detta resulterade slutligen i 400000 kort som fortfarande finns bevarat i Schulmans bibliotek.
1902 flyttas verksamheten till Amsterdam och tillsammans med de båda sönerna Maurits och Andreas utvecklar Jakob snart företaget ”J.Schulman BV” till ett av de ledande i mynthandlarna i Europa. För oss svenskar är Schulmans från den tiden främst förknippat med köpet av Israel Berghmans samling 1921, försäljningen av Andreas Bernströms samling 1928 samt försäljningen av Georg de Lavals dubbletter 1933.
Efter att nazisterna kommit till makten på 1930-talet så hårdnade klimatet för judiska affärsmän och medan Andreas Schulman och dennes son Jacques höll ställningarna på hemmaplan började brodern Maurits att förbereda för en eventuell flytt till USA. När 2:a världskriget bröt ut 1939 hade han hunnit så långt att han flyttat över en del av lagret och startat en filial i New York med sin son Hans som föreståndare. Själv blev han dock kvar i Amsterdam tillsammans med sin brorson Jacques.
Efter att Andreas dött 1936 och sedan Maurits 1943 övergick ägandet av moderföretaget i Amstardam och filialen i New York till de båda kusinerna Jacques och Hans. Dessa hade båda vuxit upp inom företaget och förutom studieåren i Paris även arbetat där hela sitt vuxna liv. Som läget var med Jacques hemma i Amsterdam och Hans i New York var det följdriktigt med en delning av företaget och om man ska utgå från vad Hans skrivit på sina lagerkataloger var denna delning klar 1945.
Hans Schulman 1913-1990
Hans Schulman blev naturligtvis helt avskuren från hemmet på grund av kriget och tvungen att klara sig på egen hand, vilket han tydligen inte hade några större problem med. Redan i slutet av 1940-talet hade han arbetat upp företaget ”Hans M. F. Schulman” till en av de främsta i USA; en position han sedan behöll i 20 år. För oss svenskar är auktionen den 23-24/3 1956, när Holger Nyströms imponerande dukatsamling säljs, värd att bli ihågkommen.
Tydligen hade Schulman inga barn som var intresserade att ta över och i stället var det Neil S. Berman, som anställts 1968, som tog över när Schulman började varva ner i slutet av 1970-talet. Företagsnamnet ändrades till Neil S. Berman Inc och på 1980-talet var det i stället Hans Schulman som var medhjälparen. Så sent som 1987-1990 var Schulman medförfattare till boken ”The Investors Guide to United States Coins”.
Jacques Schulman 1906-1991
Tillsammans med sin fru Helena, som också var en kunnig numismatiker, förvaltade Jacques moderföretaget väl ända till slutet av 1980-talet, även om själva ägandet av företaget övergick till de båda sönerna Robert och Laurens redan 1969. Han är också ihågkommen för att han 1945 publicerade ”Handbok för holländska mynt från 1795-1945”. Den numrering han använde då används fortfarande. På Svenssonauktionen 1966 fanns det enligt köparnoteringar en ”Schulman” närvarande och det var förmodligen Jacques som menades då.
Bröderna Robert (född 1938) och Laurens Schulman (född 1948)
Jacques och Helenas båda söner Robert och Laurens Schulman övertog alltså ägandet av mynthandeln 1969 men det är osäkert när överföringen av driften skedde. Robert lär ha flyttat till Sydamerika under en period på 1970-talet för att starta ett barnhem och Laurens sökte sig till andra verksamheter. På 1980-talet var dock Robert hemma igen och var väl den som drev företaget fram till försäljningen 2006. Laurens återvände också till numismatiken när han, tillsammans med sin fru Carla,1987 grundade företaget ”Laurens Schulman BV”. Det företaget lever än idag och drivs numera av dottern Yvette (född 1976) som alltså är den femte generationen av mynthandlarätten Schulman. Hon är också mycket aktiv i föreningslivet och bland annat styrelseledamot i Nederländernas Mynthandlarförening.
Vad hände med moderföretaget?
Efter att Jacques Schulman dragit sig tillbaka för gott 1989 drevs moderföretaget ”J.Schulman BV” vidare med samma höga ambitionsnivå som tidigare en bit in på 2000-talet. Tydligen fanns det inte någon släkting som var beredd att ta över och därför såldes det till Eddy Absil hösten 2006. Han var tidigare under många år mynthandlare i Johannesburg och under hans ledning har företaget åter blivit en ledande aktör på myntmarknaden. Företagsnamnet är numera ändrat till ”Schulman BV”. Den ur familjen Schulman som blev kvar i firman längst var Nicolette, en syster till Robert och Laurens, som valde att stanna tills hon gick i pension 2010. I en jubileumsskrift 2015 skrev man: ”Vi vill tacka våra föregångare av många anledningar, Jacob för hans framsynthet, Jacques för hans fenomenala energi, minne och engagemang för holländska och internationell numismatik, Robert för hans öga för kvalitet, hans varma hjärta och hans många hårda arbeten för att fortsätta sin fars företag på samma höga nivå och slutligen, naturligtvis, Laurens för det förtroende han ger oss att upprätthålla Schulman-namnet”.
På Spink 143 i London (maj 2000) sålde Sten Törngren 25 olika varianter av Dalern 1561, varav 16 ryms i detta bildcollage som han iordningställt. Det påminner mest om ett tallriksunderlägg för den numismatiske finsmakaren. Dessvärre är upplösningen på bilderna inte den bästa, så det är svårt att se vilka varianter han hade med där, men det är ändå en kul kuriositet att ha i sin ägo.
Törngren gick alltså mycket djupt i sitt variantsamlande även på så pass dyra objekt som en 1500-talsdaler. Han älskade stavningsvarianter och olika kombinationer på punkter och bitecken, och samlade detta som ingen annan. De flesta variantsamlare kan dock mycket väl nöja sig med några få viktiga varianter.
Vad är då ”viktiga varianter”? Ja, för det första så anses frånsidesvarianterna på detta årtal vara av underordnad betydelse och intresset numera är helt koncentrerat på porträttets storlek och på konungens krona.
Här är de fem varianter jag själv har dristat mig till att ta med:
A. Stort porträtt, rund krona
B. Stort porträtt, tillplattad krona
C. Mellanstort porträtt
D. Litet porträtt
E. Kronbågar med pärlor
Delzanno har med B, C och D, varav B är uppdelad i 2 varianter beroende på om det finns ett kors eller inte i frånsidans omskrift. Det ska också sägas att storleken på porträttet definieras av hur stor del av pärlringen som bryts.
SM-boken har med A, CD (hopslagna) och E. Det man menar, utan att förklara så bra, är att endera är kronan rund eller tillplattad, eller så är kronbågarna försedda med pärlor.
Om vi återgår till frågan vad som är numismatiskt viktigt så är det utan tvekan A och E. Övriga är ”resten”. A är den första krona som graverades efter Gustav Vasas runda kungakrona som modell. Erik XIV hade dock beställt en ny kungakrona som när den blev färdig visade sig vara något plattare till formen, och därefter återgavs den så även på mynten. A-D är alla graverade av Erik Olofsson, men E som har pärlor på kronbågarna är graverad av Mikael Hoenauer. Denne lär officiellt ha tillträtt 1562 men det finns ett känt ex i Uppsala med hans åtsida kopplad till en frånsida av Erik Olofsson från 1561.
Det lilla problemet med våra referensböcker är alltså att både SM-boken och Delzanno talar om ”stor krona” men menar två olika varianter. SM-boken ligger väl närmast vad som är intressant att veta för en läsare, men man behöver bli mer pedagogiska i sina beskrivningar. I det här fallet räcker det gott och väl att känna till att det finns 3 varianter:
A. Rund krona.
B. Tillplattad krona utan pärlor på kronbågarna.
C. Krona med pärlor på kronbågarna
Själv behåller jag nog även ”stort porträtt med tillplattad krona” eftersom jag har bemödat mig med en raritetssida med den varianten. Lite eftergifter för de egna nyckerna får man ju unna sig.
Jag får väl ord om mig nu att vara väldigt sen av mig, men jag fick häromdagen tips om den här podden. Jag är väl så enkelriktad att jag helt enkelt inte lägger märke till det som händer runtomkring. Nu har jag i alla fall suttit och lyssnat på ett antal inslag på Myntsnack och det tycker jag att fler ska göra. Alltid trevligt när folk tar nya grepp om saker och ting.
(Bilderna kommer från Ahlström 16 respektive Schmitz katalog 1990)
Jag har tidigare klagat över vilka besvär jag haft med att identifiera 1/2-dukaterna 1746 och 1747, och här är ett typiskt exempel. När jag gjorde Fredriks raritetssidor för snart 10 år sedan så bedömde jag det som att detta var två bilder av samma ex. De ser identiska ut och de skillnader man kan hitta kan vara av fotografisk natur. När jag sedan 2017 fick tillgång till Törngrens eget exemplar av Schmitz katalog tillkom en pusselbit som inte alls passade in.
Ovanför objektsbeskrivningen hade Törngren lagt till en egen anteckning som betyder att Olle Algård köpte myntet av Manne Jakobsson 1969 och sedan sålde det till Schmitz samling 1980 för 25000 kr. Detta bör rimligtvis betyda att Algård redan hade ett ex i sin ägo när Otto Smiths ex såldes på Ahlström 16 (1977). Nu vet jag inte vem som var köpare på Ahlström 16 och kan därför inte utesluta att Algård köpte även detta ex. Att ha flera ex av samma mynt var inget som störde honom och jag har sett flera exempel på att han förväxlat provenienserna på sådana dubbletter. Det kan även vara så att Törngren eller Ingvar Nilsson (Schmitz uppköpare) missuppfattat proveniensen. Det finns ingen uppgift om var Otto Smith köpt sitt exemplar och det kan till och med vara så att familjen Jernbeck, som var Smiths arvingar, köpte myntet av Algård efter 1969 för att komplettera samlingen. Det finns ett antal exempel på att sådana kompletteringar gjorts långt in på 1970-talet.
På raritetssidan räknar jag dem nu som två olika ex, men jag är långt ifrån säker på att det är rätt. Jag behöver mer information och då speciellt vem som var köpare på Ahlström 16. Är det någon som sitter inne med sådan information så skulle jag bli mycket glad om ni vill dela den med mig.
